Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

söndag 5 april 2020

Lektion 12


I kapitlet ”Hur gör djur” …

Fråga: Vilken är din viktigaste erfarenhet på vägen från "wannabe" till etablerad författare? Eller med andra ord: Vilket är ditt bästa råd till den som vill göra samma resa som du?

Så här ser min väg till författarskapet ut. Den är förstås olika från person till person, men jag tror att vi författare har vissa saker gemensamt. Jag kommer att peka ut dem som i alla fall jag inbillar mig är viktiga längst ned i inlägget.



Jag har alltid varit bra på scenframträdanden. Det kan ha handlat om att fånga en säljkår på en konferens i mitt tidigare arbete, att sjunga eller spela teater. Redan som nioåring presenterade jag konserter inför stor publik. Som författare föreläser jag om mig själv.
I alla scenframträdanden handlar det om att berätta om något. Ibland som sig själv,  ibland tolkar man någon annan. Oavsett varför man står där så ska man fånga en publik med det man säger. Och med hur man säger det.

Många andra har drömt om att skriva böcker, det har jag aldrig gjort. Däremot har jag varit rätt bra på att skriva. Jag har lyckats bli rätt rolig vad det än har gällt. Ett mejl till någon, ett avskedsbrev till ett jobb, en uppmaning till någon att göra något …
       Steget från det till att skriva en bok är så långt att det inte ens går att föreställa sig. Så när jag den där dagen på en coachutbildning sa högt och tydligt att jag ska skriva en bok, visste att jag att jag kunde formulera en mening (även om jag ofta använder orden i fel ordning, ja ja, jag skyller på att vi gör så i Fjällbacka ... ) Men det var egentligen också allt.
Däremot tror jag att jag har själva berättandet inbyggt i mig. 
Jag vet hur man berättar en historia och om det sedan är från en scen, eller i en bok, är egentligen ointressant. Skillnaden på HUR man berättar den är förstås milsvid. Men precis som i en bok, så måste ett scenframträdande innehålla en början, en mitt och ett slut som ser annorlunda ut än början gjorde. Det måste finnas upp- och nedgångar, tvivel och resultat, annars blir presentationen bara en stor gäspning. Det vet ni som har varit på en sådan
Få författare är så karismatiska i sig att de kan ställa sig på en scen utan att verkligen leverera.

I alla fall: jag bestämde mig på den där kursen att skriva den där boken.
Oftast när jag bestämmer för något så genomför jag det – om det ligger bara i mina händer. Det gör ju naturligtvis inte en utgivning, men själva manuset är mitt och bara mitt ansvar.
       Så jag bestämde mig. 
      Jag var utbränd, hade just sagt upp mig, sålt ett hus så att jag klarade mig utan inkomst ett tag, och hade all tid i världen den där våren/sommaren 2008. Historien var klar. Den handlade om mig själv och relationen jag var i då.
        Det gick i en jädra fart att skriva den. 5 skrivveckor från den där måndagen jag satte mig, tills den var klar efter sommaren. Jag skrev den i två delar, med ett uppehåll för semester, men så fort jag kom tillbaka hem till Farsta så fortsatte jag skriva.

Jag skrev utan att tänka och hade inte en aning om hur man gjorde egentligen, och idag är jag tacksam för det.  Alltför många hindrar sig själv för att de tror att det ska göras på ett visst sätt. (Det har jag försökt att repetera i den här skolan och om ni tar med er något härifrån så är det att regler inte alls behöver följas. Jag blir bara trött när jag ser skrivtips som bara utgår från att det finns ett sätt.)
       Det blev ett slags manus till sist. 
      Jag skickade det till en väninna och frågade om det var en bok. Ja, det är det, sa hon. Inte för att hon hade mer koll på hur ett manus borde se ut, utan för att hon kunde läsa det från början till slut och hänga med i flödet.

Just då fanns det ett förlag som var trendigare än andra. Det var nytt, hade släppt en bok som hette ”14 år till salu”, som Caroline Engwall skrev och som hade sålt i 200 000 exemplar. Det var också en sann berättelse (som Caroline återberättade) och jag visste därför att förlaget, som då hette Kalla Kulor, kunde hantera min typ av historia.
        Så i december 2008 skickade jag manuset till Kalla Kulor, och tror jag Forum men det är jag inte säker på. Det kan ha varit något annat.
         Anyhow, jag följde förläggarens blogg och när han sa att han hade med sig riktigt bra manus hem att läsa under julen så var förstås spänningen oliiiiidlig. Det kunde vara mitt, men det behövde det ju inte alls vara.

Så kom mejlet. Han frågade om manuset fortfarande var tillgängligt, och han sa att han ville träffas. 
     Ni fattar.
     I september 2009 kom Casanovas Kvinna ut. Då hade jag fått Caroline Engwall som redaktör, och den stackaren fick jobba hårt med min text. Hon var tålmodig, och tack vare henne lärde jag mig massor under den där första bokresan.
         
Jag gjorde 3 tv-program, 5 radiointervjuer, bortåt 30 tidningsreportage efter releasen. Ämnet var brännhett, och blev allt hetare när Elin Woods drog en golfklubba in i Tiger Woods bil när hon uppdagade alla hans otroheter bara 3 månader efter min bok kom ut.
     Elin Wood sa inte ett ljud till pressen, så istället ringde man mig.

Jag skrev den boken utan att ha en aning om att den kom i exakt rätt tid. Att ha den känsligheten, att vara först, är en viktig del av min eventuella framgång. Det visade sig ju också i nästa bok.

Sonjas sista vilja kom också i exakt rätt tid, men det tog nästan tre år innan jag satte mig och skrev den och jag gjorde det för att jag mindes hur roligt och uppslukande det hade varit att skriva den första.
       Jag närmade mig det här projektet på samma sätt som jag hade gjort inför bok 1. Jag bestämde mig, köpte en ny dator och satte mig en måndag.
        Den här gången var det på sätt och vis svårare, eftersom det skulle bli en påhittad historia. Det enda jag såg framför mig när jag satte mig var en grådassig bild av kvinnor som gick i fotspåren av sin väninna och att de gick i London.
        Sedan satte jag fingrarna på tangenterna och när första meningen var klar sekunden senare, hade jag också lagt ut hela spelplanen för romanen. Redan på första sidan i första meningen dör Sonja, och när vi har läst klart sidan vet vi att hon har skrivit ett roligt testamente. I de kommande kapitlen kom Sonjas vänner till mig. När jag skrev första kapitlet hade jag inte en aning om att de ens fanns.

Totalt tog det 6 veckor att skriva manuset.

Parallellt jobbade jag som coach på en klinik för anhöriga till sexmissbrukare: en brutalt tung och allvarlig del av mitt liv som tog mycket tid och kraft, men som också gav mig massor. Där var vi alla avskalade och äkta och djupet i de samtalen går inte att återberätta.
Hemma framför datorn släppte jag loss den andra sidan av mig, den som älskar glitter, glamour och resor till fjärran länder och som är otålig, rastlös och som verkligen inte kan skriva om en enda människa i ett enda hus i ett enda land. 
Då hade jag dött av tristess.

Innan den kom ut beskrevs 50-plussare en rätt tråkig grupp människor. Mina karaktärer var sköna, självsäkra, hade sex, blev kära, levde ensamma, hade ett liv som inte alls var så långt från 40-åringens, med en skillnad: de slapp att fundera på vardagspusslet vilket gjorde dem betydligt friare än deras yngre medsystrar.

 Medan jag väntade på besked om antagning från Bra Böcker – jag hade en väninna som jobbade där och som bett om att deras förläggare skulle få läsa innan alla andra – så skickade jag manuset också till Norstedts, som med vändande post tackade nej (samma förläggare som nu ger ut mina korta Sonjor på Bonnier Bookery)
      Men då hade jag precis fått ett oerhört positiv mejl från förläggare på BB och jag kände där och då att det nästan var klart. Det tog några veckor att få besked och under tiden skrev jag uppföljaren Sonjas Hemlighet, så när den första kom ut var tvåan i princip klar.
      Ettan kom ut i maj, en vecka efter min 50-årsdag. 
      Den första upplagan sålde slut i ett nafs och ingen förstod någonting. Tills vi såg Bonnier Bokklubbs presentation av den. Det kan vara det mest säljande jag någonsin har läst.
      Och boken fick spridning, blev följetong i Hemmets journal (eller veckotidning, minns inte riktigt) och nya upplagor trycktes.

Tvåan, Sonjas Hemlighet, släppte vi lagom till bokmässan i september, samma år, 2012.

Sen la Bra Böcker ned verksamheten och jag stod utan förlag. 
Jag hade också tappat mitt jobb på kliniken, de hade inte längre råd att behålla mig, så jag kämpade på som coach men kände allt oftare att det var svårt att gå från behovet som mina klienter hade av mitt stöd, till att skriva Romantiska komedier, som vi kallade Sonjaböckerna då (Feelgood är ett nyare påhitt).

Jag skrev till bland annat Forum och frågade om de var intresserade av mig som författare, men den kände förläggaren var inne här på bloggen och kollade, men jag fick aldrig något svar.
Norstedts bad mig återkomma när jag hade ett nytt manus att visa upp. 
Intresset, trots försäljningsframgångar (i alla fall för en debutant), var obefintligt.

I oktober var jag inbjuden till att bokprata tillsammans med andra författare i Karlskoga, ett av de större arrangemangen, med två föreställningar på en dag. Totalt kanske 1500 i publiken. När jag stod på scenen (HAR JAG SAGT ATT JAG ÄLSKAR SCENER?) berättade jag om min situation, att jag hade två efterfrågade böcker men inget förlag.
I signeringspausen var kön till mitt bord med sonjaböcker längre än till Tommy Körbergs bord bredvid, och en kvinna smög sig fram mellan alla medelålders kvinnor i min kö och presenterade sig som Teresa Knochenhauer från bokförlaget Forum (inte samma som inte besvarade mitt mejl). Hon hade hört mig på scenen beskriva mina böcker, sett kön framför mitt bord och hade blivit intresserad. 

Sedan gick det fort.

Hon läste mina Sonjor över helgen, ringde på måndagen och ville träffas och över en lunch bestämde vi att hon skulle få läsa mitt nästa manus så fort det var klart.
    Då hade jag, samma dag, fått en agent. Grand Agency ville representera mig och Maria Enberg fick Sonja i händerna att sälja vidare utomlands (idag kommer den ut på 12-13 språk).

Och där någonstans, i december 2012, uppstod det vakuum som varje ny författare kan råka ut för när man ska gå från deltids- till heltidsförfattare.

Avsaknaden av Pengar. 
Eftersläpningarna är långa i branchen. Om du ger ut en bok i januari ett år, kan det dröja ett och ett halvt år innan du ser röken av pengar på kontot. Som nybörjare är förskotten låga, om man ens får något.

Jag hade trappat ned så pass mycket i min coachingverksamhet att jag behövde ett jobb till.     
     Och som jag sökte dem. 
     Allt från säljare till assistent, till telefonist (allt hade jag erfarenhet av). Jag ville ha något jag kunde lämna när jag kom hem. Jobbet jag brände ut mig på tog aldrig slut. Nu ville jag kunna stänga en dörr och skriva böcker.
    Jag blev kallad till en intervju.
De valde någon som var 22.
Jag var 50 plus och det stod rätt snabbt klart att min närvaro på arbetsmarknaden inte längre var önskvärd.
     Då var min son 18. Hans lika gamla flickvän hade flyttat hem till oss, och som den ensamförsörjare som jag alltid har varit, så var pengar det stora fokuset. Hur fan skulle jag få tag på PENGAR?

Efter mycket gråt och våndor, med mitt stora mål som heltidsförfattare i sikte, fick jag till sist ta beslutet att sälja lägenheten.
    Utan att ha fått en ny.
    Jag stod långt fram i bostadskön och trodde nog att jag hade en chans, men det var inte klart när jag sålde. Problemet uppstod när den nya köparen ville ha tillgång till den per omgående. Jag hade bara en spekulant så jag hade inget att välja på. Jag packade ihop tonåringarna, katten och närmare tio år i lägenheten och flyttade till en andrahandslägenhet i Hagsätra som jag skulle få hyra i tre månader. Under tiden måste jag bara få tag på en ny lägenhet.

Min första bok på Forum, En liten värld, skulle komma ut under våren 2014, men i oktober 2013 satt jag bland flyttkartonger, i en andrahandslägenhet med silverfiskar överallt, och skrev klart Toscana tur och retur som skulle komma ut 2015 (när en bok kommer ut är alltid nästa manus klart, i alla fall har det varit så hittills).
    Jag hade kommit i klimakteriet, kunde inte sova på grund av svettningar, tappade håret och var i allt annat än gott skick fysiskt, men vi klarade tack vare försäljningen av lägenheten i alla fall av att betala hyran. Jag hade köpt den svindyrt och det blev precis tillräckligt över för att klara några månader.

Sen hände allt slag i slag.

Pengar från avtalen utomlands började trilla in, En liten värld blev huvudbok i Bonniers bokklubb (klirr klirr) och jag började ta östrogen (tänker ALDRIG sluta). Samtidigt fick jag en superfin stor tvåa strax utanför Farsta där jag bodde tills min katt dog.

Vid årsskiftet 2013-2014 blev jag heltidsförfattare.

Det är fattig ibland, rikt ibland, men jag klarar mig. Det är det viktigaste. Jag säljer tillräckligt hemma och utomlands, men tänker bara ett år i taget. Jag har slutat bjuda män på allt möjligt och lägger det som blir över på mig själv istället, tjohej!

Herregud, vilket långt svar på en fråga. Men den var BRA. Tack :)


Men om vi plockar ut det viktigaste, som jag tror att jag delar med de flesta författare som har gett ut mer än en bok.
  •      Du måste bestämma dig.
  •      Du måste prioritera skrivande. 
  •      Du måste stå ut med ensamhet. 
  •      Du måste tåla kritik (det är så svårt, jag har stunder när jag hatar min förläggare och min redaktör och känner mig totalt missförstådd. Fast i grunden handlar det förstås om min rädsla för att inte duga, att bli ratad. Där fick ni en lektion i självinsikt. Det kan vara bra att ha. Och ALLA böcker blir bättre av redigering.)
  •      Du måste klara refuseringar på refuseringar. Du måste stå ut med att inte sälja, att vänta på resultat, att ge upp sådant som tidigare har varit viktigt.
  •      Du måste stå ut med din egen avundsjuka, att hur ambitiös du än är så är det alltid andra som det går liiite bättre för, som får kontrakt innan du får det. De flesta författare kan aldrig kan leva på sitt författarskap (vissa vill inte heller, utan vill ha ena foten i verkligheten. En som jobbade längre trots sin oehörda framgång var till exempel Anna Jansson), men det som till sist tar dem över gränsen är att de aldrig ger upp. Mitt bästa exempel är Catharina Ingelman-Sundberg som hade skrivit 20-talet böcker som sålde sådär, men hon kunde aldrig leva på det. Så hon bestämde sig för att skriva en bok om kunde rädda hennes pension (tror att hon var typ 64 när den kom ut) och hon gick hem och skrev den första delen av Pensionärsligan, Kaffe med rån, som väl nu är översatt till typ 35 språk och som har sålt i miljoner exemplar. Förlaget ville inte ens ge ut den från början, trodde inte alls att en bok om pensionärer som rånade banker skulle kunna bli en hit. Well. She proved them wrong. 

Så vilken blir slutklämmen?
Ingen alls, antar jag, en massa erfarenhet och böcker senare.
Det här är min personliga väg och hur du ska beträda din är upp till dig.

Jag är helt selfmade, växte upp hos min mormor och morfar, gick knappt ur gymnasiet, var ensamstående mamma, skrev min första bok när jag var 47, nästa när jag var 50.

Skillnaden mellan dig och mig?
Jag hade sittfläsk nog för att skriva ett manus. 

Det är alltid så det börjar!


I morgon ny lektion i Hellbergs virusskrivskola. 
Hoppas att du och dina nära är friska. Det är viktigare än alla manus i världen. 


      


6 kommentarer:

Kristina sa...

Tack för peppen!

Maria sa...

Stort tack!!
Din beskrivning är väl ett bra exempel att för att skriva bra böcker behöver du ha levt och upplevt olika saker. Du kanske har upplevt mer än många andra vilket betalar sig nu :)
Jag har ju precis påbörjat resan från wannabe och det som varit drivande är att jag alltid läst väldigt mycket, gillar att skriva och är intresserad av människor och hur vi funkar. På tex flygplatser har jag alltid funderat över vart människor är på väg och hur de hänger ihop.
Började gå skrivkurs i höstas och fortsätter nu. Börjar vänja mig vid att få respons men i början kändes det rätt utlämnande, intimt. Jobbar på att släppa och köra på. Kommer säkert bli knäckt av att bli refuserad men har tänkt att bli utgiven på ett eller annat sätt 😄

Nanny Lundin sa...

Tack Åsa! Läste dina Sonjor för två veckor sen. Visste inte ens att de fanns. Fattar inte hur jag kan ha missat det. Nu har jag de senaste dagarna läst mig igenom din skrivskola, gjort en planering noga för 200405-200619 (midsommar och när ljuset vänder) och jag känner mig äntligen fri nog att kunna skriva och ha skoj. Jag har 76 dgr på mig att avverka 80 tusen ord om det är en rimlig nivå. Det blir ett genomsnitt på ungefär 2200 ord de 35 dagar på vägen till midsommar som är rimliga att jag kommer hinna skriva med tre kids och heltidsjobb inom socialtjänsten. Sen tar jag sommar och vila ett tag innan jag redigerar och skriver nästa. Jag slängde ur mig tusen ord förut. Bara från fingarna. ;-) En karaktär jag släpat runt på i själen sen 2016 men som aldrig tyckts få komma ut för jag fastnar hopplöst i synopsistrassel, förberedelsen och allt möjligt som inte passar mig. Jag tycker om henne. Min karaktär. Men hon har alltid fastnat. Tack igen. Sonja-böckerna är fantastiska. De tog inte många timmar att läsa men jag var glad i själen i flera dagar. Och jag är glad för att du delat med dig av din virusskrivskola. Att du helt utan omsvep säger att man får väl skriva hur man vill och det ÄR helt okej att INTE planera röven av sig först utan det är helt okej att bara slänga sig ut. Detta blev oanständigt långt men jag blev så glad. Är så glad! Vilken känsla att bara släppa ut alltihop genom tangenterna utan att förhålla mig till nånting annat än fantasin. Jag känner mig fri och härligt taggad för om jag får skriva ur själen när jag sitter utan att titta tillbaka så kan det ju knappast haka upp sig. Sen får vi säl se om det blir nåt at ha men det är en helt annan kopp the. Eller choklad.

Åsa Hellberg sa...

Härligt, så kul att höra att ni hänger med och att ni faktiskt får TUMMEN UR, tjohej!
Fria själar är väl underbart!

Nina S sa...

Tack tack tack!
Jag har skrivit på en bok i nästan 20 år. Nu vill jag ha den klar och känner att din stil passar mig. Jag har läst om strukturer, synopsis och manus och hela tiden känt att det inte funkar för mig.
Och så hittar jag dig, genom en annan Åsa som tipsar om ditt instgramkonto. 🌟 Och du visar att man kan skriva på andra sätt än det jag läst om!

Åsa Hellberg sa...

Hej Nina, vad kul att du hänger med! :)