Fy så sorgligt att läsa om djur som, tack vare torkan, måste nödslaktas.

Kolmårdens djur kanske klarar sig.

Så snabbt kan det alltså gå. Från välmående i maj, till nödslakt i juli.

Vi som sitter här på lite höga hästar, ser föraktfullt på dem som flyr svält och katastrofer (för att inte tala om krig och annat elände), och tror att vi alltid är säkra.

Det är vi inte och jag tycker att det här, när en bonde tvingas ta bort ett djur för att det inte ska svälta ihjäl, tyder på det.

Det kan gå fort även i Sverige. VÅRA HÖGA HÄSTAR SVÄLTER, kan jag meddela.

Något regn verkar inte vara i sikte.

Med det sagt: jag ska flyga igen på måndag. Jag är själv en del av problemet. 

Jag försöker säga att jag i alla fall sopsorterar minsta kork, tänker på min energiförbrukning och har gjort en sport av det (låga räkningar) och åker numera mest kommunalt (det är också mest praktiskt här).

Men gör jag allt jag kan för miljön, som att just sluta flyga?

Nej.

Är jag aktiv i någon organisation som jobbar med miljöfrågor?

Nej.

Som med mycket annat gnäller jag på håll, är medveten, men gör inte tillräckligt.

Nu något roligare: Den gamla bondmoran min mamma, fyller år idag. 79. Grattis mamma, nästa år är jag definitivt med på festen!

Jag står i telefonkö till skatteverket.

Medan den går framåt (nu plats 12) dricker jag kaffe, tittar i pressen efter bilder från igår (mina är på väldigt långt avstånd) och planerar för dagens arbete. Allt samtidigt.
Bilder hittar jag på insta, men kvällspressen verkar ha missat hela tillställningen.
ALLA var där.
De flesta i alla fall.

Kvinnorna som satt runt mig på våning två bakom de stora glasrutorna, och såg vad som hände utanför, gjorde gemensam sak med mig när Pierce Brosnan med fru kom i sin limousine. Vi åh-ade högt. Pierce, sa vi unisont.
Men jag kan ha gapat högst när Christine Barinski kom.
Vilken skådis hon är (till vänster). Hon får alltid vassa roller. Spelar aldrig en mespropp.

Tack för lånet av bilden som jag hittade på nätet. Mina 7 läsare är djupt tacksamma!

Lilly James (i mitten) gjorde en fantastisk prestation som en ung Donna Sheridan och Amanda Seyfried är ju en sådan skicklig sångerska att det är helt galet.

Så närmare än bakom en glasruta kom jag inte, i så fall borde jag har väntat utanför. Därför är mina bilder, och jag tog hundratals bakom glaset, tyvärr inte visningsbara ... Men jag var lika upphetsad ändå!
Jag tror att alla filmstjärnor inklusise Björn och Benny klev upp på scenen i VIP-salongen, men där satt inte vi. Och så var det efterfest på Tyrol där Mamma Mia the party ju spelar för fulla salonger, men då var jag redan hemma och avtvättad.
(Den såg Simona och jag dagen efter premiären. SE DEN är tipset från coachen).

Med andra ord: det var en helkväll och vi var alla tre (jag var ju med Jonathan och Linnea) supernöjda!

Ps, finast var kvinnan i stolen bredvid min som ordlöst räckte över en servett när mina tårar skvalade. Systerskap när det är som bäst.


Och på tal om något helt annat: Jag spelade ju in en podd dagen innan jag åkte till NY (det är därför jag låter så förkyld, för det var jag ju verkligen då.).
Debutera eller dö, som den heter.
Supertrevligt. Först hör ni debutanten Veronica Linarvfe och sedan mig, VETERANEN,  typ 20-25 minuter in i programmet.

Här är länken:
http://www.debuteraellerdo.se/poddavsnitt/23-sommarkort/ 

Min lilla barnbokshylla.

