Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

lördag 22 juni 2024

Så vi firade midsommar med Jonathan och Linnea.

De hade fått ändrade planer och bjöd in mig på middag.

Vi spelade Hidden reality (där man ska lösa en mordgåta) för andra gången och det var lika roligt den här gången. Nu löste vi dessutom 9 av 10 ledtrådar. 

Sedan packade jag in Selma, som BARA ville vara med mig igår, i bilen. I morgon har hon blivit klar med mig och då är det mycket lättare för henne att skiljas åt. Hon är en lite Åsagris just nu. 









Men först var vi på Riche och åt lunch. Hon bryr sig inte ett dyft om ifall Jonathan och Linnea går på toa, men mig har hon svårt att släppa. Jonathan säger att det beror på att jag aldrig lämnar henne ensam när jag har henne i ett par dagar. Jag säger att det beror på att hon ÄLSKAR MIG MEST! 
Nä, han har kanske rätt. Men att lämna henne för lämnadets skulle känns bara konstigt.




Sedan hemmamys och god mat



Och bus

Sedan har jag henne inte förrän 2 juli, och det är perfekt för mitt arbete. 100% fokus är exakt vad jag behöver. Den 5e åker jag till Fjällbacka, hem igen den 14e och sedan, eventuellt, tillbaka några dagar senare med hela konkarongen, det vill säga Jonathan, Linnea och Selma. Vi får se. 

Idag har jag jobbat och vi har precis kommit hem från en promenad. Den var inte enkel. 

Det där med att gå med henne på kombinerade cykel- och gångvägar är så svårt, för hon vill inte gå tätt intill benet och det är nödvändigt när cyklister kommer åkande om hon inte ska bli överkörd. Det var så nära en gång och jag har hört om olyckor som sker just på det sättet. Cyklister i Stockholm skiter fullständigt i exakt alla andra än sig själva.

Vanligtvis får hon gå lite som hon vill på lite löst koppel för hos Jonathan är det trottoarer och här också, så jag antar att det är träning som gäller. Man önskar ju att hon till sist fattar att båda teknikerna, löst koppel och tajt koppel, är nödvändiga att lära sig, och att det är jag som bestämmer. 

Men än så länge tycker hon att den träningen är onödig och vidrig. Hon vet EXAKT var och hur hon vill gå, och alltför ofta är det i mitten av gång/cykelbana – eller från sida till sida. Och får hon inte det, vägrar hon helt enkelt flytta på tassarna eftersom hon förmodligen inte förstår vad jag ber henne om. 

Det är så mycket enklare att gå på trottoarer och det tycker Selma också. 

Goda råd mottages tacksamt!

Typ så. Innan den här helgen är över i morgon kväll ska jag ha nått 20 000 i nya manuset. Lycka till med det, Åsa Hellberg. 




 



3 kommentarer:

Annika Estassy sa...

Jag tyckte det blev enklare att få Dexter att förstå hur han skulle gå i koppel när jag bytte från sele till halsband. Lär henne vad "fot" betyder. Träna hemma först och belöna. Gå några steg fot utomhus och belöna. Belöning och övning är grejen!

Eva-Lotta sa...

Lycka till med alla orden och att lära Selma gå fot ordentligt. Har ni inte gått någon kurs alls med henne?
Glad fortsättning på helgen!

Åsa Hellberg sa...

Tack Annika, kanske värt att prova.

Eva-Lotta, tack! Nej, ingen kurs.