I alla fall inte som andra man hör talas om, som berättar ALLT i sina dagböcker.
När jag skrev blev det bara glättigt och ytligt.
Jag har ett klart minne av att jag inte vågade närma mig det andra, det som gjorde svinont och som jag var ledsen över.
För om jag skrev om det så blev det liksom sant, och jag tror att jag så innerligt gärna ville att det allt skulle vara bra att jag undvek att tänka på det som var jobbigt. Jag önskade bara att allt skulle förändras nästa dag, och om det gjorde det skulle jag förlåta allt.
Lilla Åsa. Sån kämpe på så väldigt många sätt. Nöjd med det allra minsta. Full av hopp som alltid slocknade.
Jag minns att när jag började flyga, då var jag 24, ville min bästis alltid att jag också skulle gå och spå mig, men jag tordes aldrig det för jag var så rädd att det enda spåmänniskan skulle se om mig var svart. Allt det jag hade dolt så väl för omvärlden.
Jag tänker på det nu när jag hör barn gråta på dagisgården. När ger de upp hoppet? Gråten är ju deras enda sätt att kommunicera och när de inte blir lyssnade på, vad händer då?
Det är intressant att skriva om hopp, det rymmer så oändligt mycket.
Fast idag skriver jag inte, jag tänker bara. Nästa vecka börjar min redigering och det ska bli otroligt kul när jag har fått klart för mig vad redaktör och förläggare vill ha och saknar i den här versionen.
Jag känner mig förstås väldigt missförstådd och dålig när jag läser deras feedback, men det brukar lugna sig när jag väl börjar jobba.
Hoppas att ni får en finemang helg, det tänker jag ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar