så nu har han ett provisoriskt över knäet, som också kan åka av men det finns ingen som kan göra det bättre på barnakuten förrän på måndag. Det är tur att de bor så nära Karolinska, när de måste åka så ofta.
Och de måste ju ta taxi med tanke på att hans fot inte får stöta emot något när den inte är gipsad. De andra gångerna har han inte haft kläder på sig så de lindade in honom i en filt så att han inte skulle frysa i -10.
Lilla hjärtat, han som lärde sig ta sig fram så bra med gipsen han hade nu.
Vi ska höras när han vaknar, det är ju roligt att se honom på Facetime.
Har inte så mycket mer att berätta. Dagarna här ser exakt likadana ut. Jag äter frukost, jobbar, går ut, äter lunch, jobbar, slappar, äter middag, lägger mig.
Nu har vi "pratat", medan de förberedde sig för att ännu en gång åka till sjukhuset. Vi har klappat händer och lekt tittut.
Först 2 veckor och sedan ytterligare 2.
Och då blir det kanske vanligt gips, det vill säga sådan som ska sågas upp. Det vill man ju inte med ett så litet barn, tydligen.
Om någon kan hjälpa dem mer nu är i morse vet jag inte, men skyddslös kan han foten inte vara eftersom han har det det stiftet som sticker ut genom tån. Tänk den smärtan om han stöter emot något, eller fastnar med den lilla kroken som sitter längst ut på stiftet
Pluttisen.
Jag tycker så synd om dem. Det är Linnea som åker med honom, tror att hon vill det och så är Jonathan hemma med Selma. Det får bara vara en förälder med på sjukhuset. När han opererades fick ju Jonathan åka hem så fort operationen startat och sedan komma tillbaka när de talade med läkaren efteråt, innan Mio skrevs ut.
Min lilla familj. Jag är så himla rädd om den.
I vår börjar Mio förskola, och då skulle det vara mysigt att hämta honom en gång i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar