Dramat i mitt hus.

Solnedgången var så fin idag att jag beslutade mig för att ställa ned de klarblå kassarna med den rena tvätten och fota. Klockan var 15.35. 

15.50 sa jag till polisen ett och en halv timma senare när de förhörde mig om vad jag hade hört och sett.

Det var innan jag mindes fotot.

Strax efter fyra small det. 

Jag satt i soffan. Hade hällt upp en kopp kaffe. Bytt om från tvättstugekläder till morgonrock. Det lät som om någon tappade ett stort metalliskt föremål i golvet i lägenheten ovanför mig. Det small så att Misse, som 16.00 hade omnämnts som slömisse på Instagram, vaknade till liv och ställde sig upp.

Pang, pang tystnad pang pang tystnad pang pang pang.

Oregelbundenheten i smällarna gjorde att jag tänkte på skjutvapen men jag har aldrig hört det mer än på film så hur ska man kunna veta?

Ljudet kom inte längre uppifrån så jag gick in i sovrummet och tittade ut på gården. Hade det varit raketer och smällare skulle förstås krutröken ligga kvar, tänkte jag. I huset mitt emot stod grannar i fönstret och såg mot samma gård som jag.  Jag fick för mig att jag  behövde veta hur mycket klockan var. 

Den var 16.08.

Nästa gång jag såg ut på gården, kanske tio minuter senare var den omringad av polisband. 

Jag fann det bäst att ta av mig morgonrocken och sätta på mig någon anstädigt, för jag ville gå ut på balkongen för att se vad som hade hänt. Jag fotade och precis då kom en polis runt hörnan med skyddsväst på och ett draget automatvapen mot entrén nedanför min balkong.

Då blev jag så rädd att jag drog igen dörren. Stod och kikade ut. Jag tror att jag darrade lite. Strax därefter förstod jag att en polis utanför signalerade till mig med en ficklampa och då tordes jag glänta på dörren.

"Kan du komma ned och öppna dörren för oss", ropade han. "Vi kommer inte in." 

"Absolut", ropade jag tillbaka. Sedan hejdade jag mig. "Men. Är det säkert för mig då?" ropade jag igen.

Jag minns inte vad han svarade. Det var i alla fall inte ja.

"Jag slänger ned nycklarna", ropade jag. 

Pulsen var högre än på träningen i förmiddags.

Det är först då jag tittar ut genom fönstret på framsidan av huset och ser att den är helt fylld av polisbilar. 

Jag räknade till åtta.

Eftersom jag i en impuls hade instagrammat om dramat ringde jag familjen för att de inte skulle vara oroliga. Mamma ser kanske en polisbil på håll en gång i halvåret, och henne är det lätt att skrämma med prat om vapen. Så jag lugnade henne, pratade med Jonathan och sedan ringde det på dörren som jag visste att det skulle.

Utanför stoppades grannar för att gå in. Jag hade sett polisen med draget vapen. Det var solklart att det hade hänt något just i vårt hus.

Stilig lång polis (alltså vad är det med uniformer) ville lämna tillbaka mina nycklar och berättade att ett skottdrama skett i lägenheten under min. 

I den där jag vet att det bor en barnfamilj. Deras lillgrabb går fel ibland och kommer och ringer på här istället för hemma.

Nu har jag inte sett dem på länge och konstigt nog tänkte jag just idag på att det har varit fördraget där så himla länge. Jag tänkte att de kanske var i sitt hemland på semester över jul och att de hade stannat länge. Passat på. De kanske inte kom hem så ofta. Tänkte jag halv fyra idag, när jag gick mot entredörren på sidan där jag sedan ställde mig och fotograferade.

Polismannen sa inte mer än så och jag frågade inte heller om någon kom till skada. Han sa att någon annan skulle komma och ställa frågor senare och så tackade han för lånet av nyckeln.

Tio minuter senare kom PolisOscar och för honom berättade jag det jag berättar för er nu.

Sedan ställde jag exakt 100 frågor som jag inte fick svar på.

"Men du kan ju läsa Aftonbladet sen", log han. "De står utanför porten just nu."

Så att någon var skadad fick jag läsa mig till. En man tog sig ut genom porten en halvtimma efter att jag fotade solnedgången på samma plats. Blodspåren syns tydligt från min balkong. 

Just det visste inte Aftonbladet. I alla fall inte då.

Så fort gick det från något fint till något hemskt.

Jag är förstås tacksam för att jag var snabb i tvättstugan idag och avslutade den innan min tid gick ut klockan 16.00. Att träffa gärningsmän med vapen, adrenalinstinna efter en skjutning, kanske inte hade varit det bästa.

Det är fortfarande polisbilar och tekniker här. 

Men Kvällspressen verkar ha lämnat. Nya nyheter behöver bevakas.

Och jag sätter mig i soffan och ska se Stjärnorna på slottet.

En rätt märklig kväll är snart över. I alla verkar det så just nu för min del. 

Jag hoppas så att det går bra för personen som blev skjuten.

Och att man får tag på dem som gjorde det.