Lektion 13

Romankänslor. Finns det något bättre? Stora, mäktiga som tar över allt och får oss läsare på fall.

De flesta underhållningsmanus behöver massor av känslor.  Och det är våra karaktärer som ska stå för dem.

För att läsaren ska känna i alla fall en liten del av det vi vill så måste vi känna samma sak som våra karaktärer när vi skriver om dem.

Spännande, eller hur?

Det betyder i korthet att vi måste bli berörda av våra egna texter.

Ja, det låter förstås galet pretentiöst men det är inte desto mindre sant.

För så länge vi sitter bakom våra skärmar och skriver så får vi faktiskt vara precis hur pretentiösa vi vill. Vi mår också gott av en gnutta hybris, en dos övermod och rätt stora mängder självförtroende. När vi skriver och gråter ska vi vara extremt nöjda mer vår text. När vi skrattar också. För att inte tala om när vi blir ilskna. Tvivel på om texten duger kan du ägna dit åt en annan gång, för om du känner är du i allra högsta grad på väg mot något bra.

Det är ju först när vi kommer ut bland folk med vår bok som vi måste dämpa allt det där för att inte låta alldeles för självupptagna. Det betyder inte att vi inte ska vara det, bara att vi ska dölja det väl, hehe.

Vilka författare tycker jag lyckas med det här: 

som vanligt lyfter jag fram Jojo Moyes som en av de bästa på området.

Och Marian Keyes som är fenomenal på att gå från fluff och humor till svärta och allvar inom loppet av en mening. Ingen gör just det så bra som hon.      

Det är lite som en föreställning av Mia Skäringer. Det går från gapflabb till att skrattet fastnar i halsen på mindre än en minut.

Jojo Moyes jobbar inte på det sättet, även om hon också är rolig. Hennes skicklighet handlar om att dra i mina känslor och få mig att bli berörd. Jag har ALDRIG gråtit så hulkande som när jag läste hennes Livet efter dig. Och mer av rörelse än av sorg.

Tänk då hur mycket hon MÅSTE ha gråtit när hon skrev det!

En annan som är bra på berörande känslor är Kristin Hannah, även om det ibland är precis på gränsen till lite för mycket. 

Nicholas Sparks passerar gränsen, men man kan lära sig massor av att läsa honom och på vilket sätt han utnyttjar känslolägen. Om ni åtminstone har sett en av de filmer som gjorts baserade på hans böcker, till exempel Dagboken (The notebook), så vet ni att han använder precis hela paletten. Det är sentimentalt så att det dryper om det.

Inte min grej riktigt, men oj vad man kan lära sig.

Jag tror att först när vi berörs själva av det vi skriver så får vi också med oss läsarna. Det spekulativa ser de flesta igenom. Eller så känner man ingenting när man läser det och det är ju ungefär samma sak. 

Alltså är ärligheten som författare betydligt viktigare än man tror, trots att man skriver rena påhittet.

Hur gör man då? Vilka är knepen?

Om jag det visste. Jag har faktiskt inte en aning, bara funderingar

Så här mycket vet jag: 

Vi måste placera läsaren innanför skinnet på vår huvudkaraktär och göra hen tillräckligt komplex för att vi ska heja på även när hen är mindre trevlig. 

Om vi inte älskar vår huvudkaraktär kommer inte läsaren heller att göra det. 

(Och vi kan älska även mindre älskvärda karaktärer, bara vi står på deras sida.)

En inte alldeles uppenbart sympatisk karaktär är Emma i Jane Austens bok med samma namn. Även den har filmatiserats och jag såg den nya filmen häromdagen. 

Där är Emma om möjligt ännu mer självupptagen. 

I den förra, med Gwenyth Paltrow i huvudrollen såg man glimtar av sympatiska drag tidigare. 

Jag tror att Jane Austen nog såg fler dimensioner i Emma än vad skaparen av senaste filmen gjorde.

Och vad ska vi då säga om min  favoritkaraktär Scarlett O´Hara? 

Jag tycker att hon har allt, men hade hon haft det om hon inte tillåts vara så komplex? 

Tänk om författaren Margaret Mitchell inte hade lagt in de små (mycket små) glimtarna av den kärleksfulla Scarlett i sin bok, hade vi alls tyckt om henne då?

(Och tänk också på samspelet med Rhett Butler som på så många sätt speglar Scarletts karaktär.)

Även Karen i tv-serien Will and Grace är uppbyggd på samma sätt. Stenhård yta och bara glimtvis värme.

Själv roas jag enormt av den typen av karaktärer. Mycket mer än av motsatsen, som troligtvis är vanligare: 

En hygglig karaktär får en motgång, visar sämre sida för att sedan bli en ängel igen.

Jag tror att det är lättare att jobba med, men å vad kul det skulle vara att få skapa motsatsen och få igenom det på förlaget. 

För att få in så många känslor som möjligt i vår bok måste vi använda oss av relationer. På arbetet, i kompisgänget, med mormor, bästisen, exmaken, barnen, älskaren …

Det karaktären visar för en person, gör den inte för andra. Det är effektivt sätt att skapa skapa dynamik, energi, frågetecken och tusen känslor som du som författare kan använda dig av.

Vi kan vädra åsikter och värderingar i dialog och även berättande text, men allra mest känner vi (läsarna) om det gestaltas i en scen där vi GÖR något. Vi kanske demonstrerar, träffar Greta utanför Riksdagshuset, kliver in på ett socialkontor. Vi slår näven i bordet, slänger oss om halsen på någon eller hulkar av gråt.

Handlingar skapar känslor och låt inte en massa onödiga ord stå i vägen för läsupplevelsen.

I underhållningsbranschen är vi förtjusta i adverb som ska förstärka det vi säger och gör, men ibland är det enklaste det allra bästa.

Jämför:

”Jag älskar dig”, sa han.

med:

”Jag älskar dig mycket att jag inte kan sova om nätterna”, sa han och man hörde på hans röst hur otroligt kär han var.

Det är med känslor du engagerar dina läsare och när du upplever att din text är trist eller tråkig, så har du antagligen använt för få känslor (i handling: hennes händer grep tag runt hans hals eller i inre monolog: hon önskade att hon kunde strypa den jäveln). 

Det kan också vara så att du har redovisat känslorna (berättat om dem) Idag var hon arg och kanske behöver göra om det till en scen eller mer visuellt beskrivande inre monolog.

Det här ämnet är galet roligt och om du har några tankar om det, eller frågor, så shoot i kommentarsfältet.

Nästa lektion på skärtorsdag.