Morfar, som var i stan och skulle gå med på konsert, blev krasslig och ville stanna hemma istället för att sjunga med Ed Sheeren, så han passade Mio istället.
Vi vände bilen i Hammarby sjöstad och körde hem, myste lite och sedan la vi oss. Jag somnade typ halv elva och sov till halv sju, med en uppgång för toabesök vid tretiden.
Så oerhört skönt att jag känner mig pigg igen!
Jag är medlem i flera grupper på FB, de är de enda jag ägnar mig åt där. Bland annat en grupp för Frozen shoulder, det är som om jag inte törs släppa den gruppen av rädsla för att få det i andra armen också (ja, jag är lite tvi tvi tvi!)
I alla fall: när en uppdatering sker där påminns jag om när jag var sjuk i samma sak (om det nu bedöms som en sjukdom, men det gör det väl likt ett brutet ben, typ). Att sova gott var inte lätt, jag kunde ligga på ena sidan, om den onda armen låg blickstilla. Men det gjorde den ju sällan, eftersom man rör sig i sömnen, och det gjorde så vrålont om jag rörde mig.
Man har värk dygnet runt. Jag hade oerhört ont i ungefär 6 månader, sedan blev det lite bättre och jag vågade träffa folk igen. När det var som värst var jag rädd för att någon skulle komma för nära. Det var som att ha en brännskada över hela armen, så rädd var jag för att någon skulle komma åt den. Var jag tvungen att gå ut och handla, använde jag mitella för att folk skulle se att jag hade ont.
Jag var ju aldrig sjukskriven, utan satt i soffan och skrev med dator in knäet, det funkade. Men jag tänkte ofta på de stackare som kanske vårdade andra människor: förskolepersonal, personliga assistenter, undersköterskor etc-. Fy satan vad svårt. En häftig rörelse gör ju så ont att man tror att man tappar armen. Däremellan har man ständigt värk, som om någon med en kraftig skruv, skruvar fast armen oerhört långsamt, millimeter efter millimeter.
Min första "zing", som den extrema häftiga smärtan kallas, fick jag när jag badade på Cypern. Jag skulle ta ett simtag och fick en fruktansvärd smärta i överarmen. Nästa gång var värre. Då spelade vi minigolf, jag skulle demontrera en golfsving, och föll till marken av smärtan. Då hade inte den molande värken kommit än, men den kom då.
Min dåvarande pojkvän var obehagligt oberörd av att jag hade så ont att jag låg på marken i panik eftersom jag inte förstod varför jag hade så ont. Jag reagerade verkligen på hur han tittade på mig utan empati. Inte frågade om hur jag mådde eller om jag behövde hjälp.
Sedan såg han på mig på samma sätt så länge jag var sjuk. Noll medkänsla. Snacka om att en relation kan tvärdö, som den gjorde för mig under den perioden. Min sjukdom störde förstås hans behov av närhet. PUCKO! Vem fan vill vara nära någon som inte visar empati?
Jag är en rätt hygglig människa, men i den relationen fick jag exakt ingenting tillbaka av att jag var schyst. Jag tror att det kallas att bli UTNYTTJAD.
Men nu är jag fri, Hallelujah!
Och har semester. Hallelujah!
FRI!
Exakt så skulle jag vilja tatuera in detta mitt bästa ord (på handleden så att jag alltid ser det), men det går inte ihop med psoriasis tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar