Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 14 april 2020

Lektion 15


Redigering. Det som gör att allt blir mycket bättre.

Jag har ju turen att ha ett team som granskar mitt manus, som säger vad de tycker om det och som kommer med rekommendationer på förändringar.
För att inte helt och hållet tröttna på min egen text, som jag ju vet att jag ska bearbeta  några gånger, låter jag bli att redigera särskilt mycket själv innan min förläggare har läst det första utkastet.

(Men som debutant kan man ju inte göra så, då måste manuset vara så komplett som det bara går.)

En debutant, 2009. 


I mitt fall levererar jag alltid ett fullt manus.

Det vill säga jag har inga luckor som jag ska fylla i senare.
Men om jag inte jobbade som jag gör kanske jag skulle ha kapitel eller scener som jag inte var helt klar med och som jag vill fundera en stund till på medan förlaget tittar på resten. I så fall kan jag göra en kort förklaring på det i manuset.
Här i kapitel 14 kommer vännerna Bert och Måns att träffas och det blir en urladdning utan dess like och när de skiljs åt är de ovänner.

Ett tips om du fastnar någonstans på vägen.

Själv behöver jag en framåtrörelse, driva processen utan stop. Men så gör inte alla, utan de vill fnula på sina scener och göra dem perfekta innan de fortsätter.

Eftersom min tes är att man ska göra det som det blir en bok av så gör man som man vill.

Åter till redigering:

Så här går det till för min del.

Jag skriver manus utan att redigera särskilt mycket. Oftast tar jag en titt på det jag har skrivit dagen innan och fortsätter framåt. 
Kommer jag på någon längs vägen som ska ändras längre bak, har jag oftast ett hum om var – eller så söker jag i sökrutan eftersom vissa ord oftast kan kopplas till det jag är ute efter. Jag ändrar där det behövs och sedan går jag vidare där jag var.

När jag är klar, det tar ungefär 10 veckor om jag står på gasen, läser jag igenom hela manuset i ett svep, en gång – samtidigt som jag redigerar smågrejer som ordföljder, upprepningar och sådant som jag upptäcker under läsningen.
Jag redigerar aldrig dialog, tempo eller byter plats på händelser. De sitter oftast så pass bra att det inte heller kommer några rekommendationer om det från förlaget senare. 


I alla fall:

I det här läget, med nyskrivet manus och en kort genomgång, skulle jag – om jag inte hade kontrakt – be någon jag känner stort förtroende för, att läsa. Och jag skulle be den personen om att tänka på följande:

Håller historien?
Förstår man karaktärernas drivkrafter?
Blir det någonsin gäspigt?

Det är stängda frågor som kan besvaras ja eller nej. Man kan förstås utveckla det till längre resonemang om man vill. Men det är en början.

Kan du låta bli frågan Men är det bra då? 
Du vill fortfarande ha energi kvar för att fortsätta, vill förmodligen ha kvar din kamrat. 
Att göra en sådan bedömning är svår att ta emot (om den är negativ) och om den är positiv kan frågetecken fortfarande kvarstå eftersom man faktiskt inte kan veta hur ärlig en kompis kan vara. 

Det är bättre för ditt projekt att du säger från början att du inte vill höra bra eller dåligt, utan bara få svar på dina frågor.

Är man riktigt seriös med sitt romanprojekt är det också i det här läget man kan kontakta en lektör som läser och kommer med rekommendationer. Det är väl investerade pengar, säger de som har anlitat sådana.

Om man har ett förlag så har man i det här läget lämnat manuset till sin förläggare. Andra författare kanske redigerar mer än jag, men jag vill bibehålla intresset för min roman och hittills har jag aldrig spytt på något manus när jag har skickat det för sista gången. Jag tror eventuellt att det beror på att jag inte har gått igenom det för många gånger.

Tillbaka till förläggaren. Hen tittar på det övergripande. Håller historien, dramaturgin, drivkrafterna och karaktärerna. 
I mitt fall får jag nästan alltid uppgiften att utveckla mina karaktärer, göra dem tydligare.

Det kan man göra på många sätt:

Man kan göra med att ge dem fler inre monologer, beskriva deras tankar och inre liv. Man kan göra det i kontakt med andra (dialog), genom karaktärens handlingar och genom att pytsa ut lite bakgrundshistoria som har påverkat vilka de är idag.