Jag hoppas att jag får barnbarn någon gång. Då ska jag, om jag är frisk och kan, läsa ur Jonathans gamla favoriter. Många har jag gett bort, men jag har behållit favoriterna som lästes om och om igen. Det är så jag tänker mig att jag ska göra för barnbarnet också.

I hörnet alla Lottaböcker, som väl ingen kommer att läsa igen mer än jag (bitvis). Det gör inget. Jag behåller dem som gärna för mig själv och vad eftervärlden gör med dem vet jag ju ändå inte. Ge bort tänker jag inte göra.

Det var det, denna dag som kommer att avslutas med Mamma Mia 2.
Men det blir inget med det om jag inte jobbar ordentlig först, alltså sätter jag fart direkt.
Wohoo.

Fick just besked om att det inte blir något med den mysiga lägenheten.

Men det återstår för mig att titta på en annan på torsdag och jag ska visa den här i kväll och på fredag.  Och jag såg ju en i Farsta häromdagen som jag skulle ta direkt om jag fick. Den är egentligen bättre för mig än den första mysiga eftersom den ligger i centrum = gångavstånd till allt, speciellt gymmet och mina tanter.

Sedan lägger jag ned lägenhetssökningen för sommaren. Jag bor så bra att jag inte alls har någon panik alls.

Idag blir det jobb i eftermiddag istället för just nu. Tänkte ta mig ut medan det är sooool.

Hoppas att ni har det fint!

En vecka kvar tills jag åker bort och skriver klart Flanagans ett.

Och idag har jag jobbat så himla bra, hurra! Flow som satan, trots att jag började dagen för sent eftersom jag ägnade förmiddagen åt skattefonder. Och så har jag skickat tillbaka den röda klänningen.
Medan fisken står i ugnen ska jag nu springa iväg och skicka böcker.

I morgon ska jag försöka göra klart deklarationen igen då, sedan jobba och visa lägenhet,
på onsdag jobba och gå på Mamma Mia 2.
På torsdag ska jag jobba och gå på två lägenhetsvisningar.
Fredag; jobba och visa lägenhet igen.
Lördag jobba städa och tvätta.
Söndag, jobba och packa.

Så sex arbetsdagar, 10 000 ord.
Det ska gå.
Håll en tumme!

En enda sak har jag pysslat med idag:

Periodiseringsfonder.

Jojo.

Jag blir så nervös när jag får något från skatteverket att jag nästan gör i brallan och nu var det dags.

Jag borde ha återfört en periodiseringsfond från 2011, och det hade jag inte gjort. Nu gör ju jag min deklaration med hjälp av ett program, Visma enskild firma, och jag lägger hela mitt deklarationsliv i händerna på dem.

Det borde jag uppenbarligen inte göra i just det här fallet. 

Nu har jag i alla fall skapat mig någon form av överblick, tror att jag har fattat var jag ska lägga in "återförande av periodiseringsfond" i deklarationen och väntar nu på att bli uppringd så att jag faktiskt gör rätt.

De är så himla trevliga på skatteverket så det är inte så mycket att bli rädd för egentligen. Jag tror att rädslan handlar om att jag inte alls kan det här och att jag på något sätt kommer att bli straffad och om jag blir det så känner jag skam.

Skam kan vara min värsta känsla och den går förstås långt tillbaka i tiden. Den gör mig liten, jag vill dra täcket över huvudet och jag känner mig som världens absolut sämsta människa. Jag har tidigare gömt mig istället för att ta tag. Väldigt dumt, har det förstås visat sig till sist.

Jag har i terapin lärt mig hur jag ska hantera skammen: möt den direkt. Ta tag. Visa dig sårbar. 

Om man gör det får man oftast hjälp. I alla fall har jag fått det.

Häpp!

Nu ska jag jobba lite med MANUS. Där jag JAG kontrollen och eventuell skam kommer först den dagen jag får feedback med kritik. Då flashar den förbi en stund igen. 

Den här har presenterats nu inför inför releasen i November.

