Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

måndag 20 april 2026

Som det ser ut nu blir det bara regn när jag är i New York.

Någon dag nästan 50 mm. Det är mycket regn, det. 

Alltså behöver jag packa annat än det som hänger på galgar och väntar på att stoppas ned i resväskan. Jag kommer att behöva jeans, snarare än rosa och vita linnebyxor ... MEN, jag ska inte packa ned något av det förrän onsdag förmiddag och så håller vi en tumme för att det drar vidare. Jag ska ju vara där till sista april, och det är 10 dagar dit från prognosen idag. Mycket kan hända (hoppas jag!)

Lite regn är det alltid, men hela dagar är inte kul, såklart. 

JAJA. Rätt kläder och många par skor, så går det ju utmärkt! Det vet jag av erfarenhet.

Jag ska strax börja jobba men först måste jag äta. Kyckling och grönsaker (med olivolja på) står i ugnen. Utmärkt frukost om ni frågar mig. 

Och så ska jag göra min gymnastik. Jag hade ont i höften i natt när Selma låg väldigt tätt intill. Möjligt att jag spänner mig lite då, samtidigt som det ju är väldigt mysigt. När jag ligger på sidan med lite uppdragna ben, bildas ju som en rundel framför min mage, och det är där hon lägger sig. Men inte ont idag alls. 

Mio sträckte armarna mot mig direkt när vi sågs igår, för han ville inte sitta kvar i vagnen. Och såklart att jag lyfte upp honom. Vi åt glass och myste inomhus, för det var svinkallt ute trots solen. Han fick titta lite på Babblarna på min telefon, det är lite vår grej. 




Selma såg långt efter familjen när vi skildes åt på Söder, för när flocken separeras måste hon ställa in sig på något nytt. Det är inte lätt när man älskar alla. 

Sedan åkte vi tunnelbana för första gången tillsammans. Hon är ju van, har åkt tusen gånger, men aldrig med mig. Men det gick såklart bra. Hon satt i mitt knä och tittade ut genom fönstret. 

Typ så, måndag. Mot 1000, så fort jag har ätit.


Inga kommentarer: