Om två veckor ...

 så nu har jag bokat parkering och hotell på Arlanda. Jag ska lämna Selma i Solna dagen innan avresan och det är liksom galet att åka hem igen för att gå upp mitt i natten och åka till flygplatsen som ju ligger åt Solnahållet, så jag åker direkt från Mio dit istället.

Min gölliga hall

Visst kan jag sova hos dem, de har ju en extrasäng, men att väcka alla så tidigt som jag vill gå upp, äta, gå på toa, duscha, vore taskigt. Jag (och de, kanske speciellt Selma som blir orolig) har det bättre om jag bor på hotell. 

Då kan jag istället hänga med dem på kvällen innan jag åker. Så mysigt! Jag längtar efter Mio nu, när det har gått över en vecka sedan vi sågs. De kommer hem på söndag från Östersund och jag ska dit på påskafton, men jag måste träffa honom innan det för annars går det ju hela TRE veckor. Det är alldeles för lång tid för den här farmodern. 

Min gölliga hund

Om jag har börjat packa för New York? Nä, men tvättat kläder (som luktar pyton efter att ha hängt i garderoben under vintern) och tänkt på vad jag vill ha med mig. För mig är ju det halva resan nästan. Kanske inte halva, men 20%. Planeringen ingår i resglädjen. Jag är ju faktiskt galet bra på att glädjas. Inte ett dugg blasé. Den dagen jag blir det får jag stanna hemma som straff.

Jag pratade med grannen om det häromdagen, hur man är i grunden, och jag är en grundglad människa. Jag vaknar glad, är sällan ledsen, sällan deppig mer än ett par timmar och alltid på grund av något i så fall, sällan arg, sällan upprörd.  Ältar inte utan tar tag. En sådan människa man himlar med ögonen åt eftersom det låter ytligt och ointelligent. Well, i så fall vill jag vara det. Det är en jävla gåva ska jag be att få säga. 

Det där med att tänka positivt är jag född med och har utvecklat än mer med åren. Grannen och jag pratade också om att slå på sig själv, och det har jag ju heller aldrig ägnat mig åt. Aldrig kallat mig själv hemska saker, som andra verkar göra. Inte ägnat åt självhat, mer tagit hand om mig själv (efter bästa förmåga, måste jag tillägga. Mina överlevnadsstrategier har ju inte alltid varit briljanta). När min upplevelse har varit att jag inte har varit omtyckt har jag tröstat och tyckt om mig själv. Livet bajsar och jag tvättar bort. 

Bra grej. 

Tjohej på det, denna onsdag som verkar bli mulen. Selma och jag ska åka till Farsta och byta däck, lämna skräp på återvinningen och handla. Min sötpotatis är slut och jag ääääälskar ju sötpotatis. Jag skivar den tunt och slänger in den tillsammans med en massa grönsaker i ugnen med lite olivolja på. Så himla gott. 

Skriva ska jag göra när alla andra göromål är klara. Än så länge, två dagar in, går det bra. Det ska bli spännande att se hur tusan jag löser allt den här gången. Det känns redan som om jag har målat in mig i ett hörn och det är mer positivt än det kanske låter. Det roliga med att skriva är ju att ta sig därifrån. 

Det tar alltid lite tid att sätta början,

 tycker jag.

Vad ska komma först? I deckare är det ofta en prolog, kanske med en hotfull känsla från en mördare, eller ett mord. Få smyger igång. Den femte dagen börjar med att ett lik hittas. 

Men så var det inte från början, som jag minns det. Det är otroligt hur fort jag glömmer äldre versioner av mina böcker, men jag tror att jag började med (efter att ha strukit allt och börjat om) ett bakåtkapitel (från 1998). 

Efter första input av förläggaren (Teresa) hittade jag sedan helt rätt. Små inputs som gav mig rätt riktning. Nu förstår jag inte hur jag kunde börja på annat sätt än jag gjorde :)

Förmodligen blir det samma sak nu. Men det viktiga är att jag får det på pränt. Vilket kapitel jag sedan lägger först spelar ingen roll. 

Idag vaknade jag halv sex, gick upp en halvtimma senare och strax därefter kom Selma och hoppade upp på sin plats i fönstret bakom mig i kökssoffan, där hon fortsatte sova. Jag hann gå på toa och dricka två koppar kaffe innan hon såg upp och ut genom fönstret, och skällde på en hund som gick förbi. Då först var det dags för hennes promenad.

Tidigare har jag gått ut med henne så fort hon lämnade sängen, men har insett att hon inte behöver det. Hon har nog visat det hela tiden, när hon direkt hoppar upp och lägger sig på sin plats i soffan, men jag har inte fattat det förut. Jag har lockat henne att gå ut istället för att vänta på att hon självmant hoppar ned.

Hon vilar hakan på leksaken.

Det är så skönt att få starta med kaffe och SEN gå ut. Matte och hund är helt överens om den saken, som det verkar. 

Vi blir uppenbarligen ett allt bättre team, den lilla loppan och jag. 

Då är bokprojektet igångsparkat

och jag behåller exakt noll ord av dem jag redan har skrivit. Nytt och fräscht, när jag nu har ett nytt team.

Nä, det handlar inte om det. Det handlar om att jag skrev del två (alltså extremt grovt, nästintill skissartat för att få in mitt manus i tid) innan ettan var klar. 

Allt förändrades ju tajmingmässigt när jag fick en möjlighet att bli Månadens bok i Bonniers bokklubb (tillsammans med Kristina Olssons nya). Projektet som skulle landsatts i september flyttades bakåt i fyra månader, vilket är mycket i den här branschen och av tvåan blev mest ett skal som blev liggande orört som jag inte är ledsen över att skrota alls. Nu kör jag framåt med det nya.

Allt detta har jag sagt men behöver påminna mig om var jag är och när jag börjar på det nya. Det gjorde jag igår, den 6e. Tjohej. 

Nu blir det Åsas tidsplan för bok 2 i Kostermorden (Bok 23 totalt, helt galet):

10 tusen ska jag nå den här veckan. Vissa hatar min ständiga räknande, men jag tänker att vi alla har olika sätt att gå mot målet. Mitt ordräknande är en del av repet jag drar mig fram på. 10 tusen är möjligt att se framför sig, ett helt manus (pust) är det inte. 

