Vilken bra fråga (som får ett låååångt svar. Jag har ju semester)!

"Hej Åsa! Du har säkert svarat på den här frågan flertalet gånger men jag är så nyfiken på hur din väg mot utgivning såg ut? Vad jobbade du med innan och när blev du författare på heltid?"
Frågar Johanna.

Hej Johanna, och tack.

Min väg till utgivning gick via en självbiografi, som handlade om mitt medberoende som utvecklades rejält när jag var tillsammans med en var missbrukare.
Den skrev jag 2008 (släpptes 2009 på Kalla Kulors förlag), efter att ha gått in i väggen, sagt upp mig på jobbet som jag var underkvalificerad för och äntligen slapp att åka mellan Farsta och Upplands-Väsby varje dag, som jag hade gjort i åratal trots att jag var ensam med min son och borde haft något närmare hemmet.

Jag arbetade vid det tillfället som Brand manager vilket är samma sak som produktchef. När jag gick in i väggen/sa upp mig, hade jag den positionen på Estrella men har haft samma jobb för varumärken som Gevalia, Blå Mocca och Maxwell House.
Jag har också jobbat som flygvärdinna, dörrvakt, säljare och varit värdinna på skidanläggningen i Tandådalen i tre år där jag bland annat satt i morgontv-rutan tillsammans med min kompis Lena. Hon filmade och jag var programledare, eller tvärtom. (Någon gång måste jag lägga över ett sådan program på en sticka ... Jag har något på en VHS.)
Jag har inte pluggat efter gymnasiet (mer än till coach som är en privat utbildning utan några universitetspoäng) och det avslutade jag knappt. Jag började på NA, eftersom jag var en strålande högstadieelev, efter en termin bytte jag till Samhälll och efter ytterligare en termin avslutade jag med andra året på tvåårig Social linje.
Jag har alltid varit glupsk, tagit stora bitar av livet på en gång. Haft bråttom, oerhört bråttom. Det ställde till det för mig många gånger. 

I alla fall: Lös och ledig efter att ha sagt upp mig (när jag mådde bättre) kom jag på att jag ville bli coach, så jag pluggade det i ett och ett halvt år, och var klar ungefär när Casanovas kvinna kom ut.
Det blev en ganska stor medial uppståndelse runt den boken så klienterna strömmade till och jag fick dessutom jobb på den kliniken som jag själv hade fått behandling på några år tidigare.

2011 var jag redo att skriva igen, och då visste jag att jag ville göra något med high heels och läppstift, snarare än otrohet och bedrövelse och så kom första Sonjaboken till, som blev antagen av Bra Böcker och gavs ut 2012.
Innan den kom ut i maj var också tvåan, Sonjas hemlighet, klar och vi släppte den senare samma år vid bokmässan i slutet av september.

Tyvärr bestämde sig sedan Bra böcker för att packa ihop verksamheten och när jag föreläste på Bokens dag i Karlskoga samma höst kontaktade Forum mig, min nuvarande förläggare Teresa satt i publiken, och ville läsa Sonjorna och sedan äta lunch, och på den vägen är det.
Forum fick manuset till En liten värld i december 2012 (den kom ut först våren 2014) och samtidigt hörde Grand Agency av sig och ville representera mig utomlands.

I det här läget hade mina pengar börjat tryta rejält. Jag hade tappat jobbet på kliniken, och orkade mentalt inte ha hur många klienter som helst, så jag började söka andra jobb.
No way leverpastej. 
Jag kom inte ens till intervju. 
De flesta fick jag inte ens svar ifrån. 
Så till sist sålde jag min bostadsrätt för att kunna överleva. Det är ungefär tre år sedan nu. Jag stod tillräckligt långt fram i bostadskön för att få en hyreslägenhet och jag är så glad över min tvåa strax utanför Farsta.

Trots utlandskontrakt och bra försäljning av Sonjorna så tar det så låång tid innan det kommer några pengar, och inte ens idag är jag trygg i mer än ett år i taget.
Många heltidsförfattare släpper flera böcker om året (Rudberg, Janouch till exempel) och det kanske är det jag ska göra om jag kommer på rätt idé och något förlag vill ha det.
Mer än en romcom per år blir det i alla fall inte:)

Jag har fått alla mina bokkontrakt genom att visa upp ett manus och jag har aldrig blivit refuserad. 
Jo, när jag redan hade kontrakt med Bra Böcker tackade Norstedts nej till Sonjas sista vilja, för jag skickade till dem också när jag ivrig som jag var, tyckte det tog lite lång tid för Bra Böcker att läsa och bestämma sig. Möjligtvis sa några fler nej till Casanovas kvinna (Forum till och med, kanske?), men då var jag redan antagen av Kalla Kulor och brydde mig inte.

När jag var yngre hade jag aldrig de här ambitionerna. Jag ville stå på en scen, det var min hemmaplan på något sätt. Jag skulle både sjunga, dansa och spela teater helst vilket jag också gjorde i många år.
Än idag tycker jag ju att det är galet roligt att framträda, och nu får jag ju göra det ibland med mina böcker, senast på bibblan i Bollnäs.

Men skriva, nä. Min gamla bästis sa senast vi sågs att jag alltid hade näsan i en bok och att jag sa då att jag ville skriva barnböcker.
Det minns inte jag att jag har sagt, men håller det inte för otroligt.
Däremot vet jag att jag älskade Lotta-böckerna, och att mina böcker är en omedveten förlängning av dem. Medveten om det blev jag när jag flyttade och hitta alla sparade Lottor i en låda. Det är exakt samma energi i dem som i mina böcker.
Och jag har nog inte en enda gammal svenskalärare som är förvånad över att jag skriver böcker idag, det tror jag inte. Jag har alltid fått uppskattning för texter, brev och sånt som jag har ägnat mig åt under åren.

Att jag skrev om kvinnor i min egen ålder var ingen strategi, utan något som var självklart. Jag utgår från mig själv i mina karaktärer (både män och kvinnor) och det är lättare för mig att återge det än att fabulera ihop en tjugotreåring. 

Så.
Vägen gick genom medberoende, in i väggen och modet att välja nytt, gång på gång:)
Där har ni den:)

Tack för frågan Johanna.
Jag återkommer senare med fler frågor, bland annat från Kristina och Cyndi.
Hurra!