Dagens träning är avbokad

för säkerhets skull (nacken) och nästa tillfälle är först på lördag, vilket jag tror att jag kan klämma in innan jag ska till Näsby Parks bokhandel och signera böcker, 13-14.
Jag har aldrig haft nackspärr i åtta dagar tidigare, och det gjorde mig nästan lite rädd för att det aldrig skulle gå över.
Men det gjorde det, pepppar peppar, och några dagars vila från träning känns bra.

Min dag spenderar jag i soffan, framför nya manuset och det känns galet kul.
Jag är så himla skrivsugen att det bara är att smida.
Vis av någon form av erfarenhet (hey, bok åtta) så vet jag att det kommer sämre dagar.

Nu in i bubblan.
Ute någon gång vid två skulle jag tro.

Så där ja.

3 500 ord senare är jag igång med åttan och det känns finfint.
Peppar peppar peppar så är nacken perfekt idag. Åtta dagar senare har spärren släppt, precis lagom till starten av det nya projektet. Kunde inte bli bättre, faktiskt.

Men nu är jag helt slut, som jag oftast blir när jag skriver mycket och länge, alltså är det dags för mat. I morgon är jag på det igen, och kan förhoppningsvis dessutom träna.
Det vore magiskt!

Jag älskar höstar.
Hurra!

Avspark!

Bok åtta.

Jag skulle ha börjat klockan åtta, men yster som jag var inför denna dag så vaknade jag strax före fem och somnade inte om förrän vid sextiden. Så jag sköt uppgången till halv nio, med skrivstart nio.

Nu är kaffekoppen laddad. Jag är nästa tårögd.
(Och nacken har inte varit bättre på hela veckan, det är ett tecken på att det här blir bra!)

NU KÖR VI!

I morgon.

Ny bok.
Nummer åtta.
Jag slår upp datorn klockan 08.00 och skriver 2000 ord innan jag stänger locket igen.

Jag har precis skickat iväg Sjuan och tycker så himla mycket om den. Satt med sista kapitlet idag och missade nästan att jag hade en filmdejt under eftermiddagen.
Simona och jag såg Absolutely Faboulous. Lika knasig och rolig som tv-serien. Man får inte vara särskilt lättupprörd när man ser de där två.
Jättekul, och en perfekt eftermiddag i en av VIP-salongerna på Mall of Scandinavia.
Tack Simona.

OCH GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

Den var igår och jag GLÖMDE BORT DEN precis som jag gjorde förra året.
I år hade jag till och med skrivit in det i min kalender.

Jag hundskäms, men tar förstås tag i det där så som man ska när man har gjort bort sig.
Jag ska fundera på hur jag ska kompensera ett sådant uruselt kompisbeteende.
Wohooo!

Katarina Bivald,

detta geni, skriver om anteckningsblock i dagen blogginlägg (eller om det var igår. Få är uppe så här dags en söndag). Den tycker jag att ni ska läsa, hon är galet rolig.

Mina egna anteckningsböcker kostar mer än en inbunden bok.
Den jag ska använda till nästa projekt tog jag just bort prislappen från. 350 kronor. De andra kostar ungefär 250.
Well. Extremt välinvesterade pengar, måste jag säga.

I de första här under, finns mina tidigare alster. Någon bok innehåller coachingkurser, en annan både Casanova, Sonja ett och två.
Toscana, En liten värld och Gloria har varsin. Den blå är ny.

Här är de gröna som är ingång nu till åttan. En av dem i alla fall. 

Den med glitter är tjockare och dyr. Den gröna, som jag har börjat notera åttangrejer i, tänkte jag för ett ögonblick byta ut mot den vänstra, men vid närmare eftertanke gör jag nog inte det. Jag gillar den nu känner jag. 

Så grön höger är den som kommer fram i morgon bitti. Den tjocka glittriga sparas till ett kanske tjockare (?) projekt.

Nedan ser ni de två som är aktuella just nu. Den röda översta får alla idéer. Oftast så förenklade att inte ens jag begriper dem. Häromkvällen hade jag skrivit skilsmässa. Varför kan man ju undra, så där dan efter. Jag har inte en aning. Vi får väl se om det kommer tillbaka ... Den bär jag med mig fram och tillbaka från sängen till skrivsoffan.

Den nedanför är Nikkis. Den är med även till möten på förlaget. 

Nu får den vila tills jag ska göra kompletterande intervjuer och redigera ytterligare en gång.

Den mest fyllda är Glorias. Där hade jag också hjälp av en kalender. Dagarna var extremt viktiga, inte minst för att hela boken går ut på en nedräkning och varje kapitel är en dag.
Det var en jättebra utmaning att skriva så, och betydligt knivigare än det kanske tycks. Nu var den rätt mitt i prick från början, jag har redigerat oerhört lite i den jämförelsevis med boken innan - Toscana. Att flytta om och ändra i en bok som följer dag för dag är svårare än i en annan, allt vänds upp och ned på ett helt annat sätt.

Om man skriver som jag gör; korta rappa kapitel, så ryms egentligen bara en scen per dag. Att få den att hänga ihop med nästa är om inte svårt så i alla fall inte helt enkelt. Men det var ett oerhört roligt sätt att skriva på.
Jag hoppas att jag någon gång hittar en sådan form igen.

Hur formen på åttan blir vet jag inte än, jag måste börja skriva för att hitta den.
_______________________________________________________________________________

För övrigt måste jag säga att mitt nya somna halv elva är strålande. Upp sju är grymt nu när jag ska börja skriva igen.
Jag knaprar piller, värmer med vetekudde och hoppas och ber om att nackspärren är borta i morgon när jag börjar igen. I eftermiddag ska jag på bio. Följ det på Instagram om du vill.

Nu ska jag peta lite mer i Nikki innan hon åker tillbaka till Teresa.
Tjohej!

Det är otroligt vad man får mycket gjort

om man gå upp halv sju.
Misse skrek till och från hela natten, så vid den tiden gav jag upp.

Men nu är jag färdigredigerad, för nu alltså.

Så här ser processen ut:
Jag skriver min bok, som sedan lämnas över till min förläggare och blir därmed ett manus som ska bearbetas.
Hon läser, funderar och återkommer med synpunkter. Det kan vara på allt från karaktärer, till handling, tempo och dramatik.

Utifrån hennes feedback, som jag får muntligt och på papper (ett dok med samlade synpunkter och direkta påpekanden i det digitala manuset), börjar jag redigera.
Det är en fram och tillbakaprocess. Jag börjar alltid från början och försöker ha ett helikopterseende för att allt ska hålla ihop.

När jag tycker att jag har fått allt på plats (det jag jobbade med hela sommaren) går det tillbaka till Teresa för ännu en läsning, sedan får jag några små påpekanden till (som jag fick nu och har jobbat med i några dagar) och när jag är klar med det kommer en redaktör att ta över.

I nästa omgång, när är ännu inte bestämt, kommer jag att få hela mitt worddok utprintat med redaktörens påpekanden i marginalen. I alla fall har vi gjort så hittills.
Det blir den sista redigeringsrundan och då är jag också extra noggrann med detaljerna. Jag omformulerar, putsar, och med redaktörens hjälp hittar jag förhoppningsvis upprepningar, bättre ordval och sånt som gör manuset snyggare.

Sen går det till en korrläsare.
En extern person som aldrig läst manuset tidigare tar tag samtidigt som jag, redaktören och kanske någon till läser ännu en gång. Man har flyttat något, glömt stryka ett ord etc. Det ni hittar som fel när ni sen läser.
Trots att man är så många som letar fel så slinker  de tyvärr igenom.

Well.
Efter det sen, när redaktören har fört in alla korrfel, så läser jag ytterligare en gång. Bara jag. Det är Min bok och jag vill ha ansvaret för att den är perfekt när den går i tryck.