Jag byter däck på onsdag, det är det enda avbrottet i veckan. Veckan efter är det påsk, och nya 10 tusen.

Alltid en vanlig kalender. 

Men veckan efter det spricker det rejält för då åker jag till NEW YORK! 

Veckan efter det är release- och kursvecka, och då blir det inte heller mycket gjort. Allt jag gör i manus då är ett plus. Jag vill hålla kontakten med det och kommer ändå att plita ned något ord här och där, men det blir inga mängder som går att räkna. Men kontakten är så himla viktig när jag sätter fart igen när lanseringen är över.

Veckan därefter ska jag till Göteborg i två dagar, men borde få ihop 5 tusen.

Alltså har jag den18e maj "bara" skrivit en fjärdedel, typ. 

Då återstår sex veckor till min deadline den sista juni och på den tiden vill jag skriva 10 tusen i veckan.

Förhoppningsvis kan jag då få feedback av både förläggare och agent, så att jag kan dyka in i redigeringen under sommaren. 

Där har vi den: PLANEN!

You´ve gotta love it!

Efter att ha rensat i hallen är det nu bara Selmas jackor som hänger på krokarna på dörren. Hon har tre, varav två är rätt små och slitna men superbra eftersom kopplet går att fästa i jackan. Jag ska be skräddaren i Farsta fixa det på den större jackan också, för både sele och jacka blir för mycket. 

Trött idag,

men det är lördag och då får man ju vara det. I morgon ska jag avsluta coachingveckan med att skicka ut lite grejer som vi pratade om på träffen igår som för övrigt blev så lyckad. 

Simona var vår överraskning, hon var förstås lysande.

Receptionen hos förlaget

Min nya förläggare Åsa Lindström, hennes Bosse längst ned i hörnet (jämngammal med Selma)

Här hade flera åkt hem, vi var 13 (kurserna är på 15, med två var sjuka)

Alla deltagare, ett supergäng med helt olika bakgrund och erfarenhet, bjöd på sig själva och det är egentligen allt som behövs för ett lyckat evenemang. Jag hade trott att vi skulle få tid över, men det fick vi inte utan det var fullt ställ från att alla anlände till Bonniers klockan 10 till 16 när dagen var slut. 

Det är otroligt roligt att följa dessa underbara damer och jag är så glad att jag valde att erbjuda coaching i ett år istället för en kurs online i ett kvartal. Det kan säkert vara bra, men jag inbillar mig att det här är ännu bättre, haha. 

Selma var hos Jonathan på Warner music, tre kvarter bort, vilket ju var helt perfekt. Det var bara för mig att plocka upp henne efter träffen.

I morgon åker Linnea och Mio till Östersund och på torsdag åker Jonathan efter, och de kommer tillbaka på söndag. Får se om de kanske kan ha Selma lite i påsk så att jag kan sola om vädret ute fortsätter att vara uselt. Vi har ju sagt varannan helg men nästa gång det är deras tur är de i Östersund. 

Annars har jag inga måsten resten av april (utöver att producera en ny bok!!). Jag ska byta däck i veckan, minns inte vilken dag, har en intervju digitalt med Damernas värld på fredag, men utöver det ska jag bara SKRIVA. Åh, denna ljuvliga sysselsättning när allt ligger öppet och allt kan hända. 

Jag har eventuellt även denna gång tre tidsplan, jag messade just mig själv när jag kom på hur jag ska göra det. Om det sedan funkar vet jag inte. Men jag börjar planera för det så får vi se hur det går. Kan jag behålla något av det jag redan har skrivit är det ett under. Jag tror faktiskt att jag börjar helt om från början, jag har ju tid till det. 

Det känns som om jag inte har skrivit en bok på så länge. Sedan i somras har jag mest redigerat, först Viva España och sedan Den femte dagen.  

Hurra för mitt jobb. Och för min hund. Det är en bra kombo, måste jag säga. 

Då börjar planen för lanseringen att ta form

 Som så många gånger förut är vissa grejer inte helt spikade och så får det vara. Annat är mer klart, som att nya boken förmodligen ska gå som följetong i den lokala tidningen (kanske båda) under sommaren. 

Och på tal om det ska Inte utan min syster följa med Damernas världs utgåva nummer 8, vilket är oerhört roligt. Jag har läst tidningen i evigheter, är galet intresserad av mode fortfarande och har drömt om att få bli pocket i deras sommarutskick. Hurra, för det!

Ett coachingsamtal kvar idag,  sedan ska vi åka och handla. Eller förresten, det kan vi göra i morgon kom jag på. Jag har havregrynsgröt, det räcker. Tror jag. Jag får se hur hungrig jag är senare, men om jag äter 17.15 (efter samtalet) så behöver jag ingen mer mat igen. 

Jag har stekt kycklinglårfilé över (som jag lagade till lunch) som jag tänker att jag tar till frukost i sötpotatissoppa i morgon bitti innan jag åker till stan och till coachingträffen. 

Solen skiner, jag har suttit på balkongen en stund. Någon längre promenad med Selma blir det inte idag.

Ikväll ska jag duscha och tvätta håret, så slipper jag det i morgon bitti. 

Ja, det är klart att jag har planerat sådant exakt. Jag vet också vilken tid vi måste åka i morgon, och när jag måste gå upp pga måste ha tid på mig pga hatar stress. Selma ska vara med Jonathan på jobbet och det ligger bara några gator ifrån Bonnierhuset där vi ska ha coachingträffen och hon måste ju lämnas i tid och jag hinna parkera efter det. Tänkte en stund att jag skulle åka kommunalt men det är för många byten och promenader emellan, och jag är rädd för att bli irriterad om Selma inte går som jag vill när det är mycket folk. Då är det bättre att köra. 

Typ så, denna – för MIG i min lilla värld–braiga (borde verkligen bli ett ord) torsdag. 

Jag måste säga att

det är skönt att inte ha några litterära ambitioner alls. För mig räcker det med att vara underhållande. 

Jag grubblar inte ett dugg på hur jag skriver och numera är det få som klagar. Och då tänker jag att det beror på att de blir underhållna och att det svenska språket över tid har blivit enklare än det var förut. 

Någon poet är jag inte, de runda formuleringar som min redaktör gärna vill föra in i mina manus, ryker snabbt. När det inte är åsaspråk blir det knas i huvudet när jag läser. 

Nu hittade jag en grej i en av omslagstexterna som inte låter som jag, och vi får se om det går att ändra eller om det är för sent. Jag hoppas det! Det är inte hela världen, och jag får skylla mig själv som inte har tänkt på det tidigare i så fall. Jag tror att jag kan överlåta texter till andra och luta mig tillbaka, men det kan jag inte. Jag måste lägga mig i, det borde jag veta om mig själv vid det här laget. 

Inlagan gick till tryck idag, omslaget väldigt snart. 

Typ så, när idag när jag har planerat fredagens träff, promenerat med Selma, suttit en stund på balkongen (medan man sopade gatorna utanför ...) och har ätit rester till frukost. Jag måste snart äta igen, är hungrig som satan. 

Tisdag, som känns som en måndag. 

Fram till kvällens coachingsamtal (mellan 19-20) ska jag duscha, äta och rasta Selmisen och efter samtalet ta en sista kissrunda och sedan säger vi god natt. I morgon har jag tre samtal och torsdag möte om deckaren och ett coachingsamtal till. 

Snart bara 3 veckor kvar till New York. Wohooo.

Selma in da house,

 jag ska jobba främst med min coaching och så stora planer utöver det har vi inte, Selma och jag, eftersom det inte finns tid till det. Vi behöver flytta bilen för det ska sopas på gatan i morgon, men det är det enda. En längre promenad behövs förstås också. 

Nu har vi kommit överens om att Selma ska vara i Solna varannan helg och då tänker jag från fredag eftermiddag (tidigare om Jonathan jobbar hemma) till måndag förmiddag. Nu är inte det aktuellt förrän i maj, eftersom de ska resa till Östersund och jag ska till New York och då funkar inte varannanhelggrejen. Jag är ju borta i 8 dagar. Sedan har de henne när jag har releasegrejer i maj, bland annat ska jag till Göteborg på ett bokevenemang med Bonniers bokklubb.

I sommar får de ta henne halva Jonathans semester. Och när han är pappaledig och de eventuellt är hemma båda två, får de ta henne på halvtid. Det är min plan. Den har jag dock inte förankrat än. 

Äntligen liten runda kinder. Det var inte så roligt när han inte gick upp i vikt. 

Min fina familj!

Kom på häromdagen att däcken måste bytas så det har jag bokat tid till den 9e och när coachingveckan är över är det hög tid att skriva på nr 2. Det är en bra distraktion när man släpper bok, att vara djupt inne i nästa. Jag har så många anteckningar: från det jag redan har skrivit och trott var "nästan klart", till det nya som tar hänsyn till ettan. Älskar att skriva deckare, det är så galet svårt! 

Jag är ju inte så förtjust i själva släpperiet av mina böcker dock, tycker att det är oroligt numera när jag har ett behov av att tjäna pengar på det, men i år är det lite lättare tack vare att jag faktiskt också blir pensionär. 

Det är så många av mina vänner som väljer att göra på samma sätt, författare men också andra. Alla 63. 

Annars måste jag säga att mars månads roligaste nyhet är att Mari Jungstedt, 63, gör livets mångmiljonaffär när hon byter förlag till Norstedts. 

Jag älskar hur åldersblint det här jobbet fortfarande är. Hade Mari gått till banken och bett om ett lån, hade de ruskat på huvudet och sagt: tyvärr, du är borträknad för du är snart pensionär. 

Så coolt! Heja Mari och bokbranschen! I love it! 

Jag är otroligt lyckligt lottad som har hittat mitt jobb. Allt tack vare att jag var i en relation som gjorde mig illa. Jag är helt säker på att jag inte ens hade tänkt tanken på att skriva utan den. Andra har drömt om det hela sitt liv, men inte jag. 

Jag minns inte att jag hade drömmar som vuxen, men som barn hade jag många. En gammal skolkompis hävdar att jag alltid bar på en bok och att jag sa att en vacker dag skulle jag skriva en själv, men det har jag inget minne av. Jag minns bara mina drömmar om att stå på en scen. Det tyckte jag väldigt mycket om.

Wellwell. Så kan det gå.

Nu ser jag fram emot min deckarkarriär, en ny agentur (First edition management, FEM som jag kallar dem) och förhoppningsvis ett bra andra manus (ett steg i taget är min grej). Planen i mitt huvud är fem böcker (har kontrakt på två) men alla dem behöver jag ju inte tänka på än även om jag låter dem skvalpa i huvudet. 

Typ så, måndag. Hej hopp.

Så jag har lagt golv,

 men det återstår att lägga vid stolparna. Där behöver jag såga lite med sågen som just nu är hos grannen. 

Och så har jag varit vid sopsorteringen, eller vad det heter. Man måste ta bilen dit, det är en bit bort. 

Handlat har jag också gjort. 

Och solat, för det skulle bli molnigt ute idag. 

WELL, än har inte ett enda moln skymtats på himlen, och att sola både solarium och vanlig sol är alldeles för mycket. Så jag la golvet och sedan gick jag in. 

Jag funderar på sommaren och om jag kan åka till Cypern då. Vi får se. Förra året blev jag ju sjuk, och missade flera dagars jobb. Och jag kunde inte gå ut för det var alldeles för varmt. Det var tredje gången jag blev sjuk av flygresa – eller av köer på flygplatsen på Cypern. Det är peppar peppar bara till Cypern som det har hänt. 

Jag har också blivit sjuk när jag har kommit hem just därifrån därifrån. Superkonstigt!

Å andra sidan är det ju enda "semesterflyget" jag åker med. Annars flyger jag ju reguljärt (om nu det spelar någon roll, men kanske fler snoriga bland barnfamiljer?)

Typ så. Åt skinkmackor till frukost efter handlingen eftersom jag blev så sugen när jag var på Ica men nu är jag istället helt slut som jag blir av snabba kolhydrater. Det är som att slå en klubba i huvudet på mig. Men det var gott, det är ju tur det. 

Typ så, lördag på Ingarö. I morgon kommer Selma hem igen. 

Plötsligt fick jag en hundledig helg.

Jag ska köra henne till Solna idag klockan 12 och sedan hämta på söndag. Ska försöka ägna helgen åt att lägga golvet på balkongen, sola (förmodligen på solarium, tror inte vädret här ska bli soligt), handla och planera nästa veckas samtal och coachingträff i Bonnierhuset. 

Det var så mysigt att träffa Mio igår, han har gått upp i vikt, växt flera centimeter (3) och är inte så tanig och pluttig längre. Jag fick bära, mata och vara med och byta blöja. Snutten. Han hade blivit rejält röd i rumpan för ett tag sedan men det hade Linnea (med hjälp av sin syrra) hävt med att använda papperstvättlappar som hon hade lagt i en blandning av vatten och kokosolja, istället för de färdiga babyservetterna. 

Nu är han exakt 6 veckor och det är väl då de börjar le. Vissa tidigare och andra senare, men jag minns att det var då Jonathan log första gången. 

Typ så, denna fredag som känns som lördag. 

Idag tänker jag på Ozempic

 och liknande preparat, som fungerar på viktnedgång (för den som vill det).

Själv kan jag ju gå upp i vikt, men jag har ändå inte några problem med mat på det sättet som andra kan ha, eftersom jag faktiskt inte bryr mig om mat förutom som mättnadsmaterial. Jag tänker aldrig på vad jag ska äta, när och hur, etc. Jag går upp för att jag äter för stora portioner, för jag älskar proppmätt. Men jag är också bra på att sätta stopp för mig själv. 

Vad jag har förstått så är en stor del av sjukdomen obesitas de ständiga tankarna som hela tiden snurrar runt maten. Jag pratade med en person som har en ätstörning och hen berättade att så var det när hen var sjuk i bulimi. Tankarna var ständigt på mat. 

Jag kanske har sagt det här redan, men såg ett klipp där Oprah pratade med en läkare som sa att en av de stora vinsterna med den nya medicinen var att surret i huvudet slutade. Och det var den effekten som Oprah hade märkt. Det blev tyst i huvudet. 

Otroligt intressant, tycker jag. Som ett lugnade piller för mat-tankarna. 

Det är klart att man ska ta medicin om man vill. Det hade jag gjort om jag hade behövt det. Varför plåga sig om det finns hjälp? Det är alltid tjocka människor som ska plågas med dieter som inte funkar, eller med människors dömande om de misslyckas. Vi andra tar ju piller mot allt möjligt som inte funkar (klimakteriebesvär, depression etc.) 

Det var dagens inlägg. Nu ska jag strax äta soppa med kycklingrester, duscha och packa ned datorer och åka till Solna och träffa Mio, som jag inte har gjort på ett par veckor. 

Lillskruttan. Linnea ska få hjälpa mig klippa bort pälsen framför ögonen.

Den här gången känns det nästan obehagligt

 att ha skickat manus. Jag är så rädd att det ligger kvar fel. 267 korrigeringar, blev det till sist. 

Den går till tryck 1a april, och nu är den hos redaktören i ett par dagar så att hon kan lägga in alla mina rättningar innan den går tillbaka till sättaren som skickar inlagan till tryck. Samtidigt färdigställs omslaget med baksidestext, något skryt och ny bild från förra veckans fotografering. 

I morgon ska jag träffa Mio och Linnea och fredag till söndag ska jag fixa med mina coachingkurser OCH på riktigt starta upp nya bokprojektet, som i att jag ska göra det på heltid till jag är klar. Jag hade ju redan gjort det, men rev upp allt. Bort med det, in med nytt. Det är tydligen så jag jobbar med deckare eftersom jag gjorde exakt likadant när jag skrev den första delen. 

Aldrig med en feelgood. 

Den enda gång har jag strukit massor var i Toscana tur och retur då en hel karaktär (och halva boken) rök för att jag själv inte tyckte att det dög. 

Jag är en bra "omskrivare", och använder mig oftast av det jag redan har. 

Men inte i deckare 1 (mer än Vega och Leopold) och nu när den är klar är det för mycket som inte funkar med det jag skrev på deckare 2, alltså är det ajöss och goodbye med det. 

Nytt försök i helgen alltså! Jag hoppas att jag har lärt mig massor under skrivandet av del 1, men det återstår förstås att se. 

Typ så, 26e mars. Om en månad är jag i New York och den 29e april sitter jag på första raden och ser Audra McDonald i huvudrollen i Gypsy. 

Om ni undrar var ni har sett henne så har hon bland annat varit med i The good fight, Private Practise och The guilded age. 

Kolla här!

Två korrdagar kvar

 och det kan jag säga: det var tur att jag fick fler än vad som var tanken från början. Det är flera stora korrfel som ligger kvar (eller som har skapats), strykningar jag bett om har inte gjorts och sedan är det ju mitt pillande. Jag förstår inte hur andra gör som är nöjda vid korret och inte fortsätter redigera. Det är för mig helt otroligt. Men de finns, de som sätter allt under redigeringen. 

WELL, det kan inte jag.

Men i morgon kväll måste jag vara klar, så är det ju bara. Och jag är så himla rädd att jag missar något. 

På torsdag ska Linnea och jag deklarera ihop, så det är något att se fram emot. Bebisgull och häng med en av mina favorittjejer. Så mysigt!

Jag sitter i kökssoffan så här dags ...

Och bakom mig ligger Smulan. Det är mulet idag och det känns rätt gött faktiskt.

På fredag börjar jag skriva på riktigt på nummer TVÅ!

Där har vi planen för veckan. Än så länge funkar den!

Jag fick en fråga igår om varför min nya bok

 heter Den Femte Dagen, med versaler. Man skriver ju Den femte dagen, vanligtvis. Och jag vet faktiskt inte varför.

Störs du av det? Följaren (insta) tyckte att det såg amatörmässigt ut. Jag har skickat frågan till förlaget.

