istället fick jag träffa Mio igår. Han var så himla liten och så himla fin. Jag hade nog glömt hur små bebisar kan vara. De samarbetar så fint, Jonathan och Linnea.
Och så tänker jag på hur jag klarade allt det där själv när Jonathan var lika liten. Han fick ju gå med mig och handla när jag stapplade iväg nyförlöst, det var ju ingen som kunde göra det åt mig.
Jag krossade en lilltå inte långt efter vi kom hem (tappade en klumpig ljusstake på den) och den svullnade och blev nästan svart, det gjorde så himla ont, men det var ju bara att stoppa fötterna i någon form av tofflor och hasa iväg. Tack och lov föddes ju han i augusti och inte som Mio, mitt i vintern.
Andra som föder barn själva kanske har en familj runt sig, men det hade ju inte jag. Ändå kan jag inte minnas att det var svårt. Jag förmodar att jag bara gjorde efter bästa förmåga. Så länge Jonathan inte grät var nog jag nöjd. Jag stod inte ut med att han var ledsen (varken då eller nu).
Idag är det jobb på agendan. Jag har gått igenom alla kommentarer och ska börja jobba i själva dokumentet i morgon bitti. Wohoo, nu är det verkligen sista racet mot mål. Två veckor har jag på mig.
Tjohej!
2 kommentarer:
En ny liten kille som tagit plats i ditt hjärta 💓
Så det blev ingen hämtning. Fint att du träffat hela den lilla familjen i alla fall. Hoppas de får sova om nätterna!
Jag antar att det är si och så med sömnen så här i början :)
Skicka en kommentar