Summasummarum återstår alltså en redigering till och en korrunda, sedan har vi oss en ny bok. Wohoo.

Dagen irritation

är när journalister, eller rubriksättare (vet inte vad det heter) skriver svår olycka när det är ett dödsfall.
Man/kvinna död efter svår bilolycka.
Det fattar väl vi också att den var svår om någon dog?
Skärpning!

Jag är allmänt aggressiv idag eftersom jag fortfarande har ont i nacken och pillren (dubbel dos) inte hjälper som de brukar göra.
På måndag ska jag sätta mig hos sjukgymnasten (gratis, har frikort) för att se om de kan hjälpa mig akut. Jag vägrar naprapat sedan de behandlade mig rätt illa när jag hade mitt axelproblem.Återstår kiropraktor om inte sjukgymnasten kan hjälpa mig.

Jag ska i alla fall redigera idag.
Och tycka synd om mig själv.
I morgon ska jag på BIO. Det ser jag i alla fall fram emot som tusan.

Mina böcker.

Egentligen är det ju helt galet att skriva om
1. Kvinnor
2. Kärlek
2. Människor som har fyllt 50

Kombinationen är vettlös om man vill ha lite uppmärksamhet.

En uppmärksamhet som jag skulle vara oerhört tacksam för om jag inte behövde. Min dröm är egentligen att vara totalt anonym, som jag ju fortfarande är, men ännu mer. 

"Vem är den där författaren Åsa Hellberg? Kan vi bjuda in henne till tv-soffan? Jaså, inte? Jaja, då får vi väl ta en tråkig deckarpanel igen då."

Men.
Så fort någon skriver något, visar upp eller säger något fint så har mina böcker en chans att nå ännu lite fler läsare (som man behöver som heltidsförfattare, det finns faktiskt inget att välja på än att önska hett att ens alster säljer.)

Och trots vettlösheten:
Det kan inte kan finnas något härligare att skriva om än kvinnor i den åldern som har erfarenhet och osäkerhet i en kombination som är underbar att få laborera med.

Jag är en lyllos som uppfann den  lilla nischen romantiska komedier med 50 plus(för det gjorde jag banne mig.)
I år är det många som följer efter, som lämnar sina 40 och övergår till att skriva om 50-åringar.
Jag skulle tro att det i alla fall lite har med mina böckers framgång att göra.

Just nu ser jag på Pernilla August på ettan och satan i gatan vilken härlig kvinna det är. Jag hörde henne på Värvet igår också och gillar henne som tusan. Hon är 58 år och beskriver sig ungefär som de kvinnor som jag försöker prata om.
I går blev Carola 50.
Sedan tidigare är Lena Ph, Malin Berghagen och Renée Nyberg där, för att ta exempel på kvinnor som skulle kunna befolka mina romaner.

Jag har några få regler.

1. De måste ha fyllt 50 (eller rättare sagt följa min ålder.)
1. De är rätt vanliga, även om de får/har/kan få pengar/framgång/snygga män/jobb. Läsarna måste kunna identifiera sig med dem, även om de nu ärver allt efter sin rika kompis.
1. De ska stå på egna ben. Vara oberoende. Gud, vad det är viktigt. Ingen man kan diktera deras villkor. I alla fall ALDRIG MER. Superviktigt.

Historien är inte sekundär kanske, men karaktärerna är viktigast.
Mina 50-plus.
Jag älskar dem allihop:
Sonja, Susanne, Rebecka, Maggan, Michael, Adam, Paul, Kicki, Fredrik, Edith, Frank, Elsa, Isabella, Carina, Sam, Bernhard, CG, Siri, Sara, Jessica, JP, Texas, Maria, Gloria, Agnes, Dominic och Stefan.

Det var det. Fredag. Bra dag känns det som.

Min gamla doftranka

som är så himla snäll att den blommar igen. Och med många klasar.
I våras köpte jag ny jord. Som den aldrig fick. Istället planterade jag balkongblommor.

Ni som har koll; kan man plantera om på hösten? (den här har stått i samma jord sedan jag köpte den för många år sedan.)

Nu ska jag jobba och sen läsa. Det är en sån dag hos mig.

Balkongliv

Jag ger mig för solen och värmen. 

Mest för att mina blommor verka gilla det. Och sen för att jag är fåfäng nog att vilja vara brun. 

Om nu solen tar fortfarande. 

Efter exakt en timma och tjugo minuter fick jag nog och nu ska jag jobba ett par timmar till.

Är superladdad inför att göra Nikki så bra jag kan och efter den här omgången får hon vila ett tag, hur länge beror lite på när hon ska komma ut nästa år. 

Det är inte klart än.

Jag tyckte att maj som utgivningsmånad var så lite där.

Mycket stängde. Många planerade för hösten, eftersom semestern låg emellan. Det var mycket som skulle avslutas och jag har nog aldrig blivit så lite efterfrågad någonsin.

Jag gjorde min egen stockholmsturné men annars var det tunnsått med inbjudningar, jag som älskar scener, att diskutera min genre och ställer upp på det mesta.

Jaja.

Vi får se vad som händer nästa år.

Tjohooo!

Jag är reeeeedo!

MANUS ÅTTA!

Nu vet jag och det blev som jag hoppades.
Jag drar igång på måndag (eller tidigare om jag blir klar med Nikkiredigeringen.)
Wohooooo.
Mot sista november! 11 veckor och det KAN gå!

Jag är sjukt laddad.
Sjukt laddad.
Hej koma.
Hej bubbla.
Hej, jag och min fina åtta.
Åh, vad vi ska gömma oss för världen!

Det vore en schysst avslutning på varje kapitel.

"Så tog hon sin machete och högg ned dem allihop."

Well, ladies, idag är jag på bättre humör.
Rent av stabil.
Jag hatar fortfarande snart 55 men kan leva med det.
Någon gång drömmer jag om att leva mitt liv helt fritt från moraliska, ekonomiska och sociala staket. Det har jag aldrig vågat och kanske är det därför jag drömmer om det.
När jag fyller 60 så att jag har något att se fram emot?

Idag ska jag redigera, det är allt som står på agendan.
Hurra för mitt jobb.
Det har faktiskt inte ett skit med ålder att göra.
Sitta i soffan i morgonrock med benen på en pall kan vem som helst göra.

Kanske Värktabletterna.

Eller så är det bara något med mig för idag har jag återigen varit skitförbannad. På väldigt mycket. Stort och smått.
Och sen har jag varit ledsen.
Nu minns jag inte varför, förmodligen gick det över rätt snabbt.
Hit och dit i känslorna.

Men mest har jag varit förbannad.

Jag är arg på att vara snart 55 ( ni behöver inte säga att ni tycker att det är en underbar ålder); jag hatar att vara närmare döden än tonåren.
Jag blir tokig av att inte bli sedd, att känna att jag behandlas med en klackspark.
Jag blir helt galen på hur vissa har satt i system att utnyttja mig, ännu mer tokilsk på att jag har tillåtit det.

GRRRRRRRRR.


Jag har i all terapi (och jag har gått i en hel del) fått frågan vad jag gör med min ilska eftersom den inte har visat sig. Alla terapeuter har varit rörande överens om att jag har haft en hel del att vara arg på. Och att den någonstans måste finnas.
En sa till och med att det nog var bra att jag hade kontroll på ilskan, för om jag släppte den fri visste man ju inte riktigt hur det skulle gå (hu).

Så istället för att släppa demonen helt fri: Ska jag kanske skriva en bok om hur jävligt det är att fylla 50 eftersom jag är trött på alla som pratar om att det är så himla fab.
Det är det inte alls och detta är en varning till er som är på väg dit.
Vänd, gå åt andra hållet, skit i 50.
Det är bara elände!

