Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

onsdag 27 maj 2015

Vad är det som väcks i oss när vi ser en fattig människa?

För att det handlar om oss, inte dem, kan vi väl vara överens om.
Vad är det som är så provocerande att vissa går till angrepp mot någon som ber om hjälp?
Att många av oss får ont i magen när vi ser fattigdomen och därför tankemässigt vill placera den på någon annans bakgård kan jag på sätt och vis förstå.
Men köra över? Slänga smällare? Som om vi inte pratar om människor?

Är vi bara så jävla glada för att se någon som äntligen har det sämre än oss själva?
Får vi bara ett eget människovärde genom eliminera någon annans?

Jag förstår inte, och får mer ont i magen av det än av att se att någon sträcker fram sin kopp och säger "hejhej" på det mest fredliga sätt.
Vill eller kan vi inte skänka pengar, kan vi väl i alla fall möta en blick och säga "hejhej" tillbaka?

4 kommentarer:

Ezter sa...

Jag ger inte pengar, men jag ler alltid tillbaka och säger hej. Men de som sträcker armarna efter mig och ylar please, har jag svårare för.
Jag tror inte det är till nån större nytta att ge, tyvärr. Blir besviken när man ser någon köpa en baguette och lämna, tiggaren kastar iväg den, tillknycklad och sträcker fram händerna. Att få mat kan väl inte vara fel. Är man inte hungrig just då, blir man väl. Då slipper man ta av sina småslantar och köpa mat för!
Mycket svår fråga, men att förakta och misshandla dem, aldrig i livet, de är människor, precis som jag.

Åsa Hellberg sa...

Men är det vi som ska bestämma vad en annan människa behöver?
Ger en annan människas fattigdom oss rätten att kräva tacksamhet när vi ger något som de uppenbarligen varken behöver eller vill ha?


cyndi sa...

Ger alltid en slant.
Hälsar alltid.
Har gett både mat och dricka och kläder.
Får alltid ett varmt tack.
Och en varm blick.
Det är nog själva grejen.
Stanna kvar några sekunder och möt en människas blick.
Sen faller en massa blablabla ganska platt till marken.
Ge och var snäll.
Det är kanske svårare i en stor stad.
Inte vet jag.

Åsa Hellberg sa...

Cyndi; det är inte svårare:)