KALIMÉRA från Cypern,

 skrivdag 2 av 13.

Igår gick det finemang, jag utgår från den feedback jag har fått och jobbar mig framåt. Jag kommer till sist att bygga ut de kapitel jag har och skriva totalt kanske 15-20 nya. Är ju inte ens i närheten av slutet än.

Natten till idag kunde jag bara inte somna, det gick inte, jag vet inte riktigt vad det var med mig. Klockan blev säkert 1 innan jag slocknade. Men hade sovit 11 timmar natten efter jag kom hit, så kanske var det de timmarna som spökade. 

Strunt samma, jag är pigg nog att jobba i alla fall och det är vad jag ska göra nu. Jag sitter vid matbordet eftersom det är där som eluttaget finns, så flyttar jag mig till soffan när jag datorn är fulladdad. 

Jag såg Björn Skifs på 4an igår, vet inte om jag såg hela programmet när det gick för 3 år sedan, och blev så ledsen när jag tänkte på att han är sjuk.  I programmet är han ju samma gamla roliga och härliga kille som han alltid har varit. 

En gång i tiden kände jag honom, vi dejtade till och med lite, jag var med på Öland första Badrockssommaren 1986. Han var förfärligt snygg, så snygg att det nästan gjorde ont att titta på honom. Jag var nybakad flygvärdinna, nyinflyttad i Stockholm och var nog mest osäker i hans närhet tror jag. På Öland var vi två ute med Bengt Palmers och åt middag, så trevligt minns jag. En annan gång var vi på Stallmästargården, jag hade en rutig kostym med axelvaddar och såg förmodligen ut som en clown. För att toppa tårtan hade jag en swatch-klocka i samma mönster ... Jag var i hans hus, han var i min lägenhet. 

Lånat fint foto av Magnus Rodén från 1986. Björn var 39, vill jag minnas.

Allt det där gamla sköljde över mig igår, starka minnen av en ung och ensam Åsa som sökte tillhörighet. Jag hade ju bara nya vänner i Stockholm som jag fick på utbildningen till flygvärdinna under våren -86, kände ingen mer än dem. (Det var fantastiska och samtidigt oerhört svåra år där i början.)

Man kan väl säga att jag kämpade med mig själv som jag inte riktigt begrep mig på än då. Jag var 24 år, 1986.

Senare samma år träffade Björn sin blivande fru, and rest is off course history. 

Jag blev känslosam av alla gamla bilder i programmet, kanske var det detta som höll mig vaken. Åren går, liksom, och det går inte att gå tillbaka och ändra det som var eller blev. 

Att vara rädd om sin tid, inte lägga den på skitsaker, är väl en  lärdom. Jag älskar inte att bli äldre, men vad är alternativet? Som sagt, gå tillbaka funkar ju inte.

Fan!

NU är jag förmodligen i rätt mood för att jobba!