LAHOLMSFLICKAN

Underskatta aldrig en kvinnas vrede

Där har ni den.

Min svarta komedi.

Eller nåt.

Den började som en liten hobby framåt kvällskvisten och romanen är fortfarande höljd i dunkel även för mig.

Enda namnet i hela boken är Laholmsflickan, och det är ju inte ens ett namn.

Ni hör att det här är konstigt, eller hur?

Och DÄR gick Ett oväntat besök förbi Gloria i lyssningar.

Har sovit som en kratta i natt av någon anledning och när jag vaknade klockan fem var jag övertygad om att den var 11 och att jag hade sovit bort halva dagen.
Icke sa Nicke och nu har jag ätit frukost och ska jobba. Egentligen är det helt perfekt att gå upp så här tidigt när solen skiner, för då kan jag utan problem hinna till stranden också.
Bra va?
Stuptröttheten jag känner nu kommer ju att gå över.

Det har gått lätt att jobba de senaste dagarna och om jag tittar tillbaka på arbetsprocessen med Flanagans så har hela den varit lätt, så till vida att jag inte har känt den där trögheten som jag oftast gör en femtedel in i manuset. Den segar jag mig ju över, men det är trööögt fram till hälften och sedan rinner det på bra.
Nu har jag tack och lov sluppit det.
(När det är trögt för mig skriver jag kanske bara hälften av det jag har som målsättning, men jag skolkar sällan helt.)

Trots att detta är året tredje projekt har jag fortfarande stor skrivlust, men mer än så här kommer jag inte att hinna. Så fort Flanagans är klar tar redigeringen av de andra två projekten vid och när de är klara är det dags att redigera Flanagans.
Sen så.
Jag tänker att jag börjar skriva del 2 i mars 2018.
Innan det kanske en kortroman till, det finns både en idé och ett intresse för det från förlaget.

Jaha, det var det.
Nu är klockan snart sju.
Tjohej!

Att förlora mot ett bättre lag är okej, tycker jag.

Det är mycket värre när man förlorar mot den man borde vunnit över.
I alla fall är det så i Årstadal.

Jag tycker annars om när vi svenskar samlas runt något. Den här gången är det (mest) positivt. Fotboll och fest.
Andra gånger vi har samlats runt något är det när vi har känt medlidande, som när vi välkomnade flyktingar hit efter de fruktansvärda bilderna från båtar med döda barn.
Eller efter tsunamin när vi gick ihop och samlade in pengar till Thailändare som också hade förlorat så mycket.

Allt det där tycker jag är fint och ger en känsla av gemenskap i vårt underbara land. För vi behöver mer gemenskap, inte nationalism.

Grattis England!

Lördag. Fotboll. Sverige kan gå till semifinal.

OM vi nu gör det, så går den matchen när vi ska titta på Mamma Mia2 på onsdag.
Filmen börjar 19.00 och den eventuella matchen, 20.00.

När dagens kvartsfinal går tänkte jag städa. Det är svårt att sitta ensam och se en såpass spännande match, alltså ser jag till att ha något att göra. Jag förbereder mig genom att just nu tvätta badrumsmattorna och inbillar mig att de har torkat klart på balkongen när badrumsgolvet är kliniskt.

Egentligen hade jag velat vänta med städningen tills nästa helg, men det GÅR bara inte. Det är så himla dammigt överallt att jag måste ta tag.
Jag en visning av lägenheten på tisdag och en annan senare i veckan, så då blir det nu OCH nästa helg.

Sedan har jag visat klart känns det som.
Jag ska gå på en egen visning på torsdag genom bostadsförmedlingen. Jag ligger inte ett dugg bra till men vill ändå titta.
Å andra sidan fick jag den här trots plats 23, så vissa går på visning bara för att kolla tror jag.

Det var det.
Nu jobb fram till ... städningen.

Ps, Ocean 8 var toppen. Se den!

