På den tiden, alltså senast 2007, jag var anställd av någon annan än mig själv, skulle jag tro att jag både jobbade och var ledig i mellandagarna. Lite beroende på hur Jonathan hade det såklart. När han var yngre fanns ju dagis och fritids, men efter tvåan-trean har jag för mig att han nog hellre var hemma själv.
Sedan blev jag hemmamamma på ett helt annat sätt från januari 2008 när jag först blev sjukskriven för utbrändhet. Men jag var förhållandevis snabbt på benen igen, och när Jonathan bröt foten bara veckor efter jag blev sjukskriven kunde jag köra honom till och från skolan varje dag. Då gick det inte att ligga och inte göra något, inte. När jag sedan jobbade som coach (2009-2012 typ) styrde hans tider mina arbetsdito.
I mars 2008 sa jag upp mig och sedan dess har jag verkligen inte behövt fundera på lediga helger eller om jag ska kunna hitta till föräldramöten, lärarsamtal eller konserter (som jag alltid hann till även om jag hade en anställning men det var ofta förenat med mindre glada miner från mitt jobb.)
Jag är så oändligt glad för det. Fortfarande känns det som om jag hankar mig fram, och en vacker dag kanske jag måste ta ett jobb igen (om det finns några), eller kanske coacha författaraspiranter (som nog skulle vara riktigt roligt.)
Vi får se vad som händer framöver.
Så länge jag får bestämma själv är jag i alla fall en lyckligare människa.
Idag har jag bestämt att jag ska jobba.
I morgon har jag bestämt att jag ska städa.
På lördag ska jag TRÄNA och jobba.
Där har ni den.
Tredagarsplanen.
Än så länge är det här en helt fantastisk torsdag!
2 kommentarer:
Låter perfekt, tycker jag!
Ja, visst gör det! :)
Skicka en kommentar