Onsdag.

Utanför köksfönstret kommer mammor med barn i barnvagn och bredvid studsar ett storasyskon upp och ned och upp och ned i snöhögarna. Hon ser tålmodig ut.
Jag är så ledsen för att jag aldrig var det. Allt skulle gå så fort. Det finns inte naturligt i mig, det där med tålamod. Om en annan mamma lät sin unge hoppa en snöhög i tio minuter så fick min göra det i tre. Jag har tränat som sjutton på det där och jag måste säga att jag har blivit bättre. Mycket mycket bättre.

Men jag äter fortfarande på en sekund. Handlar på två och skriver böcker på tre.
Skojade bara (böckerna!)
När det kommer just till bokskriveriet hittar jag ett tålamod som jag aldrig gör annars.
Jag skriver fokuserat, störs sällan av måsten om de inte har med manuset att göra.
Men det går ju att se i mina böcker att jag är en tempomänniska och drivet i dem kommer direkt från författaren herself.
Hittills har jag alltid skrivit klart och avslutat mina projekt, till skillnad mot när jag stickade mina tröjor och slutade efter en ärm för att jag blev uttråkad.

Sedan är jag ju en känd latmask, men det är något helt annat.

Men farten kan jag se att jag har i mig jämt. Ser jag på en tv-serie har jag problem med att jag vill spola förbi vissa grejer som går lite långsamt, vilket ofta slutar med att jag missar något viktigt och måste gå tillbaka och se det igen. Jag tenderar också att ha datorn i knäet när jag ser på tv och det funkar ju inte alls, inte för varken programmet jag ser eller det jag gör på datorn.
Där måste jag skärpa mig!

Därför är det jättebra för mig att jag gå på gruppträning på gymmet, för det går inte att göra fort. Man följer gruppens (och ledaren, såklart) i en timma. Och vi pratar ju pensionärer här så takten är dessutom lugn.

Jaja, det var morgonens reflektion för att jag såg den där glada ungen.
Nu ska jag strax jobba. En kopp kaffe till och en dusch, så är jag redo.
Hurra!