Hur många ord är en färdig bok (alllså mina böcker)

fick jag en fråga om (jag älskar skrivfrågor, ni vet det va?)

Jag pratade med en kollega om det där som sa att sådant kan man ju inte veta. En bok blir blir ju så lång som den ska vara.

Well.
Jag tror att de flesta av oss som skriver har en viss rytm, ett tempo, som vi använder oss av och att det är en del av varje författares dna.
Alltså är det helt olika från person till person, och kan heller inte läras ut.

Mina böcker är alltid lika långa. Kapitlen alltid lika långa. Dramaturgiskt ser mina böcker exakt likadana ut. Tonen är viktig och ett signum, vill jag påstå, och jag kan min nu. Har ju gnolat den i några böcker.

Jag var på ett bibliotek nyligen och tittade på en bokhylla bakom min rygg där Björn Hellbergs böcker stod på rad. De var exakt lika tjocka. Exakt!
Han har sin bokrytm klar, så är det.

Vill man utmana sig själv, och det vill jag eftersom jag rätt snabbt tröttnar på same same, så kan man försöka hitta en ny rytm som utgår från den man har i sitt dna.
I mitt fall handlar det nu om att göra kapitlen längre utan att tappa farten som jag vill ha i dem.

Dessutom skriver jag i första delen av Flanagan inte längre om kvinnor i min egen ålder. Det är också nytt för mig. Den här inte om äldre, som det kan stå ibland om mina böcker (här himlar jag med ögonen), utan om alla åldrar.
Och tonen är liiiite annorlunda. Det är i alla fall mitt mål. Jag jobbar på det och kanske är det den största utmaningen.
Jag tror dock inte att den bli längre för det.

I den jag har skrivit för Bonnier Bookery för ljud och e-bok, som kommer i november, är tonen totalt annorlunda. Totalt! Så himla kul! Men den passar inte alls in i Flanagans.

Jag försöker också hitta andra typer av kvinnor. Det är det svåra. Jag har mina favvisar, det är ju helt klart. Och jag skriver bara om kvinnor jag själv förstår mig på. Någon gång vore det ju en utmaning att ha med någon som är totalt obegriplig  – problemet med det är ju att hon då troligtvis blir obegriplig för er också.


Jaja.
Det här blev i vanlig ordning utsvävande.

Jag ska fortfarande nå 90-100 tusen med den här (Flanagans1) har jag tänkt, trots ny längd på kapitlen.

Tack för frågan, Annelie!

Om två dagar

passerar Ett oväntat besök Gloria i antal lyssningar, mindre än en månad efter releasen.
Jag tror i och för sig att Sonjas andra chans lyssnades på ännu mer, men just att den går förbi Gloria som har varit ute i två år ...
Min fina Gloria som i alla format har sålt sämst av mina böcker.
Även i Tyskland. Så alla de argument vi hade för att den sålde dåligt i Sverige föll platt när den kom ut i Tyskland, eftersom de hade just det som vi hade trott stjälpte den i Sverige: Omslag, titel, lanseringsperiod.

Det enda gemensamma den har i Sverige och Tyskland är texten (som inte får sämre betyg än någon av mina andra), och att Gloria är operasångerska.
Jag tror att det är där det ligger.
Man tror inte att man kan läsa om någon som ligger så långt ifrån en själv.

I alla fall är det ju kul att man lyssnar på "Ett oväntat besök", såklart.
22 august kommer den inbunden. Jag längtar efter att se hur omslaget blir, det är alltid speciellt trots många böcker.

Nu lite jobb en stund.
Sen TBE-spruta nummer 2, mat, fotboll och bio. Allt med det Jonathan och Linnea.
HURRA!

Så jag köpte en så fin klänning på rea.

På nätet, så jag var förstås inte hundra på hur den skulle fungera.

