Pyttelite. Jag har börjar rensa bland flaskor och burkar i badrummet. Städat toan. Det är en början. Badrummet måste vara klart innan den här dagen är över, så är det bara. Duschväggarna är värst. Hatar dem. Har sådana där svängda och de är varken bekväma att duscha bakom – eller att rengöra.
Well, It has to be done.
Badrummet är en bra början. Då kan jag ta sovrum och röda rummet och vardagsrummet i morgon, det är ju bara damma och dammsuga där. Och köket på söndag. Där har jag i alla fall kommit igång med att städa den stora lådan med skräp under diskbänken. Och jag har koll på alla skåp eftersom det inte alls var länge sedan jag omorganiserade dem och har lyckats hålla det så.
Men skåpluckorna behöver tvättas av och diskbänken skuras ordentligt. Det hinner jag nog göra många gånger innan det är visning. Sedan måste golven tvättas såklart. Soffan blev ju klar häromdagen, pga kräks.
Och på tal om min gulliga lilla hund: igår stod jag vid bilen och plockade ut grejer, jag hade släppt kopplet pga hon går aldrig går långt från mig. Jag skulle bara lyfta upp en väska ...
WELL2.
Selma gick syn på en stor boxer, tack och lov på samma sida av vägen som vi stod, och hon for iväg skällande och helt galen. Jag skrek efter henne men hon lyssnade överhuvudtaget inte på mig mig. Hon dansade skällande runt den där stackars hunden som nog undrade vad hon var så arg på.
Hade han stått på andra sidan gatan hade kunnat gå illa, hon tar ingen hänsyn till gator alls.
Tack och lov var det en snäll hund och en snäll husse, för att det varit tvärtom hade jag dött av skräck, blivit förbannad på husse och inte varit alls lika snäll som han var mot mig.
Jag rusade de 20 meterna och då kom hon emot mig fortfarande upprörd, precis om hon hade gjort mig en tjänst. Naturligtvis bad jag husse om ursäkt, och som sagt, han sa att det inte var någon fara alls.
Jag blev så arg på henne, jag kunde inte hindra ilskan (antar att hon inte alls fattade varför), och när vi kom in var jag fortfarande så pass irriterad att jag utan problem lämnade henne ensam och åkte iväg i exakt 13 minuter och hämtade ut tapeter som kommit till posten men som jag glömt.
Hon pep när jag låste ytterdörren, men gav nog rätt snabbt upp. Jag messade grannen som sa att hon inte hörde ett ljud från min lägenhet. Det var ju bra, såklart. Jag ska fortsätta träna inför Farsta, men kanske inte när jag är arg.
Jag vet ju att det inte går någon nöd på henne om hon har fått mat och är rastad. Nästa gång ska jag vara borta i 15 minuter, har jag tänkt. Jag får väl öka långsamt. Men jag tar inte bilen långt, lex det som hände på vår bro till fastlandet igår. Fy vilken olycka. Stackars de anhöriga.
Det är tre broar man måste över för att komma till stan. Mellan Ingarö och Värmdölandet, mellan Värmdölandet och Nacka (det var där olyckan skedde) och mellan Nacka och Skuru. Men åka till Brunn, som ligger inte så långt härifrån funkar, det går ju att gå därifrån hem om det skulle behövas.
När jag åker till posten (OKQ8) eller livsmedelsaffären, lämnar jag henne helt utan problem i bilen och går och gör mina ärenden. Hon står i bilfönstret och tittar efter mig, men hon skriker inte. Och hon gör inte ens ett försök att följa med utan vet exakt var vi är och att hon får stanna i bilen.
I alla fall: när jag kom hem igår satt hon framför soffan, jag antar att hon kröp fram därifrån när hon hörde nyckeln, men hon kom inte och hälsade utan satt lugnt kvar och bara tittade på mig. Hon kanske var chockad, stackars liten. Men hon var som vanligt efteråt, tycker jag. Jag försöker påminna mig om att hon är van från Solna. Skillnaden kommer att vara otrolig när vi flyttar och jag kan lämna lägenheten gående.
Det var det DRAMATISKA från gårdagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar