Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras.
Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka.
Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling.
Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.
För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.
Bokning sker via Författarcentrum
tisdag 25 november 2014
"Hon grät okontrollerat",
kan man läsa i Expressen. Hur gör man då, tänker jag.
Är det motsatsen till snyfta lite och dutta med en näsduk i ögovrån?
Okontrollerat.
Vilket otroligt onödigt ord.
Kvällstidningarna har svårt med gråtande. Ofta kan man läsa, exempelvis i samband med en stor begravning eller då en svår olycka har skett att "många grät öppet." Jaha, skulle det vara något skamligt? Måste tårar döljas? Det finns många anledningar att tycka illa om det som skrivs i kvällstidningarna...
4 kommentarer:
Jag grinar alltid okontrollerat.
Såklart. Jag med!
Kvällstidningarna har svårt med gråtande. Ofta kan man läsa, exempelvis i samband med en stor begravning eller då en svår olycka har skett att "många grät öppet."
Jaha, skulle det vara något skamligt? Måste tårar döljas?
Det finns många anledningar att tycka illa om det som skrivs i kvällstidningarna...
Ja, jag vet. Inte bara gråter de, oftast heter det att de "bryter ihop" när de är ledsna.
Skicka en kommentar