Eller ska jagskriva en mördarbok. En där en kvinna tar livet av en man eller två någon med en machete.
Fan vad gött.

Det gjorde mig genast på bättre humör!

Min fina fina unge.

Ville bara säga det.

Fanfanfan

Jag fick nackspärr igår förmiddag och jag hade hoppats att det skulle vara borta idag eftersom jag hade ett core-pass inbokat, men nä.
Så nu har jag avbokat det passet eftersom det bara inte funkar med en ond nacke.
Istället knaprar jag piller och ska fortsätta redigera. Det tror jag funkar.
Och nacken är bättre idag än igår vilket ju är bra ändå.
Jag orkar inte jaga tag i kiropraktor eller naaprapat, det brukar lösa sig av sig självt till sist.

Jag vet varför.
I förrgår satt jag hela kvällen och vred huvudet åt vänster när jag skulle prata med Linneas mamma. Det räcker för att min nacke ska lägga av.

Ska försöka hitta några bra nackövningar att göra hemma själv, jag vrider väl helt enkelt för sällan på huvudet. Datorn är framför mig. Teven också. Katten ligger bredvid med det är ju inte så att jag vänder mig mot honom särskilt ofta. Kli-handen åker liksom ut av sig själv efter så många år.

Ungefär så, en måndag när jag är uppe i tid. Hurra för det!!

Hur mår ni?

Dagny Carlsson, 104,

för övrigt en kollega till mig eftersom det blir bok snart, är på Fyran just nu.
Hon är helt klockers, hennes enda fysiska fel är att hon hör dåligt.
Tänk vad hon fått vara med om under sitt liv.
Inget var bättre förr, konstaterar hon. Jo, en sak: Människor hjälpte varandra. Det fanns inga andra alternativ då eftersom det inte fanns några sociala skyddsnät.

Jag åkte hiss med henne på förlaget i våras och hon är liten som en docka. Fast blick. Väldigt söt.
Hon var glad så länge den här hysterin höll i sig, sa hon även om hon inte riktigt förstod varför det var sådan uppståndelse.
Härlig förebild.

Igår var jag ute med Jonathan och Linnea, hennes tvillingssyster Moa och mamma Gunilla (båda bor i Östersund.)
Supertrevligt.
Vi åt tapas på Caliente på Adolf Fredriks kyrkogata. Otroligt bra idé av de unga tu.
Jag har aldrig varit där tidigare.
Verkligen gott. Rekommenderas.

Nu ska jag jobba lite, men annars är det läsdag idag.

Jag fortsätter läsa kvinna och svenskt: Petra Holst. Bländad. Psykologisk spänning. Den har börjat väldigt starkt.

Det där med research.

Nikki (som är arbetsnamnet på min nästa bok, den kommer inte att heta det när vi väl har funderat klart) utspelar sig ju i Östergötland och jag har inte varit där än. Jo det har jag ju, men då visste jag inte att en hel bok skulle utspelas just på det där specifika stället.
I alla fall.
Det är fantastiskt vad generösa människor är med sin tid. Häromdagen skickade jag intervjufrågor till X och ett par dagar efteråt hade jag svar på allt jag undrade samt en inbjudan att komma dit och se det i "verkligheten."
Va?
Fattar ni vad snällt?

Överallt där jag har bett om hjälp under åren har jag mötts av samma svar: ja, inga problem. Kom hit om du vill.
Det underlättar ju galet mycket när jag ägnar mig åt sånt jag int begrip.

(Någon gång borde jag ta i på riktigt. När jag skrev Gloria intervjuade jag en kapten, men jag kanske skulle frågat SAS om jag inte fick åka med på en liten tur i Cockpit. Jag har gjort det flera gånger, alltså suttit i cockpit, och det är jätteroligt!)

Idag ska jag redigera.
Det blir fantastiskt bra med den nya informationen!

Och ikväll ska jag träffa de där som bjöd mig på det här senast.
Vi har inte setts sedan han fyllde 22, men nu är det dags.
Hurra.

Veckan tredje träningspass.

Idag dans, med väldigt mycket armviftande. Fortfarande för mycket så något mer sådant pass blir det inte, istället håller jag mig till core och jympa.

För övrigt har jag sovit urdåligt i natt och tror att det beror på allt kaffe jag hällde i mig igår. Vaknade 3 och kunde verkligen inte somna om mer än en snutt här och där.

Alltså måste jag ta en eftermiddagslur trots att solen skiner och att sommaren aldrig verkar ta slut på riktigt.

Mörkt svalt sovrum, en tv som brusar i bakgrunden och huvudet på kudden.

Vilken grej!

Go natt.

Fest!

Jag hade lockar i håret och guld i öronen. Är det finfest så är det!

Vi firade Simona och En enda risk, igår kväll och det var verkligen en supertrevlig fest. Jag fick träffa egna läsare (som läser både Simona och mig), författarkollegor och många från bokförlaget och jag pratade och pratade och pratade.

Och lyssnade på ett magnifikt tal av Simona!

Så kul.

Vilken fest och vilken uppslutning! Hon har verkliga fans, Simona.

Jag älskar alltihop, att får vara en del av det där är en fullkomlig rysare när man tänker på hur det var bara för fem år sedan när jag slet (nåja) med att få ihop Sonjas sista vilja.

Idag är jag tacksam och gråtmild.

Festfina Simona, som höll sitt livs tal igår!

I helgen trodde jag att jag skulle bli förkyld.

Lite tung i huvudet, lite ruggig. Det måste ha varit vädret för jag kom på nu att av det blev det inget mer tack och lov.
Jag tror, peppar peppar, tvi tvi, knack i bordet, att jag inte har varit förkyld eller sjuk på bortåt två år (vilket är bullshit för jag var förkyld i juli förra året enligt min blogg, haha).
Hoppas att det får fortsätta så.

Idag börjar jag redigera Nikki. Enligt min förläggare är det inte mycket alls, och det gör att jag tror att jag kan fixa det på en vecka. Vi får väl se.

Och senare idag firar vi den här.
Simonas fina kärleksroman, med Ambra och Tom i huvudrollerna.
En enda risk.
Läs (för bövelen!)

Jag stapplade till träningen idag.

Tänk att man kan tappa allt; kondis, styrka, smidighet på två månader.

Nu kommer jag förstås att ha ännu värre träningsvärk i morgon.

Min kompis, 83 (!), hade tränat hela sommaren, men sa (tack och lov) att hon också blev svettig av dagens pass.

På fredag ska hon och jag gå på ett danspass.

Jag gick på ett sådant precis när jag hade börjat träna i januari, men det var lite för mycket armsvängningar för mig då. Nu när armen hänger med så finfint tror jag att det kan bli annorlunda.

Jag SKA tillbaka till vårformen igen. 

Det är först nu jag förstår att jag faktiskt hade en sådan.

Annars idag har jag pysslat med allt och inget.

Druckit åtta koppar kaffe.

I morgon börjar jag redigera Nikki och sedan ska jag till förlaget, innan jag ska på Simonas releasefest. 

Någon mer som ska dit?

Change of plans

Jag redigerar Nikki ett varv till, vilket innebär att jag skjuter på bokstarten en vecka. När jag nu har fräscha inputs från Teresa (i mejlen idag) tänker jag att det är smart att gå på det direkt och skjuta på det andra.
Livet liksom.
Kommer emellan ibland.
Men är det av den här digniteten gör det inte ett dugg.

Jag börjar med redigeringen i morgon!

Det här var igår innan jag gick på mitt första träningspass på 2,5 månad.

Idag kan jag nätt och jämnt (jämt?) gå. 

Well, allt är som det ska vara helt enkelt.

Jag kände inte av knäet ett dugg och axeln hängde mer med än den gjorde före sommaren.

Hurra på alltihop det där.

Idag gör jag inte många knop, men i morgon är det jympa.

Tjoho. På riktigt!

Jag fortsätter läsa, det känns som en finfin uppgift idag medan jag fortsätter ladda för torsdag.

Fru strukturerad är på banan och på gång. 

Jag har varit så arg på så så mycket och på så många så länge, att det är skönt att känna att det har runnit iväg. 

For now.

Hehe.

Istället känner jag mig vänligt inställd till det mest.

Och lite pipig.

Vi går mot min mest berörande årstid då det mesta får mig att gråta högt och skvalande.

Som julpolis har jag gjort mitt. 

Från och med nu är allt tillåtet och ju tidigare desto bättre.

Hurra på det med.

Träningsladdad.

Manus. Lååångt inlägg!

Jag har skrivit åtskilliga inlägg om hur jag bär mig åt, hur det blir något av det som inte är mer än en karaktär när jag sätter igång.

På torsdag är jag där igen. På den där dagen jag har pratat om länge.
Första september.
Ny bok som jag ska få läsa igenom i slutet av året. Det är just den första genomläsningen som jag skriver för. Om jag gillar det jag läser då, så vet jag att ni också troligtvis/förhoppningsvis gör det.

Jag säger gärna Bok istället för nytt manus. Bok är mer verkligt. Ett manus är visserligen grunden, men när jag börjar så är det inte på en grund. Jag börjar skriva en bok. Däremellan landar manus, redigeringar etc, men målet är en BOK!

(Och till dig som säger att du ska försöka skriva något. Ajabaja. Du ska skriva en bok. Punkt.)

Alla som är inblandade i mitt författarskap, främst min förläggare Teresa, vet hur jag vill ha det. Hur mitt författarår ser ut rent praktiskt. Hon vet att jag gillar struktur, tydlighet, deadlines, timelines, när var och hur.
Och exakt det får jag.

Höst och vinter är min skrivtid. Semester tar jag gärna tidig vår och redigerar gör jag jättegärna på sommaren. Småredigera kan jag göra när som helst och mixa med nya projekt.
Om detta går att varva så funkar min författartillvaro perfekt.

Så.
Första september.
Ny bok .
Förmodligen kommer den att innehålla 100 000 tusen ord innan jag är klar.
De första 20 brukar gå lätt, sedan går det tyngre fram till 50, medan det sedan börjar hända grejer med snabbheten och efter 60 brukar det rulla på jättebra mot slutet.

Jag har som målsättning att skriva 2000 ord om dagen, fem dagar i veckan.
Det betyder 10 tusen ord i veckan. Tio tusen i tio veckor, sedan är Boken klart.
Verkligen?
Njae, kanske inte.
Men målet är satt till sista november.
Då har jag inte räknat in att jag kanske behöver ytterligare två veckor på Nikki under hösten.
Målet är fortfarande sista november. Reviderar mål gör jag bara när jag är precis i närheten av att inte klara dem.
Jag har en enorm arbetslust just nu och den tänker jag utnyttja maximalt.

Det var bakgrunden.

Första september vet jag vem/vilka jag ska skriva om (det vet jag inte riktigt idag, två dagar innan ...) Då vet jag vet det mesta om karaktären/karaktärerna, däremot inte en enda dugg om vad de ska göra in min bok.
Jag vet ingenting om den så viktiga storyn och jag har verkligen verkligen försökt att komma på något bara genom att tänka (för det händer ju att förlaget vill ha ett synopsis innan jag har börjat- det vill säga storyn i korthet), men det är lönlöst. Jag måste ha fingrarna på tangenterna för att något ska hända.
(I den kontakten uppstår MAGIN som för mig är skrivbubblan. När timmarna bara flyger och jag har släppt allt runt om mig. Underbart tillstånd där känslan är att boken skriver sig själv.)

Jag har bättre koll när jag har skrivit första sidan. Den är superviktig för resten av boken och är själva avsparken. Tre kapitel in vet jag ännu mer. Sedan rullar det oftast bara på. Hjärnan och fingrarna i symbios fixar det mesta utan att jag behöver tänka så mycket.

Jag går sällan tillbaka och petar i det jag har skrivit, i alla fall så lite som möjligt, jag vill "glömma" så att jag kan överraska mig själv i första genomläsningen.
Jag är rätt övertygad om att det är just det som ger mig rätt flyt. MEN, det kräver ständig kontakt med manuset så att jag vet exakt var jag är.

Det är också mitt tips till dig som vill blir författare; skriv lite varje dag.
Avsluta dagens arbete mitt i en mening, då vet du precis var, och i vad. du ska börja nästa gång.

Så. Efter i runda slängar 12 veckor är Boken klar, men sedan börjar resten av jobbet.
Då ska den putsas så att den blir ännu bättre och då har fler än jag läst.
Putsen tar oftast längst tid. Dels görs det arbetet i omgångar, men det är också många gånger svårare. Nu krävs det tankeverksamhet, inget löser sig längre bäst med huvudet bortkopplat. Tvärtom.
Karaktärer kanske ska strykas, utflykter göras om. Små saker som kan påverka allt från början till slut. Då är det under rätt lång tid ett manus.
Bok blir det återigen när den är tryckt och ligger i min hand.

Har jag sagt att jag älskar mitt jobb?

So far. Sjuan redigerar jag nu, åttan börjar jag skriva på 1 september.

Det är verkligen en störtmysig morgon i förorten.

Jag har ännu en läsdag, har tänt en massa lampor, ska äntligen få träna på mitt älskade Friskis igen (core, det vill säga främst mage och rygg- jättebra!) för första gången sedan i juni.
Hoppas hoppas att det är så här mörkt och spöregnar hela dagen.

Jag älskart och samlar mig inför torsdag då två viktiga saker sker:

1.
09.00 Jag börjar skriva på en ny bok.
Väry spännande eftersom jag faktiskt inte riktigt vet vilken av idéerna jag ska börja med. I morgon och på onsdag ska jag sortera och det ser jag fram emot för just nu är det (organiserat) stök i huvudet och i min anteckningsbok.

2.
17.00  Simona har releasefest och om ni inte hittar hennes blogg längre så klicka här. Hon har gjort om den därför kanske den har försvunnit för er som den gjorde för mig. Alla är välkomna på festen som hålls i en butik i Stockholm, man behöver bara anmäla sitt deltagande.
Se mer på Simonas blogg.

Senare idag ska jag skriva ett inlägg om mina tider, mål och sånt som hjälper mig att skriva klart ett helt manus (det åttonde!)

Ja ja

Jag vet att jag har tjatat om höst. Men de senaste dagarnas värme har ändå gjort att jag har kunnat sitta på balkongen och få tillbaka några av sommarens solfläckar (jag kan inte längre kalla dem fräknar.)

Och det är skönt för de täcker de många brustna blodkärl jag har på bröskorgen som i sin tur gör att jag VÄGRAR ha något urringat under vintersäsongen. 

Men det gör inget. Jag har massor som går upp till halsen och skjortor ska ju vara knäppta ända upp numera. 

Igår satte jag på mig mascara, lite solpuder och så tillbringade jag en timme i ett tält och signerade böcker på något som kallas Fagersjödagen. En alldeles utmärkt tillställning för alla som bor i min förort.

Jättetrevligt arrangemang.

Sen gick jag hem, tvättade av sminket och läste klart Simonas En enda risk.

Galet bra.

Underbara män karaktärer.

Läs läs läs!

Det vara väl det.

Är helt dagvill,

och övertygad om att det är måndag i morgon.
Det är det inte, kan jag informera er som kanske också har tappat räkningen på dagar, månader och ÅR!

Anyhow, denna LÖRDAG har jag jobbat lite, läst lite, städat lite, klappat katten mycket.
Där har ni det.
Min lördag på en pinne!
I morgon tar jag ännu en sovmorgon har jag tänkt.
Nästa vecka är det nämligen slut på sådana dumheter.
På torsdag börjar jag skriva en ny bok.

Nu blev det lite bråttom!

Klockan tolv ska jag vara på plats på Fagersjö-dagen och kanske signera någon bok eller så.

Nu är det tre minuters promenad dit, men jag har inte ens kommit i närheten av att få av mig morgonrocken, och det är ju alltid trevligt att vara där och hälsa på de inblandade innan man drar igång.
Well. Jag är snabb när jag väl sätter igång.

Vi hörs helt enkelt senare!

Ninni Schulman

Igår var det releasefest för hennes nya bok "välkommen hem". 

Supertrevligt i en underbar miljö i hennes (och tove alsterdals) skrivlya på söder med utsikt över Stockholm. 

Magiskt!

Jag åt frukost på balkongen idag också.

Men det blåser, alltså är det inte alls lika skönt som igår och det blev bara en kopp kaffe istället för två.

Idag är det work work work och ikväll ska jag på Ninni Schulmans release av den nya Välkommen hem.
Förra året ställde jag ju in allt på hösten för att jag hade ont, därför är det ännu roligare att vara med på det jag kan i år.
Tjoho.

Då har man plattat till hyllan.

Det gör lite ont en stund, men jag har inga större problem med det där inte ens när jag som idag var lite öm av någon anledning (pms - enstaka ägglossning - glömt östrogen kanske). Jag har ju inte haft mens sedan jag tog bort livmodern 2005 och har därför ingen koll på om ägglossningen är helt borta, kommer då och då, eller vad som händer i kroppen.
Att jag var-är i klimakteriet vet jag ju med besked i alla fall. Fy satan vad jag svettades och sov dåligt innan jag fick mina hormoner för två och ett halvt år sedan.

Well.
Om två veckor får jag besked om jag passerar eller måste komma tillbaka.
Många kallas för ännu fler kontroller, sa sköterskan idag. Men de flesta hittar man inget på.
Andra gör man förstås det.
Jag håller en tumme för att jag klarar mig utan återbesök.

Och Lchf-tips:
Jag undviker ju socker och har inte ätit glass på hela sommaren, men idag gjorde jag en nästanglass med en en halv deciliter vispgrädde, en matsked smetana, tyo 100 gr frysta - otinade - hallon/blåbär, en struken tsk lakritspulver.
Jag mixade ihop det med min handmixer och det blev jättegott!

Ungefär så.
Nu ska jag kolla den kokande blomkål.
Det serveras mos på det idag.

Min favoritinstruktör på friskis,

hon som hjälpte mig mer än någon annan när jag började träna med en helt oduglig vänsterarm och som då bara var vikarie, är nu tillbaka med ett eget pass varje vecka.
Tänk när jag i mars kunde sätta armen i midjan för första gången på ett år, förvisso bara hjälpligt, men ändå. Då ställde jag mig mitt på gympagolvet och grät av glädje.

Nu kan jag nästan sätta den i midjan med tummen framåt.
Onsdagar 10-11 kommer ett fixa det som återstår.
Hurra för alla oss som har väntat på det. Jag har precis bokat det första passet med henne nästa onsdag.

Viktigaste idag är mammografin som jag har blivit kallad till.
Det är två år sedan.
Efter 50 går man bara vartannat år i Stockholm. Förra året hade jag ändå inte kunnat gå eftersom jag inte kunde lyfta armen och hade vansinniga smärtor så fort jag rörde på den.

Det var väl det efter kanske säsongens sista frukost på balkongen.

Det här är min idebok

Hur dum den än är, alltså idén, så landar den i den här.
Just nu samlar jag inför kommande böcker och är helt, men bra, förvirrad angående vad jag ska skriva härnäst.

Det är det jag pysslar med idag samtidigt som jag läser. Och lyssnar på radio. Och är upptagen av sprutet av idéer. OCH tittar på orientering som pågår hemma på västkusten i min brorsas skog.

Bra dag.

Wohoooo

Idag släpps den här.
Jag läser den just nu.
Fantastisk bra!

Grattis Simona!

Carmen i Dalhalla

var verkligen magisk. Inget slår nog Metropolitans sångare, men jag tycker att det var ett genidrag att ha med dansare som man hade här. Hophopdansare som i den här uppsättningen blev jättecoolt.
Helen, som var förstagångsoperabesökare, ville inte gå därifrån en enda gång, tvärtom.
Jag tycker själv att det kan bli väl mycket galande ibland, men den här förställningen är lätt att följa, musiken är välkänd och tre timmar bara flög iväg för oss båda.

Och Dalhalla. Vilket ställe!
Vi satt långt fram - två rader bakom vattnet framför scenen.

Bild lånad från DN

Ska man ändå lägga pengar på ett evenemang (inga biljetter är ju billiga) vill i alla fall jag - när det är möjligt - ha den fulla upplevelsen med att kunna se ansikten och scenen på nära håll.

Det är oftast lite dyrare men jag vet hur långt ifrån jag satt på Met i NY och ångrar att jag inte satt närmre. Inte ens med min finfina kikare såg jag tillräckligt bra från platsen på läktaren långt bak och upp.

Det blev lite kallt, men det visste jag och hade laddat med fleecefiltar, långkalsonger under jeansen, flanellskjorta, luvtröja, halsduk och lång skön höstvinterjacka.
Man sitter i tre timmar (med 25 minuters paus i mitten) vilket förstås bidrar till att det känns kyligt. Men vi var välklädda och frös alltså inte ett dugg.

Summa efter 24 timmar: Jättebra research och en härlig roadtrip.

Frukost. Det fanns korv, ägg och ost, så jag klarade mig toppen utan att behöva äta bröd.

Härbre. Här sov vi. Eller, Helen sov jag var mest vaken kändes det som. Fint var det i alla fall.

Alltså, härbret vi sov i var ljuvligt

men någon sömn blev det inte för min del.
Varför vet jag inte, Helen sov som en stock i sängen bredvid.
Men, det är väl som vanligt, jag sover inte särskilt gott i ett vanligt hotellrum heller, i alla fall inte första natten.

CARMEN VAR FANTASTISK!

Men nu är jag hemma i soffan, MÅSTE sova en timme, slog på tv:n och inser att cyklisttjejerna numera sitter halvnakna på sin cykel. Att de inte får skavsår på låren?

(Jaja. Hela sommaren har kvinnor visat upp sig i bikini på Instagram. Gammal eller ung spelar ingen roll, även de medelåders vill tydligen ha sina kroppar kommenterade. Det är något nytt för i år, i alla fall har inte jag lagt märke till det tidigare. )

Bilder kommer i morgon.
Go natt.

Det stora i familjen Hellberg idag

är att Jonathan släpper sin nya låt All the way på Afrojacks skivbolag Wall records.
Afrojack är en gigant på området dansmusik, anlitas på alla stora festivaler världen runt och att han har plockat upp Jonathan är förstås fantastiskt.
Förhoppningsvis ska ju det leda till att även han kommer ut och får spela mer.

Själv drar jag med Helen till Dalhalla. Opera. Carmen. Men i bilen dit lyssnar vi på den här.
Ps vill ni hänga med till Dalarna så dokumenteras resans alla små vinklar och vrår på Instagram.

Vimmmelkantigt trött,

men skam den som ger sig för en sådan pluttsak.

