Jag fastnade på tvåan igår kväll.

Först visades en dokumentär om en ung flicka som ville bli politiker och därefter visade Rapport bilder från Aleppo i Syrien.
Konstrasterna i dessa två program var enorma. Å enda sidan presenterade ett ungdomsparti sin agenda; nationalism.
I de andra programmetsågs lemlästade och döda barn i rasmassorna efter ännu en bomb. En flicka grävdes fram och hon var i en annan värld. En syrisk frivilligorganisation kallad Vita hjälmarna, grävde efter överlevande. De hade två ambulanser, de andra två var sönderbombade. Vita hjälmarna utsatte sig för enorma risker men fortsatte ändå sitt arbete.
En svensk sjuksköterska hade varit där som volontär och berättade hemska historier.

En grupp som inte känner empati annat än med hundar, katter och andra svenskar, och en som har ett vidgat humanistiskt synsätt.
Det är en sådan dramatisk skillnad på dessa två.
Och vi kan aldrig enas med mer än att någon faktiskt känner tänker om.

Det skrämmer mig.

Det har sagts så länge att de som röstar på nationalismen är unga stackare som varken har jobb eller framtidstro.
Jag tror inte ett dugg på det.
Jag har vänner - från breda kretsar - som alltid har visat ett litet förakt för människor från andra länder. I alla år.
Och när jag jobbade som dörrvakt i slutet av 80-talet skulle vi inte släppa in för många invandrare (helst ingen alls som inte kom hit som bebis och pratade perfekt svenska) för då ville inte andra gäster komma, sas det.
Det struntade jag förstås fullkomligt i och det fick jag en hel del skit för.

Det här är som sagt inget nytt fenomen. Det har legat ett människoförakt och pyrt hos väldigt väldigt många, väldigt väldigt länge.
Förr var det inte okej att säga högt, man viskade sitt förakt, det gör man inte längre.

Så hur löser vi det, mina vänner och jag?
Vi pratar helt enkelt inte om det, det går inte, har aldrig gjort. Jag älskar dem, men åsikterna, de jag tycker är främlingsfientliga, måste de hålla för sig själva.
Det är från min sida ett villkor om vi ska kunna vara vänner.

Men hur löser man Syrien?
Hur stoppar man den humanitära katastrofen som utspelas på en sinnessjuk politisk arena?
Och hur kan jag hjälpa till?

Det är otroligt skönt att slippa bry sig, jag slår gärna över till Gilmore girls och låter bli att tänka på världselände, men det jagar mig.
Jag har också fördomar. Tankar som dyker upp. Så gör vi inte här, när några barn klättrar på min bil på parkeringen.
Men jag är medveten om dem, kan tänka om. Och det landar till sist i något helt annat än det startade med.
Ps. Och det är helt okej att bli förbannad när någon klättrar på bilen.

Nu ska jag rädda grejer på balkongen, jobba och sedan promenera till Lidl och handla.
Vilken tur jag har, eller hur?