Mors dag,

och jag gör min plikt som städtant.
I alla fall som övervakare.
Jag måste säga att jag inte har några större problem med att lassa över ansvar på det unga paret och bara agera när jag blir tillfrågad.
Det är helt tvärtemot hur det var när Jonathan bodde hemma.
Jag la mig i det mesta, däremot har jag aldrig någonsin tjatat. Aldrig. Det största skälet till det är att det aldrig har behövts.
Om jag har bett om något så har det hänt minuten senare.

Skolan har han fått sköta själv och om hans rum har varit stökigt har jag aldrig brytt mig om.
Däremot har jag påpekat kläder (kallt ute, varmt ute, shorts, långt, t-shirt, jacka, mössa) och tider (åk då, åk det).
Jag har kommit med förslag på hur man ska bära saker (skolböcker) och hur man ska knyta skorna. Att man ska vara artig (började nästan grina när jag hörde hur han erbjöd sig att hjälpa sin 103-åriga granne att bära. Han tackade nej ...) och att mamma alltid vet bäst.

Mors dag.
Jo ja tackar.