Carmen i Dalhalla

var verkligen magisk. Inget slår nog Metropolitans sångare, men jag tycker att det var ett genidrag att ha med dansare som man hade här. Hophopdansare som i den här uppsättningen blev jättecoolt.
Helen, som var förstagångsoperabesökare, ville inte gå därifrån en enda gång, tvärtom.
Jag tycker själv att det kan bli väl mycket galande ibland, men den här förställningen är lätt att följa, musiken är välkänd och tre timmar bara flög iväg för oss båda.

Och Dalhalla. Vilket ställe!
Vi satt långt fram - två rader bakom vattnet framför scenen.

Bild lånad från DN

Ska man ändå lägga pengar på ett evenemang (inga biljetter är ju billiga) vill i alla fall jag - när det är möjligt - ha den fulla upplevelsen med att kunna se ansikten och scenen på nära håll.

Det är oftast lite dyrare men jag vet hur långt ifrån jag satt på Met i NY och ångrar att jag inte satt närmre. Inte ens med min finfina kikare såg jag tillräckligt bra från platsen på läktaren långt bak och upp.

Det blev lite kallt, men det visste jag och hade laddat med fleecefiltar, långkalsonger under jeansen, flanellskjorta, luvtröja, halsduk och lång skön höstvinterjacka.
Man sitter i tre timmar (med 25 minuters paus i mitten) vilket förstås bidrar till att det känns kyligt. Men vi var välklädda och frös alltså inte ett dugg.

Summa efter 24 timmar: Jättebra research och en härlig roadtrip.

Frukost. Det fanns korv, ägg och ost, så jag klarade mig toppen utan att behöva äta bröd.

Härbre. Här sov vi. Eller, Helen sov jag var mest vaken kändes det som. Fint var det i alla fall.