Lektion 14.

Hellbergs virusskrivskola fortsätter i oförminskad takt.

Trodde ni att vi var klara med känslorna? När vi hade uteslutit den viktigaste av dem alla? Naturligtvis inte.

Ilska, sorg och glädje i all ära men allt börjar eller kanske slutar, med sårbarhet.

Du måste göra din karaktär sårbar.

Och detta är en sanning:

Om vi som läsare känner med karaktärens sårbarhet kan vi i princip låta den vara hur omöjlig som helst i allt övrigt.

(Det finns undersökningar (kolla gärna Brene Browns föreläsning om Wholehearted people på TED) som säger att en människas självförtroende bärs av hens förmåga att våga visa sig sårbar (typ). Vad kan det betyda i ett manus?)

Nu får du en arbetsuppgift att göra hemma i kammaren över påskhelgen:

På vilket/vilka sätt är din karaktär sårbar. Gör övningen för alla dem som du vill att vi som läsare ska förstå.

·      Är hen sårbar för flera saker.

o   Lista personer, jobb, eller annat som är extra känsligt.

·      Vad är det som gör hen sårbar.

o   Till exempel kommentarer från andra,

o   att man känner sig utlämnad,

o   visar kärlek trots att man inte vet att det är besvarat,

o   feedback på jobbet etc

·      Hur visar det sig?

o   Vad GÖR hen när hen blir sårad?

·      Döljer hen sin sårbarhet.

o   Hur då?

o   Hur länge?

·      Far hen ut eller låtsas som det regnar?

·      Har hen lätt att förlåta.

o   Varför har hen det? (Det är varken bra eller dåligt. Många förlåter för snabbt, både karaktärer och i verkligheten, andra har lätt att komma över saker).

·      Är hen långsint?

o   Varför är hen det? (Det är varken bra eller dåligt. Vissa tar längre tid på sig att fundera, andra kan helt enkelt inte komma förbi det som gjorde ont).

·      Om det inte betydde något för hen så är det inte sårbart, hur jävligt alla andra än skulle tycka att det var.

o   Detta kan skapa rätt bra konflikter i ditt manus. För oftast förstår vi andras sårbarhet om vi känner likadant.

·      Men hur reagerar karaktären om den inte förstår att någon har sårats. Vad säger den?

o   Skärp dig? Det där var väl ingen fara? Inte nu igen? Du är överkänslig? Eller vad?

o   Vilka konflikter kan komma ur det? Gräv gräv gräv så djupt du bara kan. Det betyder inte att du behåller extremdjupet i ditt manus (men det kan du förstås göra om du vill), men det betyder att du känner din karaktär så pass att när den ställs inför något sårbart så vet du (kanske till och med känner) hur ont det gör – eller om det var en piss i Mississippi.

o   Vad händer inom din karaktär när den inte blir förstådd? Det blir man ju inte alltid, inte ens av sina bästa vänner.

Om du gör det här noga så har du snart tecknat en komplett karaktär om du lägger till arbetet du gjorde i ett tidigare kapitel.

Fröken Åsa på den tiden hon sminkade sig, satte på sig finkläderna och doftade som en helt blombukett.

Min redaktör och jag har olika referensramar när det gäller det här, jag märker det på hennes kommentarer i mitt manus.

Jag kan skriva något om en karaktär, och min redaktör och förläggare kan tycka att det borde finnas en starkare reaktion till det som hänt/sagts/gjorts. De tycker inte alltid lika, vilket är utmanande men bra.

Det händer att jag ändrar på något där och då.

Men oftare än så tydliggör jag min karaktärs sätt att vara och känna på andra sätt och på andra ställen så att min redaktör och förläggare förstår hens reaktionerna bättre.

Det kan jag göra var som helst i manuset. Så när man är framme vid händelsen vet och förstår läsaren varför hen gör/inte gör det förväntade.

Att ha ett team runt sig som har ett annan känslokatalog än en själv är bra, de utmanar ens karaktärer att bli tydligare (inte annorlunda). 

För även om jag själv är glasklar över vilka de är och varför de reagerar som de gör, så representerar mitt team olikheten i mina läsare.

Jag vill ju att alla (i alla fall de flesta) ska förstå och heja på karaktärerna i böckerna.

På samma sätt kan man ju göra med sitt eget manus innan det har blivit publicerat (ni hör att jag tror att ni alla är blivande debutanter. Lova att bjuda mig på den festen!).

Att välja ut ett par vänner och be dem titta på olika saker i ditt manus är bra om du vet att vännerna är vana läsare och kan ge konstruktiv feedback (jag tycker inte att kritik hör hemma bland vänner).

Själv har jag ingen utöver teamet på Bonniers som läser. Det funkar för mig. Däremot kan jag bolla saker med vänner, inte minst skrivande vänner som till exempel Simona Ahrnstedt som ju kommer ut på samma förlag som jag.

Jag lämnar alltid ett komplett manus vid första leveransen, låter inte någon läsa längs vägen. Det är det många andra som gör, och där är vi helt enkelt bara olika.

Hoppas att ni får en fin påsk!

Jag återkommer med en ny lektion på Påskdagen!

Be safe. Håll avstånd. Stanna hemma om du kan.