Näst sista arbetsdagen,

 och nu har jag lite fart äntligen. Jag kommer inte att hinna igenom hela manuset, men drygt hälften i alla fall. 

Nästa vecka får jag tillbaka manuset på Espana och sedan kommer jag att varva manuset framöver. Plust skriva nytt det jag kan. Det kommer att gå!

Pratade med Jonathan länge idag, och det är så kul att höra hur de planerar framåt mot bebisen och livet efter den kommer. Hur de delar sin ekonomi rakt av, oavsett vem som drar in mest pengar, sparar tillsammans och agerar som ett riktigt team. Båda är duktiga ekonomsik och ingen av dem en slösaflösa, som jag alltid har varit.

Om det är något jag är stolt över som förälder så är det att ha gett Jonathan en helt odramatisk syn på pengar. Och jag gjorde det genom att 

1. aldrig säga att vi inte hade råd (vi var svinfattiga men det var inte hans sak att bära) 

2. Alltid säga att man fick önska sig precis vad man ville och kanske skulle man få det en vacker dag. 

3. Aldrig sucka, stöna, eller håna, om han bad om hjälp med pengar. ALLTID hjälpa till med glädje, om jag kunde. 

Själv kom jag på när jag var på stranden idag att jag ville föreslå att vi tillsammans började spara till en jätteresa om tio år. 

Vi har pratat om att vi ska bila genom USA i massor av år, men det har ju aldrig blivt av. Nu tänker jag att om tio år, tillsammans Jonathan, Linnea och barnbarn (som ju då är nästan 10 då), är det är dags. 

Jonathan tände på idén och jag hoppas att Linnea gör det också. Det är förstås en dyr resa men så kul att göra med en tioåring (tror det är en perfekt ålder, faktiskt). Som farmor är man ju dessutom fortfarande populär då. Sedan går det nog bara utför (som det ska göra.)

Och börjar vi spara lite varje månad redan nu får vi ihop till hela resan. Blir det inte av så får vi väl göra något annat med pengarna. 

Kul också att ha en såpass långsiktig plan med Jonathans lilla familj.

Det var det, lördag på Cypern. Nu ska jag jobba igen, tjohej!

Söndag: Färdigsolad, kanske för hela året.