Jag ska till förlaget idag och prata Nikki med Teresa och få Simonas nya bok, som jag i något ögonblick sa att jag skulle läsa i morgon.
Icke sa Nicke.
I morgon ska jag till Dalhalla!

Nu ska jag sätta på mig ögon.
Det kan ta en stund.

Dagens blandat bandat

började återigen med sovmorgon till halv tio.
Jag ser på tv-serier på kvällarna som bli halva nätterna.
Just nu är jag besatt av Gossip Girl som bara handlar om rika kids i Upper east side i New York och jag förstår inte att jag måste de den, för det enda som jag egentligen gillar är miljöerna.

Men. Det är säkert det där med flyktiga relationer som har fångat mig och jag vill väldigt gärna se hur det går för de vuxna i serien. De är dock inte många och har få scener, så jag snabbspolar förbi en hel del som jag tycker är tramsigt.
Börjar i alla fall se sista säsongen, nummer sex, i dag.

Sedan ska jag väl äntligen kunna somna i rätt tid!

I övrigt.
Lite praktiskt pyssel, handla eftersom jag hoppade över det igår, lite papperdoing och sedan läsning inför nytt manus.
Wohoo.

Det visar sig att jag tog ledigt idag.

Jag har städat (till Misses alltid lika stora förskräckelse) eftersom jag numera klarar det själv (hurra för det), tvättat och druckit säkert fem koppar kaffe. Balkongblommorna har fått vatten och blivit rensade, den fällande ullmattan har blivit grundligt dammsugen och snart är jag nödd och tvungen att åka och handla.
Bläh, vad det är trist vissa dagar.
Jag kanske klarar mig på att gå till Lidl strax bredvid.
Allt handlar om vad jag behöver, ska strax kolla det.

Men nu behöver jag mat.
Ostomelett.
Visst låter det gott?
Det här LCHF-livet är både enkelt och smarrigt måste jag säga.
Jag saknar inte socker och mjöl ett dugg just nu.

Den här såg jag igår för att fira inlämnat manus.
Superhärlig.
Minns ni Eddie the Eagle?

Jag tycker alltid att det låter lite som om programledarna

från Allsång på Skansen har ett förskräckligt ansträngande uppdrag de där sommarveckorna.
De är trötta, utbrända och helt slut efter en säsong verkar det som. Redan på Berghagens tid vet jag att det var tungt.
"Jag vet inte om jag orkar en säsong till" skriver kvällstidningarna. Varje år.
Anders var trött, Måns ännu värre, Petra var jättejättetrött.
Nu såg jag att det är lite jobbigt för Sanna också.
Jag förmodar att hon måste tänka en stund på om hon orkar nästa sommar också.

Well.
Hör vi detta någonsin från krutgumman Lotta Engberg på TV4?
Nä, hon jobbar på och verkar varken särskilt trött eller fundersam på om hon ska orka ett år till.

Är det kanalerna som skiljer sig åt i hur de tar hand om sina programledare?
Anställs bara veklingar på Svt?
Vad gör fyran för att hålla fart i den 50-åriga mormorn på Liseberg?

Visst undrar man lite?

(Ja, jag skickade manus igår så jag får vara sysslolös och ägna mig åt meningslösheter idag. Nu ska jag tvätta. Tjohej.)

Efter en morgon framför tv:n,

i alla fall en timma för jag sov länge idag också, så kan jag konstatera att Carina Bergfeldt skulle bli en lysande programledare om det är ett alternativ efter de två korreåren i Washington.

Sedan kan vi också konstatera att jag kommer att vara ledig på fredag för att läsa Simona Ahrnstedts nya bok En enda risk, som jag hoppas ligger på förlaget på torsdag när jag kommer dit.
Det var en lysande intervju med Simona i tv-soffan. Jag tycker hon brukar få prata mer genre än sin senaste bok, men inte idag.
Bra jobbat av er båda!
Hurra!

NU ska jag jobba! Deadline i kväll.
16 sidor kvar, sedan återstår lite disposition av kapitlen så att det blir snygg att läsa.

Wohoo.

16 sidor kvar att redigera,

och jag fastnade helt i en beskrivning av ett händelseförlopp. Det gick bara inte och då är det lika bra att lägga av.
I morgon ska jag gå upp tidigt. Carina Bergfeldt är programledare i Gomorron Sverige och ska intervjua Simona. Det kan jag ju inte missa.
Inte heller min deadline i morgon kväll.
Sexton sidor kan låta lite. Det är det inte om man fastnar ...

Ungefär så denna jobbhelg.
På tisdag när Nikki är lämnat, börjar jag förbereda nästa bok med att läsa.
Redan på torsdag får jag feedback på Nikki men har än så länge inga fler tajmings, så hur jag ska fördela mitt arbete i höst vet jag än så länge inte.
Jag vet bara att jag ska redigera en gång till (minst) OCH skriva ett nytt manus. Sedan vill jag skriva ett till.
Och så har jag en idé på något annat.
Vi får väl se hur mycket jag - och mitt förlag - pallar.

Tjohej.

Jag såg Johan Rockström på tv igår,

ni vet klimatforskaren.

Läskigt, med vilken fart vi förstör vår planet.
I Sverige är vi förhållandevis duktiga på biobränslen, sopsortering och bilar som går på alternativa drivmedel, men när ett kilo nötkött motsvarar 15 mils bilkörning - och vi är Europas största nötsköttskonsumenter - så tar det ena ut det andra till sist ändå.

Jag hörde också en del av Stordalens sommarprat (jag tror det var där eller så har jag läst det), där hon pratar om importerad ekologi vs. närodlat.
Mycket intressant.
Vilket är det bästa valet egentligen.

Här är siffror på just kött som visar att finns grader i helvetet:

FN:s livsmedelsorgan FAO beskriver boskapssektorn i världen som ett större klimatproblem än alla transporter – med både bil och flyg tillsammans.

Nötkött

• Jordbruksverkets rapport ”hållbar köttkonsumtion” från 2013 beskriver att olika forskningsrapporter kring just nötkött landar i utsläpp på motsvarande 15 till 40 kilo koldioxid per kilo kött. Genomsnittet ligger runt 26 kilo. Det betyder att ett kilo kött är som tio liter bensin, eller som att köra en snål dieselbil i 20 mil.

Får och lamm

• Kött från får och lamm, som också idisslar, ger nästan lika höga utsläpp som nötkött, 10-16 kilo i utsläppt koldioxid per kilo kött.

Fläsk- och fågelkött

• Ger en väsentligt lägre klimatpåverkan. Enligt Jordbruksverket ger fläsk fyra till åtta kilo i utsläppt koldioxid per kilo kött, sex kilo i genomsnitt. 

Kyckling

• Ger cirka två till sex kilo i utsläppt koldioxid per kilo kött, i genomsnitt tre kilo.

Fisk

• Har ett genomsnitt på sju kilo i utsläppt koldioxid per kilo kött. Processad vegetarisk mat som quorn ligger högt för att vara vegetariskt – cirka fyra kilo utsläpp.

Grönsaker

• Ger oftast runt ett kilo i utsläppt koldioxid per kilo produkt, om de inte är flygtransporterade eller frysta.

Bidragande faktorer

All djurproduktion kan också diskuteras och ifrågasättas ur en mängd andra synpunkter än klimat: konstgödsel, djuretik, antibiotika, biologiskt mångfald eller allmän miljöpåverkan. Några av de bidragande faktorerna till att nivåerna varierar är:

Idissling

• Kon idisslar och har flera magar, och då sker matsmältningen med låg lufttillförsel. Metangas bildas, en cirka 25 gånger starkare klimatgas än koldioxid. Kossorna rapar framförallt ut metan i stora mängder, och det blir ett mycket stort klimatproblem. Även kogödsel avger metan och dessutom lustgas, en annan extremt potent klimatgas – nära 300 gånger starkare än koldioxid.
• Det är inte bara kor som idisslar – det gäller alla klövdjur utom kameler och svin.  Kött från får och lamm, som också idisslar, ger nästan lika höga utsläpp som nötkött.