Annars då? Jo, måndag. Jag strävar vidare med mitt korr. Vissa saker jag strök i förra omgången ligger av någon anledning kvar så det gäller att vara vaksam och på hugget. Av den anledningen ska jag sätta igång direkt eftersom morgontimmarna är min bästa tid. 

Jag vaknar extremt tidigt, lite stressad, men vet ju att den här veckan är tuff. Det blir bättre nästa. 

Min hund är i alla fall väldigt snäll och verkar fatta att nu brinner det och matte måste få koncentrera sig.

Vid 10 ska vi åka och handla hundmat, den är helt slut. Och före klockan 9 ska Ica leverera mat så att vi klarar oss i några dagar till. 

Där har vi det. Planen för idag. En dag i taget är grejen just nu.

Jag är väldigt nöjd med min hall. Det ser trevligt ut från min sittplats i kökssoffan. Just nu ligger en lampa på golvet och en stege står står där och väntar på att lampan ska sättas upp, men det var ett genidrag att flytta det vita skåpet till röda rummet. I det har jag ställt porslin och glas som sällan används, och för att kunna göra det har jag tagit bort böcker jag har läst. 

 

Kanske livet roligaste dag för Selma

 när hon fick leka med Tage i tre timmar. 

Först LÖS i skogen – och som de sprang! Det är bara hennes andra gång utan koppel och den första var också med Tage och hans författarmatte, Ninni. Han är lite större och äldre, och en utmärkt lärare. Om vi ropade på dem så kom de direkt, och det var tack vare Tages snabba respons. Och sedan var vi hemma hos dem där leken fortsatte i soffan medan vi fikade och pratade högt och lågt om bokskrivande. Alltid lika roligt att träffa Ninni. 

En superdag för oss båda!

Så Smulan är trött nu. Och hennes matte också. Jag har redan fått tillbaka korret så ska sätta mig med det i morgon bitti. Då har jag fem dagar istället för två, vilket ju är helt fantastiskt! Alltså gör vi som vi brukar: vi lägger oss tidigt!

Tjohej på det, från Ingarö!

Det är inte klokt vad sällan jag bloggar ibland.

 Alltså måste jag skärpa mig.

Har jag något att skylla på? Yes box, både fotografering och korrläsning. Men nu är jag LEDIG över helgen, innan sista korret som ska gås igenom på två dagar, nästa vecka. Sen flyger min första deckare iväg till tryck. Iiiiii. 

Man måste ha olika skor på fotoshoots

Jodå, vi var ute också. Stackars Selma ville till matte, men hölls i av assistenten. 

Svart kostym

Marinblå outfit

Västkusten ni vet

Jag hade också en grön, men den fick jag ingen bild på. 

I samma ögonblick ettan flyger iväg ska jag börja skriva på bok nummer två och planera för coachingträffen vi ska ha i Bonnierhuset den 4e april. Det ska bli så roligt att träffa alla live!

I maj är det release och då är det massor, förstås, men innan det ska jag ju åka till NEW YORK! En hel vecka. 

Det finns ingen gång som jag är mer här och nu, än när jag är bortrest. Hemma är det alltid något som drar, inte minst jag själv, men jag är totalt närvarande när jag reser och det är otroligt vilsamt. Det är samma sak när jag åker på mina skrivresor. Total närvaro. Bra grej. 

Vi får se om vi (Selma och jag) träffar Mio i helgen, kanske en liten stund, annars åker vi kanske dit i veckan när korret är fixat.

I morgon ska vi träffa Ninni och Tage (som är en hund). Ninni och jag kommer att vara på samma agentur från och med idag när jag skrev på avtalet, tjohej!'

Typ så, en dag när Selma och jag har promenerat 7000 steg, varav 4500 med grannen. 

Lördag.

 Lång arbetsdag. Jag har i alla fall mycket att göra med mina 75 sidors korrläsning.

Det var så mysigt att få vara med Mio och hans föräldrar igår. Han är en nöjd bebis nu när han får tillägg och blir mätt. Jag matade och gullade, han är så fin. Jag vet inte hur mycket han väger nu, men för drygt en vecka sedan var han nästan uppe över 3,9 kilon som han vägde när han föddes. Han gick ju ned istället för upp, den lille plutten. 1 månad gammal och snart kan han ju le. Vissa gör kanske det tidigare, jag vet att Jonathan började när han var 6 veckor. 

 Så här sover han gärna

Väldigt mätt. 

Vi ska försöka få Selma att inte slicka, alltså måste vi sätta stopp för det när det gäller oss också, inte bara bebisen. Den här bilden är ju så söt, när hon nyfiket tittar på Mio. Och undrar vad sjutton jag gör med den där i famnen.

Det blir några klädbyten per dag.

Så första natten Selma är där med bebisen, men Mio sover i sin vagn (den ska vara godkänd för det på något sätt) och Selma i sängen med Jonathan och Linnea. Jag hoppas att det har gått bra, såklart. 

Nu har vi också pratat om att jag gärna har Selma så här mycket, om de bara kan ta henne när jag ska göra grejer, som att ha en dag på förlaget med mina kurser i början av april, åka till New York sista veckan i april och lansera boken i maj och det var inga problem. 

Sådär. Lite kaffe på det så går nog den här korrläsningsdagen också bra. Tjohoo

Fredag.

 Vi ska åka till Mio om två timmar, men först tänkte jag jobba i en. Jag har räknat fel på dagar och inser att jag måste göra lite även de dagar jag har trott att jag kan ägna åt annat, som idag. Jag har hela dagen i morgon, men på söndag ska jag till frissan och det hade jag inte tänkt på. Då kommer jag nog inte hem förrän vid 15-tiden och det är sent för att jobba mycket. Men jag borde klara 20 sidor i alla fall och om jag gör 20 också idag, 10 nu och 10 när jag kommer hem från Mio ikväll, så går det ihop.

Annars är det 75 sidor om dagen och det är mastigt.  Jag är på 120 nu (av 335, typ) och har redan över 100 ändringar. Lena, min redaktör, kommer att bli TOKIG. Men. Om det står just nu, i två meningar på raken, så måste ju det ena bort. Det är väldigt mycket upprepningar som jag inte har sett tidigare. SUCK, jag är sååå kass på att se min egen text!