Den var superfin på mig, men hade ett problem. Dragkedjan gick inte att dra upp av mina stela armar, och det går ju inte. De sista 15 centimeterna var omöjliga.
Min tanke var att ha den på bokmässan, och då kunde jag förstås bett Simona eller någon annan att dra upp.
Men jag hade ju behövt hjälp att dra ned den också, och där sprack det. Den får åka tillbaka till England som jag köpte den från.
Hade den haft en gnutta stretch i sig hade det gått, men inte en enda liten procent.

Jaja. Jag hittar väl något annat. Tyvärr är ju garderoben full av sådant som jag ska ha när jag blir smal igen ...

Målet är att ha nått 70 tusen ord innan jag åker till Cypern

för den sista femtedelen.
Det kan gå.

Just nu äter jag en sen lunch/tidig middag för jag ska till Farsta på ännu en lägenhetsvisning. Den här ligger i centrum, vilket jag ju allra helst vill till.
Relativt nybyggd och därmed dyrare än den i Hökarängen.
Jaja, vi får se.
Det löser sig till sist och jag har ingen brådska härifrån alls. Det vore bra att flytta i typ oktober november för min del. Jag har alldeles för mycket jobb just nu.

Det var det. Rapporten från England säger att de inte vill åka hem (flyger sent ikväll).
Exakt HUR bra allt var får jag höra i morgon.
Hurra!

Att slänga gamla trotjänare gör ONT

Men min gamla doftranka ville inte mer. Resan till Cypern i maj knäckte den först och USA ett par veckor efteråt tog bort all kraft.

Nu får den gå till den blomstrande himlen.

Vila i frid, kära vän.

Och förlåt för att jag inte tog bättre hand om dig den här sommaren.

Eftersom min unge är på musikalresa, typ,

så funderar jag på vilka musikaler jag har sett som jag kommer på just nu:

I Stockholm:

Fantomen
Grease
Priscilla
Nils Karlsson Pyssling
Cabaret
My fair lady
Cats
Book of mormon
Jersey boys
Sweeney Todd

Jag såg aldrig varken Chess eller Kristina från Duvemåla.
Men jag har sett Chesskonsterten som var fantastisk.

London

Wicked
Mamma Mia
Hairspray
Les Miserable
Hamilton
Book of mormon
Show stopper
Lejonkungen

Broadway

School of rock
Groundhog day
Book of mormon
Waitress
The band´s visit

Det finns väldigt väldigt många kvar att se.
Idag ser Jonathan och Linnea Les Miserable. Kan vara den som har berört mig mest, faktiskt.
Ska bli så roligt att höra vad Jonathan tycker om den.

Vilken på alla sätt magisk eftermiddag kväll det var igår.

Uppställningen med artister på allsången var ju helt underbar att se. ALLA var fantastiska. Från  introt med GES till Linda Piras galna energi och sedan Lasse Berghagens En kväll juni Och hyllningen till Lill-Babs som kom precis där efter. 

När Sarah Dawn-Finer började sjunga började jag gråta. 

Det var väldigt starkt för mig.

Sedan var det så kul att se de gamla programledarna och Carina och jag sjöng högt till varenda allsång.

Superglada, efter att ha sett matchen på lokal samtidigt som vi åt pizza.

Stockholm när det är som allra bäst!

Så här nära sitter man om man är med Carina Bergfeldt.

Några damer bakom oss lutade sig fram och sa att de tycker att hon är så himla duktig. Superkul. För det är hon ju!!

Det här såg jag idag. Bra fångat av mig tycker jag.

Vilket gäng!!

Och de här då!

Vi promenerade till Fårdan som stod vid Sergels torg. Solen gick nästan inte ned igår.

Här är nog klockan ungefär 22.

Samma utslätande filter. Hahaha

Jag tog en bild på mig själv i soffan till något förlagsaktigit,

Typ, till vad- läser -du -i -sommar frågan.

Och jag ser alldeles slät ut. 

Bilden ljuger och jag måste ha fått på ett filter på kameran som jag inte vet om.