Olika odlingsmetoder

• Påverkar hur mycket kol som binds. All växtlighet binder koldioxid. Växtrester som lämnas vid skörd kan öka kolförrådet i marken, träd och buskar på jordbruksmark utgör ett kollager.

Jag har också druckit och kört bil.

När jag var väldigt ung och bodde på Västkusten. Jag var 18-19 år, kanske. Jag tycker fortfarande att det är skämmigt, och jag tänker inte kasta sten eftersom jag inte var ett dugg bättre själv.

Numera dricker jag ju aldrig, men om jag skulle börja igen så skulle jag aldrig dricka vin - inte det minsta lilla glas - och köra sen, och jag har svårt att förstå att vi inte har en 0.0 %s lag.
0.2 är gränsen (det var den Aida Hadzialic hade), grov rattfylla går vid 0,5.

(I USA är gränser 0,8 men 0,0 upp till 21, eftersom man inte får dricka innan dess. Är man inte rätt packad vid 0,8?)

Det var det.
Igår var jag på ett helt nyktert kalas hos Jonathan och Linnea.
Supertrevligt och jättegod mat.
De är så himla fina tillsammans.

Idag skulle vi ha sett och ätit brunch men vi har skjutit på det, pga mammas deadline på måndag.

Nu kör jag som en tok hela helgen till på måndag 23:59.

Jonathan fyller 22 år idag.

Och jag firar hela dagen med att vara mer eller mindre ledig.
Bland annat ska jag göra en beställd jordgubbstårta och ta med hem till honom och Linnea i eftermiddag.
Själv slarvar jag inte ens idag, utan äter bara bären med grädde. Jag tog bort allt socker i mitten av juni och tänker fortsätta med det eftersom min kropp gillart.

Den här bilden är från FB i natt 00.00.

Det är tur att jag skriver långa inlägg ibland,

som det nedanför (som ingen verkar ha läst!), för detta blir kort.
Jag har inte tid med mer.
Deadline på måndag.
Tjingeling.

Medan jag väntar på att Comhem ska svara

(35 före mig ...), eftersom min tv-box/fjärrkontroll i sovrummet inte funkar (tv i sovrummet är så nödvändigt att jag har svårt att förstå att inte alla människor - som har möjlighet - har det) tänkte jag på hur olika vi författare är.

Och att vilka vi är i vardagslivet också starkt påverkar hur vi arbetar.

Om någon till exempel skulle be mig (som är extremt driftig, snabb, aldrig fastnar i problem utan söker lösningar, har exakt noll tålamod med eftertänksamhet och är en människa som alltid har bråttom) att ta ett år till på mig för att skriva ett grundmanus skulle jag nog inte kunna arbeta med den personen, för det skulle betyda att den är långsam och inte förstår mig och mitt sätt att arbeta kreativt. (Ett komplett manus kan däremot ta tid, men det handlar sällan om mig ... utan om att det ska igenom flera led i förlaget och därefter bearbetas)

Och nu blev jag vidareskickad. Ytterligare 16 minuter enligt rösten ...

Mina grundmanus tar mer eller mindre 4 månader att skriva.

Då har jag det tempot jag behöver för att min hjärna ska jobba effektivt och vara i kontakt med storyn.  Eftersom jag skriver mig fram till min berättelse, skulle det på riktigt vara nästan omöjligt att dra ned på takten.
Det vore samma sak som att be någon att tänka långsammare.
Eller en musiker att inte komma på låten så snabbt. "Ta en ton här och där istället för ett helt stycke ska du se att det blir bättre."

Ingen skulle komma på att säga om en konstnär att tavlan blir bättre om hen målar lite varje dag istället för passionerat timme ut och timme in.

Med det sagt:
I nästa projekt - det jag påbörjar första september - vet jag vilka som är huvudkaraktärer, men storyn är än så länge låååångt borta. Jag har en helt outvecklad grundidé, och hur det blir vet jag först när jag har kommit en bit på väg.
Första kapitlet är därför superviktigt. Det är då storyn sparkas iväg, det är där jag berättar för läsaren och mig själv själva premissen för fortsättningen.
Får jag till det, får jag sedan till storyn om jag får arbeta i MIN TAKT.

Sedan kan förstakapitlet ändras i redigeringarna, men sällan mer än lite. I Gloria stuvade jag om, men jag undrar om vi inte landade i det första förslaget till sist ändå.
Bilden jag hade innan var dock på slutet, ett slut som jag allra först trodde skulle bli en början.

Jag tror att det kan vara en annan sak om man har ett tydligt synopsis. Eller inte har en händelserik story utan istället något mer finstämt och ordrikt.
Då behöver man människor med tålamod i sitt team av förläggare och redaktörer.

Jag behöver sådana med tempo och det är också det jag har, tjoho!

Framme efter 42 minuter.
Tror ni inte att boxen då har bestämt sig för att funka.
Ridå.

Sen start.

Sov till halv tio, har ätit frukost och surfat till nu.
Efter en dusch (hur kan man lukta så illa bara för att man har sovit en natt) ska jag sätta igång med dagens arbetspass. 30 sidor är helt nödvändigt idag, om jag ska hinna leverera manus på måndag kväll.
Redan på torsdag ska jag och Teresa gå igenom det igen.
Vilka deadlines som gäller efter det vet jag inte,  men egentligen har vi tid att inte röra vid manuset - och vänta med slutredigering - till efter jul, om planen är att jag ska komma ut i maj igen.
Vi får se.

Först ska det göras omslag, säljtexter och annat smått och gott.

Oavsett börjar jag skriva på nytt 1 september (trolig utgivning 2018.)
En plan är en plan, och den passar mig supefinemang.
______________________________________________________

För övrigt:
Stormen tog mina fina vita blommor som jag har älskat så.
Nu är det nog för sent att få den att prunka igen :(

Och det är inte ett dugg bättre idag.

Mina blommor går söner i blåsten, över en natt har de vita som jag inte minns vad de heter, blivit bruna.

Jag är DJUPT bekymrad. Är inte säker på att mina fingrar är tillräckligt gröna för det här.

(Jag har paus i skrivstugan. Har ätit en ostomelett och ska strax påbörja de 14 sidor som återstår innan jag är nöjd för idag.)

Simona är snart med på fyran.

Kvart i nio enligt hennes egen blogg.

(Jag har försökt att hitta hur morgonens program på fyran ska se ut men den informationen hittar i alla fall inte jag, inte ens om jag går in på programmets egen sida.)

Nu ska jag se på det och sedan jobba.
Hejhej.

Heja Sveriges tjejer som fixar både Guld och Silver.

Jag missade Sara i natt, är lite rädd att få min nattsömn störd och det är det inte värt nu när jag är inne i en intensiv arbetsperiod.
Man gråter lika bra när man ser det dan efter kan jag berätta.
Antingen har jag en pip-period just nu eller så är jag bara extremt lättrörd. Kanske både och.
Strunt samma.
Heja GuldSara och SilverEmma!

Nu ska jag skriva en guldbok!

Jag tycker jättemycket om mitt nya manus, Nikki.

Inte minst för att det finns en sådan tydlig yttre konflikt. Det är kul att skriva om och bygga runt.
Dessutom finns det MILJÖER här.

Varje gång någon säger att de gillar mina miljöer (och det händer oftare än man kan tro) tänker jag att jag är om inte dålig på, så i alla fall rätt ointresserad av, att beskriva omgivningen.
Men i den här boken drar jag på med alltihop och det är svinkul.
Jag har till och med fått med dofter och det tillhör inte vanligheterna i mina böcker.