Typ så. Fortfarande lite nyp längst ned i magen, så tar en dag flytande till. Ska köpa på mig soyaprodukter idag, så att jag slipper vara hungrig. 

När jag har gjort mina 10 ska jag duscha, ta en kort promenad med Selmisen, och sedan åka. Det kommer nog att kännas tomt här när jag kommer hem utan henne. 

Hoppas att ni får en fin helg, tjohej!

Mitt fina vardagsrum, fasiken vad jag gillar det. Men min chromecast funkar inte (det något superfel hon Google, många är drabbade) så jag kan inte se på tv där just nu (ni ser den i högerkanten), så tv:n står på i Röda rummet istället (jag har ju tack och lov en i varje rum!). Det funkar det med. Det är mest ljudet jag är ute efter ändå. 

Det var länge sedan jag kände av min tarmficka,

 men i morse vaknade jag av magont. Ordentligt knip. Som om en klänypa sitter fast på tarmen. Det är en bra liknelse. Det börjar på höger sida längst ned och glider sedan över till vänster. Så har det gjort varje gång. Alltså vet jag ju vad som väntar redan när jag vaknar av att det gör ont. 

Jag har slarvat med min Inolaxol (bulkmedel som jag har hamstrat eftersom det så ofta är slut på apoteken), har helt enkelt glömt den och nu kände väl magen en viss tröghet kanske. Det är ju då det kommer. 

I alla fall: när jag fick det då jag låg på sjukan för fyra år sedan kanske, utlöste ju det mitt psoriasis (en kraftig infektion kan göra det) och dit vill jag VERKLIGEN inte igen, så jag går direkt över på flytande kost som är det enda man ska göra. Jag har lyckats bryta flera "anfall" tack vare det. Tarmen behöver vila och läker utan mediciner om man är snabbt på det.

Fortsätter jag äta, trots ont, blir det samma problem som det var då. 

Då visste jag ju inte det, utan först när jag febrig och med galen smärta kom till närakuten förstod jag att det var dumt att äta fast föda. 

 48 timmar på sjukhus (för den som googlar sig hit pga ont i magen)

Tack och lov köpte jag flera förpackningar med min favoritsoppa från Ica som levererade igår. Sötpotatissoppa. Mättande och svingod. Den är veganskt, glutenfri och har inte ett enda e-nummer i innehållsdeklarationen. Bra mat, helt enkelt! Och jag är ändå inte så hungrig när jag har ont i magen. 

Den är lite tjock, så ska mixa den helt slät. 

Typ så. Jag vaknade för tidigt pga magen, redan halv sex, så är lite trött, men är igång med korret. Jag behöver korra 55 sidor per dag. Lämning den 19e på kvällen och två dagar fram till dess går bort. I morgon ska jag äntligen få träffa mitt barnbarn igen och på tisdag är det pressfotografering. 

Ledig, tjohej,

 det var snart fyra veckor sedan jag var det senast, för det var när Mio föddes och i övermorgon är han en månad. En kort månad, men ändå, en månad. Jag får träffa honom på fredag när jag lämnar Selma. Så himla mysigt!

Idag ska vi klippa klor och jag MÅSTE duscha och tvätta håret, typ det tråkigaste jag vet. Men det måste göras, jag inbillar mig att jag stinker från topp till tå. Selma råkar älska mig ändå, så hon är ingen bra mätare på att det är dags att tvätta håret. Jag försöker komma ihåg när jag gjorde det senast, men hittar varken bilder eller texter om det, så nu gör jag det idag och sätter det på pränt.

Det ju det där med att jag inte vill göra det för ofta. Min hårbotten kliar inte längre och det är enbart tack vare att jag väntar i nästa en vecka med att tvätta det.

Men idag är det dags, det känner jag. Blä. Men skönt efteråt, såklart, när håret känns som ett lätt bomullsfluff.

Typ så, totalt ointressant. 

Nu är bytet av agentur klar i alla fall. Min nuvarande släpper Kosterserien direkt till den nya så att de kan börja jobba med den när de kommer hem från Londonmässan som är just nu. Jag känner flera författare på agenturen, Mattias Edvardsson och Ninni Schulman mest, men också Camilla Grebe (som jag har jobbat med) och Malin Persson Giolito. Det känns så bra och roligt.

I morgon har Selma varit hos mig en hel månad, helt galet. Och det har gått lätt. Mycket tack vare promenaderna med grannen. Då kommer vi ut lite längre, vilket i båda behöver. 

Min tjej. Alltid i fönstret på morgonen. 

Typ så, hejhej

Måndag

Egentligen är min coachingvecka över, men jag fick låna dagar från den till att läsa manus i helgen som ska sättas idag.

Sättning betyder att man nu lägger texten som den ska ligga i boken. Och när jag får tillbaka den för korrläsning på onsdag, är det en PDF jag jobbar i. 

Så idag ska jag ägna mig åt läxor till kursdeltagarna,  i morgon klippa klor i Farsta, och när Selma är upptagen med det ska jag springa till min bästa skräddare och lämna in ett par byxor som behöver läggas upp. Dessa kan jag förhoppningsvis hämta på söndag när jag ska till frissan och lämna in bilen på tvätt.

Ska bli kul att komma till Farsta. Jag tror inte att jag vill flytta tillbaka, däremot åka dit då och då, kanske? 

Jag trivs ju så himla bra i min lägenhet på Ingarö, det har jag väl sagt tusen gånger vid det här laget. Sedan är det ju skogen och att det är en bit från Solna som känns. Å andra sidan är det så lugnt och skönt. 

Nu ska jag snart fixa balkongen, den stod ju helt oinredd förra året när jag ju mest var borta. Senast jag hade en hemmasommar var nog när jag hade Misse som ju behövde mediciner 2 ggr per dag och inte gick att lämna bort.

