Så här tänker jag,

efter att ha följt rätt hätska påhopp på familjen Larsson, förlaget Norstedts och främst kanske på David Lagercrantz.

Ponera att jag kolar (vilket jag ju gör någon gång) och Jonathan är min arvinge (vilket han är eftersom det verkligen inte blir fler barn, jag är för bövelen 53 år) så tänker jag att:

1. Jag är död, jag kan därmed inte bry mig mindre.

2. Jag har uppenbarligen inte testamenterat bort rätten att förvalta vad som än händer efter den där kolningen, utan har troligtvis tänkt att Jonathan gör det som är bäst för honom. Det är liksom det arv handlar om. Varsågod, här får du ett ok att bära ... och göra vad du vill med.

3. Jonathan lever och har alltså all rätt att ta beslut om det som jag har lagt på honom att bestämma över, eftersom jag som jag sa i punkt ett, är död.

Jag tror inte på ett liv efter detta, jag tror inte att någon vänder sig i sin grav.
På sin höjd tror jag att om det finns ett liv efter detta är jag upptagen med det, inte med att kritisera Jonathan för de val han gör.

Hur är det möjligt att någon kan ha åsikter om detta alls?
På boken, så klart, men mer än så?

Jag säger som kidsen.
Tagga ned.