Så, jag jobbar på.
Har gått igenom första fjärdedelen och hoppas kunna avverka trettio sidor till idag.
I veckan som kommer har jag fyra heldagar till mitt förfogande, sedan fyller Jonathan år och vi ska fira både fredag och lördag som det verkar just nu.
På måndag ska Nikki tillbaka till Teresa och då börjar jag förbereda nästa projekt genom att läsa.
1 september drar jag igång.
Eftersom Gloria kom ut i maj, åker jag inte till bokmässan. Istället stannar jag hemma och jobbar.

Men se här vilken fin recension som Gloria fick igår.
Jag blev förstås jätteglad!
Den boken betyder så mycket för mig.

Jag har sovit ut på riktigt idag.

Somnat om och somnat om igen.

Jag är med i en FB-grupp med gamla scanairananställda och herregud vad många roliga bilder de lägger ut. Och vad många minnen som dyker upp.
Igår var det en norsk tjej som la ut en bild på sin blå mascara och jag har drömt hela natten, i alla fall på morgonen, om att jag tog fel borste och målade mina ögonbryn blå istället för svarta, och sedan fanns det inget medel för att ta bort det.

När vi var på Canarias för två och ett halv år sedan var vi på det som vi när vi flög kallade Maggans Pang och hälsade på. Egentligen heter det Las Margaritas.  Jag kan inte säga att jag kände igen mig och det var lite trist, men å andra sidan bygger ju hotell om på 25 år så det kanske inte är så konstigt ändå.

Däremot känner jag igen många ansikten på de gamla bilderna. De är ju så jag minns dem.
Minns ni 30-års jubileet jag var på i april?
Hoppas det blir ett 35 också framöver.

Helen åker med mig till Dalhalla och ser Carmen om två veckor. Hon vill se den efter att ha läst Gloria och när jag åker på researchresa får hon hänga med.

Vi ska bo en natt på ett B&B.

Det ska bli galet kul.

Vänner är väl det allra bästa, eller hur?

Tv 4 är verkligen besatta av deckare och thrillers.

Nu ska  tack och lov Simona vara med snart för annars är det verkligen superttrist för alla som inte uppskattar mord och annat elände.
Det är en rätt undanskuffad grupp läsare, de som vill läsa annan underhållning.
Jaja. Fyran kanske skärper sig och Svt kanske kanske lättar upp sin finkulturella rapportering.
I alla fall tycker jag att det skulle vara roligt.

Nu är sänggaveln tillbakaskickad och någon ny blir det inte. Jag är så nöjd med mina stora kuddar, de räcker så fint så.
Jag ska lägga mig bland dem nu, är så trött att jag på riktigt faktiskt ser i kors. (Fyra så i ett litet stycke. Jag orkar inte ändra.)


Bara kort: Heja DHL´s trevliga chaufförer.
Dagens kille ringde när han kom fram för en kvart sedan, och förstod inte den inte den konstiga informationen jag fått om att det kanske inte skulle gå,
Det gick som en dans.

Trött som en gnu.

Jag kunde inte låta bli att titta på The Good wife igår kväll. Tror jag stängde av halv två. Det är därför som jag nu sitter vid köksbordet med ögon som känns som om de har varit rullade i salt, och väntar på DHL.
Tur att jag köpte mat igår eftersom ju det här kan bli en heldag där jag inte kan lämna hemmet.


(Sedan skrev jag en massa om LCHF men det tog jag bort. Istället vill jag bara tipsa om att inte äta för mycket bönor, hur gott det än är att smörsteka dem och ha lite flingsalt på toppen. Man kan få ont i magen. JÄTTEontimagen. Men gott är det och man behöver ju inte äta så himla mycket - sa kvinnan som aldrig någonsin är måttlig.)

God morgon!

I morgon ska jag skicka tillbaka en grej med DHL.

De kommer mellan 7 och 17.
De kan nog inte ringa innan. Inte heller meddela att de är här, om de inte begriper sig på min porttelefon (det är få som gör.)
Spännande.
Det blir en ny erfarenhet att sitta framför köksfönstret hela dagen.

Jag har googlat

min nya bok.
Jag brukar inte göra det annars men Gloria har överlag fått så fina recensioner att det är rena rama glädjen.
Om någon ger den ett dåligt betyg utan att motivera det så struntar jag fullkomligt i det. Om någon ger den ett dåligt betyg och motiverar det, tycker jag oftast att personen inte riktigt har förstått mig och då blir jag inte ledsen heller, haha.

Här är 5/5 från Jennies boklista.
Hon recenserar kort och gott:
Min åsikt:
Härlig, gripande & ljuvligt underbar!!!

Det här är min tv i sovrummet.
När man har arbetat klart för dagen får man lägga sig där och se på tv-serier.
En enastående bra idé måste jag säga.

30 sidor kvar att redigera,

men nu börjar jag om från början igen så att den och slutet sitter ihop. Jag har ändrat grejer under vägen som påverkar början, och så fortsätter det ett tag till antar jag. Puts puts och puts.
Efter den här genomgången ska jag i alla fall skicka det till Teresa så att hon får se det en gång till och komma med åsikter.

Annars kan det vara så att manuset går till en redaktör efter den här omgången, men inte nu. Jag vet inte riktigt än vem som ska vara min redaktör på Nikki, eftersom min Kerstin är sjukskriven, så vi får se. Det är ingen kris och panik på något sätt, jag jobbar på som jag brukar.

Och i år är jag FRISK. Peppar peppar. Det är faktiskt magiskt att känna hur jag är helt smärtfri. Det enda som återstår av min frusna axel är att lite av just frusenheten finns kvar. Men det blir bättre vecka för vecka och det är inget som påverkar annat än om jag skulle vilja dra upp en dragkedja på ryggen eller klia mig på höger skuldra.
Tjoho på det.

Deadline för Nikki den här omgången är 15 augusti och jag är galet peppad inför min favvisjobbsäsong: hösten och vintern.
Jag ska ladda med stearinljus, ta fram mina sköna stora sjalar, börja gilla te (det är alltid mitt mål och jag tränar), se jättemånga tv-serier och fortsätta ha en läsdag i veckan. Dessutom börja träna på friskis igen. Det längtar jag verkligen efter.

Första september börjar jag skriva på nästa och jag skulle gärna se att manuset till den är klart sista december. Vi får se hur det funkar med slutredigeringarna av Nikki.

I huvudet har jag ytterligare karaktärer jag vill skriva om därefter, så möjligtvis jobbar jag på även när jag vanligtvis brukar ha semester och skjuter på den till april.

Jag vill bara jobba den här hösten och vintern.
Om det blir ett eller två manus återstår att se.

Tjoho, lyllos lyllos mig!

Till mig själv.

Kom ihåg att extranyckeln till Fårdan ligger i skåpet ovanför kaffebryggaren.

(Den har varit borta i sju år. Återfunnen i en väska idag.)

Jag tycker mest om att somna på studs,

därför ser jag gärna på tv tills jag är så sömnig att jag inte ens hittar avstängningsknappen på fjärren.

Häromkvällen såg jag på Youtube och mer råkade än något annat, hitta Celine Dion och en serie hon gjorde inför en av sina shower.
Då var hennes man fortfarande frisk (hade i alla fall inte fått återfall), de fick sina tvillingar och var så glada.
Efter det var jag bara tvungen att titta vidare på de intevjuer hon gjorde efter sin mans bortgång och jag undrar om jag någonsin sett ett ansikte så fyllt av sorg.
Det var så oerhört starkt.
Och när hon gick upp på scenen för första gången efter. Han som alltid varit med henne. Här är en av intervjuerna jag såg.