Eftersom jag har Selma nu, betydligt mer än jag hade förra året, och inget Fjällbacka, antar jag att jag kommer att vara hemma mer igen. Bara jag får komma iväg då och då, ska väl det gå. Vi ska väl försöka åka till Västkusten med bebis och hund, i sommar någon gång, och kanske bo på pensionatet i Fjällbacka. Vi får se. 

I alla fall: en skön fåtölj i konstrotting, någon form av enkel markis (har ju ingen balkong eller tak över balkongen, så man kommer aldrig undan solen, det blir så varmt i det stora rummet som vetter ditåt) och ett nytt parasoll (har haft mitt i över tio år, säkert, och nu börjar det gå sönder.) Jag har sett andra lösa det fint och enkelt, så ska spana in deras balkonger när vi är på promenad. 

Vissa har installerat en elektrisk markis, men då måste man köpa en som bostadsbolaget har godkänt och en sådan täcker hela balkongen och det är inte jag intresserad av. 

Växter är jag inte heller intresserad av, de drar mest till sig ohyra är min erfarenhet, men jag vill gärna ha det lite grönt och fint, så lite stora konstväxter vore tippetopp och bara några enkla enstaka krukor med levande.

Jag fick en stor konstväxt av Jonathan när han la ned sin studio som jag skulle ha på balkongen, men den var så fin att jag använder den i matrummet istället. 

Här är två träd, det till höger är det jag fick av Jonathan. 

Typ så. 

Nu läxor!

Är så glad idag.

8 mars. Kvinnodagen.  Det är allt jag säger om den saken just nu.

En tuff arbetsvecka (fast på ett bra sätt) lider mot sitt slut och jag har fått en ny agent, tjohooo. 

Jag har ju förhandlat mina avtal själv i Sverige sedan Flanagans (sedan 2019) och det ska bli skönt att någon annan gör det åt mig. Nuvarande agenturen har bara sålt mina utländska rättigheter eftersom den är en del av bokkoncernen jag kommer ut på. 

Nu hamnar jag tillsammans med många av Sveriges absolut främsta deckarförfattare och det i sig är ju enormt inspirerande. De har också en bunt litterära. Så jag är glad idag, det känns som att ett nytt kapitel i min skrivarbete börjar nu. Stort, faktiskt. 

Ibland tänker jag: hur fasiken lyckades jag hamna på det här fantastiska förlaget? Jag tror att jag känner så för att jag hade levt ett rätt långt liv innan det, och har något att jämföra med. Min självkänsla är god, däremot är mitt självförtroende inte alltid intakt.  Jag känner mig i mångt och mycket fortfarande alldeles ny och storögd i den här branschen. 

Den nya agenturen har åsikter om manus, vill vara med i det arbetet, och det är också nytt för mig. Jag har aldrig fått feedback från annat än förläggare och redaktör. Har inga privata läsare, som läser manus. På sätt och vis är det skönt med få åsikter,  eftersom jag HATAR åsikter till att börja med. Men så fort de landar, så håller jag ju med om att det blir bättre och uppskattar att andra faktiskt bryr sig om MITT manus. Det är ju stort som satan!

Det ska bli roligt att se hur vi, agenten och jag, jobbar tillsammans framöver. De läste en mycket tidig version av deckaren och kom med massor av bra input som jag sedan redigerade in och när de läste igen så erbjöd de mig ett samarbete. 

Jag har 6 månaders uppsägning på min nuvarande agentur, men jag hoppas att de släpper mig tidigare än så. Igår, sent, mejlade jag min uppsägning, så vi får väl se vad de säger. Jag hoppas att de är schysta. 

I helgen tar Selma och jag tag i min lägenhet. Den är bortom ord smutsig och dammig, så när jag har packat ned allt som ska skickas iväg till försäljning (kläder) ska jag DAMMA, dammsuga och tvätta golv. Det ska bli mig ett sant nöje. Och röja i köket. Det är så dåligt med utrymme där, hela diskbänken är full med grejer som inte har en skåpplats, så det måste jag också ta tag i. 

PLUS att jag måste läsa igenom Lenas små ändringar under morgondagen. På måndag sätts boken, och sedan är det korrläsning från och med onsdag. 

Nästa helg ska Selma vara hos Jonathan och Linnea för första gången sedan Mio kom, de är lite nervösa för hur det ska gå när Mio vaknar på natten och de båda går upp. Måste Selma ut då, undrar de. Hon stannar ju inte i sängen om de lämnar den.

Jag hoppas att det går bra och att de vill ha henne kanske varannan helg. Det blir svårt för mig att stå ut annars, även om hon är världens bästa hund och jag älskar henne så mycket. 

Hon sover i fönstret med sina leksaker. Gullefia. 

Städning, Mello och promenad med grannen. Det blir en finfin dag på Ingarö!

2 samtal idag, 3 i morgon, och i helgen ska jag skicka läxor.

 Det är ett tempo som jag inte är van vid och det är bra för mig! Jag kan ju vanligtvis såsa runt och göra lite som jag vill, men den här veckan kan jag verkligen inte det. Lite är det som att gå till jobbet och sedan vara lite (BRA) utmattad och tänka att snart är det helg :) Jag älskart!

Första samtalet idag är 10-11 och det andra klockan 13-14. Så däremellan ska jag rasta hund, äta och skärpa till mig. När andra samtalet är klart ska grannen, Selma och jag ta en långpromenad. 

I morgon har jag första samtalet kl 9-10, det andra klockan 13-14 och det tredje klockan 16-17. 

Parallellt jobbar vi med omslagstexter och tack och lov är vi fler än jag som håller på med det. Vi har också bytt omslag på deckaren, så att det får större fokus på Koster. Tjohej!

Typ så, en väldigt busy vecka på Ingarö, denna torsdag när Mio fyller 3 veckor!

Coach Hellberg

 har full fart. Idag med ett enskil samtal kl 11 och sedan kvällens "kurs" mellan 18-20.

Den här lille tjorven i pappas jacka. Jättemysig i fleece. Så kul att Mio kan ha den och att den höll i alla år i lådan. 

I helgen kommer mormor och moster från Östersund och hälsar på hemma hos Mio, så roligt för Linnea!

