Vaknade halv 4 typ, denna dag i FRIHET,

 och efter väldigt lång tid, och två alvedon (för benen var tunga, trötta och pirriga trots att jag låg ned) somnade jag om till TIO. Nu känner jag mig så pigg, hurra för det. 

Igår träffade jag Jonathan som fick åka i det nya SKEPPET för första gången. Han var naturligtvis oerhört fascinerad. Och stolt över mig som har lyckats köpa en sådan fin bil. 

Jag tror ingen i världen är så bra på att glädjas med andra med som Jonathan. Linnea är likadan. Det är en fröjd att berätta roliga nyheter för dem två. 

Vi var först hans studio där jag fick hjälp med att byta min gamla redovisningsdator (från 2013) mot en nyare (som har legat i skåpet i 2 år för jag inte har orkat), och installera programmet jag använder. Det är bra om man är 2 som gör det, för en förlorad redovisning vill jag ju inte vara med om. Fy tusan.

Just mitt program från Visma funkar bara på PC inte på Mac, för att jag envisas med att ha programmet i datorn och inte molnbaserat som väl de flesta andra har. Till sist blir jag säkert tvungen att byta, men så länge jag kan, gör jag så här.

Efter datorprogrammering spelade han nya låtar för mig och de är SÅÅÅÅ bra! Han samarbetar ju med en ung svensk tjej och vilka låtar de gör! Jag fällde en tår eller två. 

Sen åkte vi till soptippen med alla hans burkar. 9 sopsäckar, som precis gick in i bilen när jag hade fällt baksätet. Flest burkar kom från energidryck, som han och hans vänner dricker istället för kaffe. Han fick 1360 kronor, så det var en jättegäng. 

Här hade vi redan tömt 3 säckar. 

Man kan liksom häva in burkarna i en stor maskin som räknar, istället för att skicka in dem en och en, och när han förstod att en sådan fanns, och hur stor hans mammas nya bil är, bytte vi helt enkelt tjänster med varandra. Bra grej. 

Sedan bjöd han mig på lunch på KFC, där jag aldrig har ätit tidigare. För er som inte vet så är det en stor kycklingkedja från USA. Kentucky fried chicken, som bland annat finns i Bromma där vi slängde burkar, inte långt från Solna/Sumpan. Det var supergott!

Det var snö och slask när jag åkte, som var borta när jag kom hem några timmar senare.

Därefter körde jag tillbaka honom till sin studio och själv åkte jag hem. Supertisdag! Jag blir alltid på väldigt gott humör efter att ha umgåtts med Jonathan. Det är en glad prick. Inte alltid, men han har samma ljus som jag. Det är tacksamt och inte alla givet. 

Idag klockan 14 ska jag prata manus med Teresa och i morgon börjar jag JOBBA!

Jag har exakt 21 arbetsdagar på mig. Det är inte många, men februari har bara 28 dagar (tyvärr den här gången). Min deadline är den 7e mars. 

Visst klingar mars härligt? 1a mars ska jag ta upp mig solstol från källaren. I början får jag väl bädda in mig såklart, men i slutet av månaden står solen lite högre och gör nytta med mitt eksem. 

Åter till FRIHETEN jag inledde med. 

Jag försöker tänka på vad jag personligen har missat tack vare restriktioner och kan faktiskt inte komma på något annat är kultur och resor (avbokade bibliotek och sånt). Det har inte gått någon nöd på mig. 

Men jag gläds med alla unga som nu får gå ut och festa, och med alla arrangörer (tänk bara alla bussbolag som arrangerar resor hit och dit) som kan sätt upp sina föreställningar och turnéer. Artister som får uppträda inför stor publik igen. Jag själv kan planera att gå och se något!

Och tänk vilken glädje för dem som var arton när pandemin började och som nu får gå ut och festa om de vill. Vilken grej det måste vara. Studentfester, flak och öppna krogar. De utåtriktade har nog drabbats hårt av att inte kunna leva sina unga liv. 

Själv fortsätter jag som jag har gjort, och börjar ta i hand gör jag inte. Inte förrän mitt eksem är borta. Det här är inga händer som är mysiga att skaka, kan jag berätta. 

Det var det, frihetsdagen 2022. Bra dag, så här långt!