04.30.

Väldigt ont i överarmen som blev bättre när jag istället gick upp. 

Ett välkänt ont, tyvärr. 

Det är tio år sedan min frozen shoulder i vänster och jag trodde att risken var över, att den högra skulle klara sig. Det är ingen sjukdom man vill ha en gång till. Plus jag är 63. Det vanliga är att man är mellan 40-60. 

Och än vet jag ju inte vad det är, det kan ingen annan säga heller än så länge, det är för tidigt för alla fysioterapeuter och läkare att ställa någon form av diagnos. Det måste till stelhet för att kunna säkerställa och det kan ta ett tag innan det träder in (om det nu är FS).

Jag minns ju mina första "zingers", den extrema smärtan som utlöses av en hastig rörelse. Den allra första kom på Cypern. Jag skulle ta ett simtag och fick en plötslig stark smärta av rörelsen, men den var ingenting mot vad jag fick någon månad senare när jag skulle svinga en golfklubba. Då trodde jag att min arm släppte från axeln och ramlade av. Jag föll ihop på marken så ont gjorde det. Kuriosa: dåvarande pojkvän var med. Han tittade med förakt på mig. Han hade i flera månader sagt att jag måste gå och få akupunktur och jag hade inte lydigt gjort som han sa (bra där, Åsa) och missnöjet när jag inte följde hans (väldigt många) oombedda råd var tydligt. Till och med när jag låg på backen och hade så förtvivlat ont. 

Efteråt gick jag till en naprapat jag gått till tidigare, som sa att det ev kunde vara Frozen shoulder. Idag vet jag ju att den där "zingerssmärtan" är en väldigt god indikation och den kommer ju innan själv "infrysningen" av axeln. 

Jag gick i alla fall tillbaka till mina grupper på FB och där fanns flera som sa att det hade gått 7-8, och till och med10 år mellan första och andra. 

Risken för att få det i  båda är högre om man har diabetes eller någon sköldskörtelsjukdom, men jag har ju bara min kära psoriasis, även om det ligger i samma autoimmuna låda. Det tycks ha med hormoner att göra, i alla fall i de fall som inte kommer från trauma (från ett fall, en operation (armarna rakt ut), etc)

Nu har jag i alla fall tagit piller och så fort man kommer upp känns det bättre. 

Under förra omgången kunde jag jobba ordentligt, då satt jag i soffan med armarna rakt ned, det gick finemang, faktiskt. Tror jobbet var min räddning, för jag var ju inte ute bland folk, det vågade jag inte när smärtan var som värst. 

Så jobbet funkade. Det var svårare att köra bil, klä på mig, tvätta håret, städa, gå på toa, tvätta armhålan var omöjligt. Jag byggde en lång borste, som jag petade mig med, mins jag ... Jag minns också att jag ändå tyckte att jag hade sådan tur som har ett jobb jag kan sköta hemifrån, i morgonrock. 

Och får jag tillbaka det så det ju exakt det som är turen mitt i eländet. Plus att det finns värre saker. Mycket värre saker. 

Men få som gör ondare. Fast axel nummer två är lättare, säger de som har haft det. 

I så fall hoppas jag på det, för smärtan var rätt olidlig emellanåt. Och förloppet så långdraget. Jag tror att det tog ungefär två år från första smärtan till att armen var näst intill återställd. Jag började träna i mars året efter att det bröt ut på riktigt, 10 månader efter det där badet i Medelhavet, och kunde inte röra armen alls, men två månader senare kunde jag sätta den i midjan extremt hjälpligt, hela kroppen lutade, men jag gjorde det och började gråta på golvet. Det var det första riktiga tecknet på att axeln var på väg att tina upp. 

Jag är fortfarande inte 100, det blir jag aldrig, däremot har jag inga alls problem dagligdags. 

Summasummarum: tummar behöver hållas för att det här är något övergående efter en tuff flytt. Jag ska medicinera mig med det jag har i några dagar i alla fall och försöka vila armen/axeln så mycket det bara går. Pyttelite återstår att flytta till förrådet och slänga. 

Det jag gav till mig själv förra gången var städning från en städfirma, resten klarade jag själv. Och Selma kan jag väl hålla i vänster. 

En plan känns bra att ha, oavsett hur det här utvecklas. 

Nu ska jag gå tillbaka tio år i podden. Vilken ynnest att ha det mesta nedskrivet.