Jag säger pytsa ut, för även om bakgrunden är superviktig så kan för stora sjok av information sakta ned din berättelse så att den känns lite för långsam. Långsamt kan vara bra ibland, att tempot varierar är helt rätt. Men det får inte bli gäspigt för den som läser, för då ryker kanske din bok och det är ju trist när just det där var lätt att åtgärda i redigeringen.
Det är bättre att baka in informationen du behöver ge. 
När jag skriver Flanagans behöver jag massor med bakgrund och jag har valt att göra helt egna kapitel med det, och sedan låta resten sippra fram under berättelsens gång.
Det är ett sätt bland andra.

Jag skulle vilja beskriva det som att Teresa (min förläggare på Forum) sitter i en helikopter och flyger över mitt manus i den första omgången. 
Ibland går hon närmare och pekar på något specifikt, men oftast håller hon sig på samma höjd och ser till helheten.

I omgång två, går manuset i mitt fall till en redaktör (och min förläggare, som då har kontakt med redaktören).

När jag får tillbaka det då handlar det också om det ovan om jag inte har löst det redan, men nu är det mer av hur det hänger ihop. Finns det luckor som behöver fyllas igen, logik att lösa (viktigt), stämmer tiden genom hela manuset, ser personen likadan ut (man vill inte att en blondin blir mörk, eller tvärtom), kan en kopp bli blommig och finns det verkligen blå postlådor (ja, i Stockholm. För lokalpost), funkar slutet med början etc.

Om man tänker sig att förläggaren har svävat över manuset i en helikopter i första redigeringsomgången så kör redaktören ett tåg igenom det i den andra.

I mitt fall är detta den största genomgången. 
Det är då jag har allra mest att göra. Mitt mål när jag redigerar är 20 sidor per dag, men det kan vara svårt att nå i den här omgången. 
Har jag mycket jag ska skriva till så tar det tid.

I den tredje fortsätter omgången ungefär på samma sätt som i  den andra, men nu  har redaktören placerat sig i en bil som kan stanna och granska mer noggrant. 
Upprepningar, ordval och annat kommer att påpekas i denna omgång.
Den är relativt lättarbetad. 
Jag har gjort de stora jobben och det som återstår här är kanske någon liten omarbetning, annars är det mest språkliga detaljer.

I omgång fyra tar redaktören en promenad från första till sista sidan. Nu kommer kommatecknen, glömda citattecken, förslag på utropstecken (som jag  aldrig använder i mina manus men som min redaktör alltid har en förhoppning om) och eventuellt förslag på andra ord.

När det är klart går manuset till sättning. Då läggs formen för hur manuset ser ut i tryck.

Därefter återstår korrläsning.

Då läser jag, en korrläsare och möjligtvis någon mer.
Då handlar det för min del bara om felskrivningar, glömda tecken och sådant som kan ha fallit bort i en redigering: tomrader, indragningar etc.

Sedan läggs detta in i manuset av en redaktör (inte nödvändigtvis den jag har jobbat med) och vips går det iväg till tryckning.


Mitt språk är fattigt. 
Jag använder det jag har och funderar ALDRIG på formuleringar, bara om jag fastnar i en mening och inte kommer vidare. Men då handlar om att jag vill säga något, inte att säga det snyggt.
Det är stor skillnad på det.

Målet är att berätta en historia. Språket är inte min styrka, och är det en sådan virtuos man söker ska man läsa någon annan författare än mig.
Jag är för snabb för att tänka snyggt. Men jag vet också vad jag är bra på och det är att berätta rappt och visuellt.
Det finns säkert de som har både och. Jag är inte en av dem.

Det här är helt okej för mitt förlag. De har aldrig varit på mig att utvecklas språkmässigt. Jag har min stil och den funkar även för dem (och för mina läsare).

I mina redigeringar stryker jag aldrig något (mer än en mening eller ett ord här och där). Däremot bygger jag ut och ger mina karaktärer mer kött på benen.

Det betyder i sin tur att om du är en underhållningsförfattare så överdriv inte din vånda över ditt språk, det går alltid att jobba med.

Fokusera på att levandegöra dina karaktärer, ha en galet bra konflikt, vändningar och svängar i manuset och en story som håller hela vägen.
Om det sedan här en deckare, feelgood, romance eller något självupplevt spelar ingen roll.

Och viktigt. Om du har kapitel eller partier som inte driver storyn framåt så STRYK!
Jag vet inte om jag känner någon annan författare som INTE gör det (mer än jag då, som istället måste lägga till).

Sammanfattningsvis tänker jag att man, om man så vill, kan titta på sitt manus så som jag får det serverat.

·      Övergripande (Helikopter)
·      Grovt (Tåg)
·      Ingående (Bil)
·      Detaljer (promenad)

Printa ut det i någon omgång, ändra typsnitt och storlek på bokstäver i en annan. Lägg in marginaler eller ta bort dem du redan lagt in.
Allt som gör att ditt manus inte ser likadant ut, gör att det blir lättare för dig att se det med nya ögon, är bra.


Ta hjälp, byt manus med andra i din situation, ta kontakt här eller på min instagram som ni alla följer.



Har jag fått med det ni undrade över på Insta?
Kommentera och fråga så att jag kan hjälpa er vidare.





11 kommentarer:

Maria sa...

Tack för en väldigt uttömmande beskrivning av redigering! Hjälper mig mycket. Tror att jag skriver lite på samma sätt som du beskriver, det går relativt snabbt och pang på vilket driver berättelsen på bekostnad av språket. Misstänker att jag behöver skriva mer uttömmande dialog men det är svårt. I höstas när jag började skriv fick jag responsen att dialogen lät som förhör. Mina vuxna barn bekräftade att det är så jag pratar men det gör ju inte de flesta och definitivt inte i bokform.
Tack att du bekräftar att du bygger ut dialogen i redigeringen, det är nog där jag behöver lägga krutet🤗

Åsa Hellberg sa...

Hej Maria. Nej, jag ändrar inget i dialogen i redigeringen. Jag bygger ut mina karaktärer på andra sätt. Just dialog har jag lätt för.
Däremot låter det smart att göra det om du har fått den feedbacken. Lycka till!

Anonym sa...

Ok tack! Ska läsa om Flanagans nu för att förstå tekniken bättre.
Tror din skrivarskola slår många av dem som finns med hästlängder!!

Åsa Hellberg sa...

Haha, tack!

Unknown sa...

Tusen tack för din skrivskola, Åsa. Jag har efter många års träda (pga borttappat skriv-självförtroende) börjat skriva på ett nytt manus, tack vare din skola. Den har gett mig så många aha-upplevelser och peppat mig till att ta tag i skrivandet igen. Det känns verkligen kul och jag inser hur mycket jag saknat skrivandet.

Tack för en fantastisk och mycket givande skrivskola!

/Nina (fd Ninas skrivarlya)

Åsa Hellberg sa...

Vad kul, Nina!! Välkommen tillbaka till skrivvärlden får jag säga då!

Lena S sa...

Tack! Tack! Tack! 🤗
Mitt mål att revidera mitt dammiga manus blev klart i förra veckan, det är stort! 😇 Nu jobbar jag med fortsättningen. Dina tips, pepp och ”gör som du vill” klimat har gjort skillnad. Detta kring redigering hjälper mig att ånga på utan allt för mycket censur, än. Det får komma sen. 🤓

Åsa Hellberg sa...

Lena S Det låter svinbra, heja!!

Anonym sa...

Tack för en rolig och uttömmande genomgång av din redigeringsprocess! Spännande att du inte behöver stryka utan bara bygga ut. Hos mig är det tvärtom. Väldigt imponerande hur du arbetar, du är så härligt målmedveten. Hälsningar Jeanette

Åsa Hellberg sa...

Tack Jeanette! :)

Linn sa...

Tack för all bra tips. Jag har precis fått tillbaka ett manus från en lektör. Lär mig så mycket av den granskningen också så det är ett tips till andra.

Jag har en fråga.

Det här med språket och upprepningar. Finns det någon regel för hur ofta man kan använda vissa uttryck och beskrivande ord? Tänker på sådana som Plötligt...Med ens...Till hennes förvåning...Hen suckar...etc.