Hittade mitt diplom från 2009. Vi var flera som gick sista certifieringskursen, men bara två av oss klarade certifieringen vid första tillfället. Jag var ruskigt ambitiös, tyckte att det var så roligt och givande.

I morgon enskilda samtal och kurs 19-21.

Nu är jag ju supernöjd över att ha startat det här projektet från början, men är extra nöjd med att jag kom på att jag skulle dedicera den första veckan varje månad åt det. Det förenklar för mig och det förenklar för förlaget. 

De vet att den här veckan är jag "borta", utom med sådant som går att fixa online, som till exempel en baksidestext. 

Jag funderar supermycket på hur deckaren ska nå ut och tänker att framsidan förstås är viktig men också baksidestexten som ska synas överallt (vi ska byta ut säljtexten som ligger ute nu, mot en ny nu när boken är redigerad och mer eller mindre klar)

Den ska bli huvudbok i Bonniers bokklubb vilket ger den exponering (är oerhört glad för att den får vara det), men den ska ju sälja i ljud också. Och sedan i pocket. Frågan är också om jag har en fördel av att vara etablerad i en annan genre eller inte? Det tycker jag är så svårt att veta. Det är ju inte en glidning från feelgood till deckare genom en feelgooddeckare, utan ett skarpt byte av genre. 

På riktigt känner jag mig som en total nybörjare, vad lustigt efter 21 böcker ändå. Fast också en härlig känsla. Ny, liksom. 

I höst ska jag vara med på crimetime på bokmässan. Det ska bli oerhört roligt. Då vet vi ju om boken blev en hit eller flopp. 

Om två månader kommer den (9e maj), helt galet!

Coachingvecka 2 inledd,

 och idag har jag ägnat mig åt att skicka ut inbjudningar till möten, både enskilda och veckans grupper. Jag har också läst igenom varje inlämnad uppgift igen.

Klockan 16 i eftermiddag har jag veckans första samtal och sedan är det rätt fullt upp med det fram till fredag klockan 17.

Jag har försökt att boka samtalen så att jag hinner gå ut med Selma mellan dem, annars kommer det inte att funka för mig, då blir jag mentalt upptagen med att hon kanske är nödig.

Så nu, efter en långpromenad, tar vi det lugnt här en stund och sedan får hon gå ut igen för att kissa strax innan mitt samtal kl 16.

Bra plan.

Nu ska jag ägna en stund åt baksidestext på deckaren, tjohej.

Ps Det var så mysigt att träffa Mio, jag fick mata honom (han får lite på flaska ibland.)

Och Bridget var så bra!

Är yster. På söndag ska jag gå på bio!

Jag ska lämna Selma i Solna och få några timmars frihet.  Jag ska se Bridget Jones, som jag har längtat efter!

Mitt mål är att vara klar med manuset på fredag, eftersom det är den sista och jag börjar jobba med coachingen den 1a om jag ska hålla det som jag har bestämt; att första veckan i månaden handlar om coaching. Nästa vecka har jag dels grupperna men sedan också fem enskilda samtal a´1 timma. 

Idag har jag återigen funderat på det där med pensionsuttag och timmar. Det kommer att bli lättare att räkna timmar, de 8 per vecka som man få jobba, när jag är coach. Det är väl exakt det jag kommer att lägga ned. 1/5 dels heltidstjänst. 

Författeriet är betyyyyydlig svårare att räkna på. Vad är jobb och vad är inte. Det jag skriver på nu kommer jag inte att få pengar för, om jag ens får några, på minst ett år, kanske mer. Och ibland kommer det ju att komma in pengar utan att jag har lyft ett finger. Ibland gör jag research, ibland inte, jag föreläser fast oftast inte. 

Jag tänker, småskriver, läser, gör grejer jag får NOLL kronor för. Är det jobb?

Så jag utgår från coachingen. Punkt slut. 8 timmar per vecka, 32 per månad. Där har vi det!

Måndag, wohooo.

 Jobb såklart, men också biltur till Värmdö centrum för att Selmas mat är slut. Hon äter fryst kött som jag tinar och blandar med färdiga (frysta) grönsaksbollar. Idag fick hon köttet (grönsakerna är slut) med lite torrfoder och morötter.

Innan hon fyllde ett var hon totalt ointresserad av mat, sedan kom hungern över en natt. När vi kastrerade henne ett par månader senare visste vi att risken ökade för att hon skulle gå upp i vikt och för en hund är inte det bra, så jag försöker hålla koll. Jonathan och Linnea är mycket bättre på att inte låta henne äta för mycket. Jag ger henne ju torrfoder till köttet eftersom hon är hungrig. Det gör inte de.

Pluttan. Det där med bebis är hon helt ointresserad av. Hon bryr sig inte ett dugg eftersom hon inte får slicka på honom. Selma är en slickhund och med bebisar är ju det inte så bra.

Tttade på bilder igår, här är Jonathan 1,5.

2 månader, han var en stor kille. Idag är han 1,90.

En nästan 9-månaders gladis!

Mio, nu på morgonen. I natt har han sovit gott, det är lite varannan natt tydligen. 

Jag hoppas att de kan ta Selma någon dag framöver så att jag får känna lite FRIHET! Jag vill se Bridget Jones, sola och lite sånt, men det dröjer nog. Selma är buslätt, men min frihet (som jag skattar högre är det mesta) är borta och den känslan är inte mysig. Dels behöver jag jobba med den, men också faktiskt kräva att de där Solnaborna tar sitt ansvar eftersom överenskommelsen var att dela på henne. Det är verkligen ingen panik, men någon dag då och då vore underbart även om det förstås är självklart att hon mest är här. 

Men med det sagt, det är en så fin liten hund och hon är, inte minst, mitt perfekta träningsredskap. Hon behöver ju gå ut flera gånger varje dag, vare sig jag är sugen på det eller inte. Oftast är jag ju inte det, utan rätt nöjd med att chilla inomhus.

De ska ha henne när jag åker till New York sista veckan i april, och några dagar innan jag ska fotograferas eftersom jag behöver ett frissabesök, sola och lite sånt. Men det är först i mitten av mars. 

JAJA. Idag är planen klar och ingen frihet behövs. Tjohooo