Jag sitter med datorn i knäet och vet att jag borde duscha, men jag kommer liksom inte ur sittläget.
På teven sjunger Lotta från Liseberg.
Det var ett tag sedan vi var där. Min unge har aldrig varit intresserad av att åka något alls utom radiobilar, så våra nöjesfältsbesök har mest handlat om att vinna godis.
Jag har själv stått på den där scenen. Som tioåring. Jag ingick i en grupp som sjöng och spelade flöjt och vi hade gått till final i en talangtävling. Just den vann vi inte, men vi var bra nog att vinna andra.
På den tiden var jag rätt övertygad om att det var på en scen jag skulle stå resten av livet, och när jag får möjligheten idag så är det precis lika roligt som då.
Nästa gång blir nog på bokmässan, om inget annat dyker upp innan dess.
Simona och jag ska ha ett seminarium om kärlek.
Och om konsten att skriva lätt. Som kan vara svårare än man tror.
Själv tycker jag att det är trevligt att läsa böcker som inte krånglar till det, där författaren skriver rakt på utan alltför många påhittiga krusiduller, men det är jag det.
Den här läser jag just nu.
5 kommentarer:
Jag är h-e-l-t med dig vad gäller böcker att läsa. Det ska vara rakt på och utan krusiduller. (Förutom Simonas krusiduller, för det är krusiduller utan minsta lite överkrusidullande, bara alldeles underbart lagom och vackert.)
Simona har inga krusiduller, bara väl valda ord, det är skillnad, eller hur?
Gillar också enkelt bokspråk! Kristin Hannah är fantastisk!
Simona har bara väl valda ord, det har du rätt i. Men hon använder dem så fint, så att det liksom krusidullar sig på rätt sätt. Kanske borde jag använda ett annat ord. Fast krusidull är ett av de vackraste orden jag vet, kanske är det istället det pretentiösa ordkrumbuktandet som vissa sysslar med som borde byta benämning istället? Jaja, Simona rules, andra gör det inte. :)
Ezter; visst är hon!
Hanna; precis. Exakt. Spot on!!
Skicka en kommentar