Måndag.

Första dagen på en vecka där jag har NOLL inbokat. NOLL! Det är fantastiskt! Käns som en ocean av redigeringstid. Det är också farligt för släpper man taget om dagen så går den bara. Börjar jag pyssla, så ska hunden ut, jag måste äta, sängen behöver bäddas, en soffa vridas på, en tvätt hängas upp, en diskmaskin tömmas, mer mat, fler promenader och sedan är dagen slut.

Fröken Selma tyckte igår att det var en bra idé att kissa på min ko-matta. Vi lekte och plötsligt satte hon sig bara och kissade. Massor. Den rann på både matta och golv, dryga tre timmar efter att hon hade varit ute. 

Vad lär jag mig om det? Inte mycket. Hon är svinduktig på att gå till dörren när hon vill gå ut, men den här gången lekte vi och hon tyckte nog att det var för kul för att avbryta. 

Jo, jag lärde mig att leka när vi kommer in, och ha bättre koll på när vi har varit ute. 

Snuttan. Jag blev arg och hon flög in under soffan och gömde sig, pga hatar när jag blir arg. Men sedan öppnade kylskåpsdörren och då kom hon förstås fram igen eftersom mat trumfar arg, alla dagar i veckan. 

Typ så, när jag mentalt förbereder mig på att få besked på andra mammografin nästa vecka. 

Jag har i mitt huvudet redan rakat av mig håret och fått veta att det är allvarligt men inte en dödsdom. Det är så jag gör. Och det är det enda jag kan göra, ju, preparera mig mentalt för det värsta. Inte oroa mig, det är sådan skillnad på preppa och oroa sig. Jag är inte orolig, inte än i alla fall.

Oron är ju ett evigt bollande, känns det som. Prepp leder fram till något. Ett beslut om att så här kommer jag att göra. Det är det enda som ligger i mina händer, ju. 

Jag vet inte ens om man får något besked då, men kanske att man kanske får veta att det är en cancer, men hur allvarlig den är kanske man får veta först när man opererats? Man kan väl också se om en tumör eventuellt har växt sedan förra mammografin den 14 november.

Och för er som inte har läst förra inlägget om det, så pratar jag bara om det här, inte på Instagram. Inte än, i alla fall. 

Nu ska vi snart gå ut för första gången idag och sedan börjar jag jobba. Tjohooo!

Min monsterväxt står i köket, vid Selmas leksaker. 

Jag var ju hos en granne häromsistens och hennes kök var så himla fint. Men jag har inte hjärta att ändra något här, mer än själva skåpdelen. Där jag har Selmas lilla soffa hade hon en arbetsbänk. Hennes kök såg dubbelt så stort ut som mitt, tack vare det. 

JAJA, jag behöver ju något att fantisera om framåt också. 

Vi får se vad det blir av det här. 

Bänk och kakel, vet jag ju att jag måste byta, och resten får vi se. 

Den här vyn är en favvis. Jag har sagt det förr, här kommer det igen: jag ÄLSKAR min stora tv där borta. Vad kan det vara dit, sju meter kanske? Jag kan utan problem läsa text etc utan glasögon. (Jag ser bra på långt håll.)