att köpa saker som väger 45 kilo och är stora som hus, när man är ensam hemma. Särskilt inte om dessa stora (läs gärna tv-apparater) enbart levereras till entrén ...
Och även om jag nu skulle kunna släääpa upp den till lägenheten, så kommer jag inte att få upp själva teven utan hjälp.
Hm.
Då finns det två alternativ.
1. Ringa in sonen, som kanske inte har tid eftersom det här är i sista minuten och han jobbar i en studio.
2. Skjuta på sändningen till nästa vecka då Nisse är här igen.
Fram till jag får svar av min unge, så ska jag redigera Sara.
I förra omgången skrev jag klart (eftersom manuset bara var halvfärdigt i december när jag skickade det till min förläggare), och nu börjar liret. Spetsningen. Toppningen, på idrottsspråk.
Det här är bara roligt. En större nöt måste knäckas och som vanligt skriver jag mig dit. Känslan när vägen öppnar sig är grym.
Samtidigt pillar jag med nästa manus. Sexan, kallad. We have a plot, och för tillfället laborerat jag med första kapitlet.
Jag eller hon (som i vilken form hon än uppenbarar sig, är underbar!), första eller tredje person.
Eftersom jag sällan gillar att läsa jag, borde hon vara en självklarhet. Men allt är inte självklart i den här världen.
Det kallas att utmana sig själv.
Jag kör fram till tolv, sedan tar jag ledigt några timmar.
Det är ju sol i förorten, och då går jag och min transistor till stranden och lyssnar på Sommar i P1.
4 kommentarer:
Sommarpratare, en strand och solsken och vågskvalp låter alldeles UNDERBART! Ha en bra dag!
P.S. Älskade Sonjas sista vilja!!!
Ska bli spännande sedan att få veta Saras "riktiga" namn med nya titeln.
Transistor - låter härligt!
I mitt huvud; ja, men det slutade md att jag landade på min egen balkong. Men jag lyssnade på programmet! Och tack!!
Ebba; ja, det är en superbra titel, tror jag! :)
Skicka en kommentar