Jag ser mätt ut.

 Och det är väl en välsignelse att vara, men det är ett klotrunt ansikte som jag inte riktigt känner igen. Jag väger kanske lite mer än för ett år sedan, men det handlar i så fall om väldigt få kilon, mina kläder passar (någon våg har jag ju inte.)

Jag kanske få leva med att ansiktet ser ut som en boll. (Jag behöver inte kommentarer om det, det här är bara egna funderingar. Bekräftelse gällande mitt utseende har jag ju som ni vet exakt NOLL behov av.)

Idag har jag banne mig löst hela slutet på nya romanen. Men det ska skrivas ned, jag måste backa i manus för att det jag kom på ju påverkar mycket bakåt, men jag gör det som alltid enkelt för mig. Det är inga krångligheter när jag redigerar, utan enklaste lösningen får duga och sedan jobbar jag vidare med den istället för att krångla till det med en massa ny information.

Första versionen landar kanske inte på mer än 65 000 kanske, men det borde bli 75-80 innan jag är klar någon gång nästa år. Den här är planerad, tror jag, till hösten -25 och jag kommer inte att redigera ett dugg på den i år. Resten av det här året handlar om redigering av Spanien 2 och att skriva andra delen i nya serien. 

Det är söndag idag, OMG. I morgon ska jag förstås jobba igen, men jag behöver också handla eftersom Snorpan kommer hit på tisdag förmiddag. 

I Östersund har det blivit barn. Linneas tvillingsyster har fått en liten flicka och idag har jag fått massor av bilder på den lilla. Tio centimeter kortare och två kilo lättare än Jonathan var. Sådan plutt. Men hon mår bra, de har fått åka hem, hon är bara liten helt enkelt. 

Dagens middag står i ugnen. Morötter, champinjoner, majskolvar och kyckling, som jag ska äta medan jag ser en dokumentär om Celine Dion (Prime). Hennes röst är magisk men hon kan bli lite för dramatisk för mig egentligen. Jag har svårt för dramaqueens (även om hennes drama förstås är djupt berörande), jag begriper mig inte riktigt på dem, och det handlar förstås mer om mig än om dem. Dessutom brukar dramamänniskors (för det är verkligen inte bara kvinnor det handlar om) problem vara borta dagen efter och jag känner mig alltid lika snopen, för jag blir ju investerad i deras förkrossande samtal/uttalanden eller vad det nu är som är på tapeten den dagen.  Och ingen kan stirra in i en kamera längre, eller hålla på ett uttalande med totalt nedstämd blick, som Celine.

Men nu har jag sett tio minuter, och det är klar sevärt. Inget drama alls än så länge. 

Update: Jag ska aldrig mer kalla dig för dramaqueen. FÖRLÅT, det var hemskt sagt med tanke på det du går igenom.  Vilken fruktansvärt plågsam sjukdom du har fått. Nu tycker jag att det är konstigt att du inte är MER dramatisk!