Om den hade tagits den här morgonen hade den eventuellt också raderat blå ringar under ögonen som är där på grund av nästan inget sömn i natt.

Fråga mig inte varför, men om jag gissar så har det med Jonathans och Linneas resa till London att göra. Jag slängde mig över telefonen när jag vaknade 4.15 och messade dem för att kolla om de var vakna och fick en glad smily tillbaka men inte kunde jag somna om för det.

Grr.

Så jag klev upp, har precis ätit frukost och ska jobba en stund. Sedan måste jag verkligen sova för jag ska till stan idag och på Allsång, och väl där vill jag ju sjunga – inte gäspa!

De här två.

Men frågar jag Jonathan en enda gång till om pass pengar och färdplaner kommer nog vår relation att knaka.

De åker till London i morgon. De fick resa och musikalbiljetter av mig i julklapp (mormor var också med!), och det fanns inte en enda biljett till Hamilton förrän nu. 

Jag väckte honom på julaftonsmorgon, lånade hans kort (den som bokar och betalar måste också gå, allt för att undvika svartförsäljning) där jag hade satt in pengar. 

Satte mig i mitt sovrum, hittade två biljetter, köpte dem och sedan sa jag God Jul med att han fick läsa på skärmen att två biljetter var bokade.

Så roligt.

Och Linnea har aldrig varit i London så hon började spara pengar redan på juldagen.

Åh vad det är roligt att få överraska!

Jonathan har drömt om  – och berörts av – Hamilton sedan den gick upp på Broadway och har sett sunkiga inspelningar därifrån om och om igen.

När jag var i NY förra året kostade en biljett 5000 kronor. FEMTUSEN.  Och då satt man inte ens långt fram.

När jag var i London nu fick ju jag tag på en biljett på rad fem som blev över från någon som blivit sjuk. Den köade jag till i 3 timmar utanför teatern och fick betala 79 pund för. Så mindre än en tusenlapp.

Jonathan och Linneas biljetter var dyrare, men tydligen är det billigast i början när man inte vet hur det ska gå. Men så dyrt som i NY blir det aldrig i London. 

Men precis som på Broadway så går det strålande, för utsålda hus, i London också.

Sedan har de bestämt själva att de ska se Les Miserable dagen efter.

Jag är så himla glad för deras skull. De är otroligt samspelta, har båda det bästa reshumöret, och jag tror och hoppas att det kommer att bli en härlig resa.

Vi ska ses på fredag då får jag en mer fullödig rapport än vad sociala medier kan ge.

Jag googlade på något i bloggen,

och då får jag ju inte bara det jag eftersöker utan också en massa annat.
Den här fina bilden på min katt, till exempel.

Och på Gerard Butler som jag såg livs levande, och skitsnygg, på gatan i New York. Så nära att jag skulle kunnat bita honom i nacken.

11 juli ska jag på förhandsvisning av Mamma Mia 2 som jag kunde boka genom SF. ALLA salonger i Filmstaden Sergel visar filmen samtidigt 19.00 och tydligen ska de manliga ABBORNA och en del av skådisarna från filmen vara på plats.

Det kan alltså hända att jag också kommer att ha bitläge på Colin Firth och Pierce Brosnan. Jag är extremt yster inför denna möjlighet.

Å andra sidan kanske skådisen som ska komma är Stellan Skarsgård och där är jag kanske inte lika ... hungrig.

Honom ser man på gatan här ibland, så det är liksom inte samma upphetsning som med de där britterna.

Nåväl.

Det behöver ju inte vara någon av de äldre. Casten i den här filmen består ju av många unga skådisar också.

Men dem får väl Linnea och Jonathan slänga sig över i så fall.

Kul ska det i alla fall bli. Jag hade inte en aning om att det skulle bli ett sådant ståhej när jag köpte biljetterna. Trodde bara att det var en vanlig förhandsvisning som man ju blir inbjuden att köpa biljetter till om man är med i SF:s bioklubb.

Rapport får ni 12e juli.