Åsa, the caretaker, del 392.

Förra året hittade jag en överbliven unge på Skansen. Av arten människa.
Den var så liten att den knappt kunde prata, och min mamma som såg mig komma med den på höften var rädd att det var en unge jag hade stulit, eftersom den satt så bra och bekvämt.

Inte då.
Här stjäls inga ungar, däremot tar jag hade om dem som har tappat bort sina föräldrar.
Ni kan alltså vara helt trygga om ni släpper era telningar om jag är i närheten. Minsta gråt får mig nämligen att reagera.
Eller sömn. Det är inte så länge sedan jag hystade ut ett sovande pyre från tunnelbanan, när dagiset gick av och glömde honom sovande i en stol.

Idag var det Adam 4 år, som dyblöt och med oranga armpuffar kom till strandkiosken precis när jag stod där och skulle köpa vatten. Han hade tappat bort sin pappa. Han var inte ledsen, men letade. Enligt Adam hade nog pappan gått hem ...

Vi satte oss ned lite, blev lite jag och du med varandra, men efter fem minuter var vi klara med småsnacket och jag började undra var pappan hade tagit vägen.
Hade det varit jag så hade jag gapat ut min unges namn så att han skulle hitta mig, men så var inte fallet här uppenbarligen.

Efter ytterligare någon minut bad jag en mormor bredvid att passa Adam medan jag gick på pappajakt.
Ingenstans såg - eller hörde - jag en härjad man som såg ut att ha förlorat ett barn, och då gick jag ändå fram och tillbaka över stranden flera gånger. Frågade tre helt oskyldiga män om de möjligtvis hade tappat bort ett barn, vågade inte säga barnets namn eftersom någon av dem kanske hade försökt ta honom i så fall. Man kan aldrig vara nog försiktig.

Till sist kom kvinnan som nu hade ansvaret för Adam, och Adam, gående mot strandbrynet. Han var trött på att sitta på fiket och ville bada, och mormorn var tvungen att ta hand om sina barnbarn.
Jag försökte säga till Adam att det kanske vore bra om vi hittade hans pappa först, men det höll han tydligen inte riktigt med om eftersom han fortsatte att gå rakt ut i vattnet. Jag ropade på honom och frågade om han kanske såg sin pappa nu och då pekade han rakt fram.
Adam pratade inte så bra, men jag tror att han sa att han "trodde" att det var hans pappa som stod i vattnet och pratade med en kvinna.

Jag ropade och frågade om Adam var hans son, och det var det tydligen.
Han har suttit med oss i över en kvart, och hade tappat bort dig, ropade jag.

Och det är här jag inte vet om den här mannen bara var cool eller dum i huvudet, för han svarade jaha.
JAHA. 
När ens barn har varit borta i kanske en kvart?
Det var uppenbart att han inte ens hade märkt det.

Dum i huvudet, jag ser det nu när jag skriver.

Tur i alla fall att det gick bra, att inte pappan låg druknad någonstans. Det flyger ju ett och annat genom huvudet när en förälder är borta och inte verkar leta efter sin fyraåring.