Halleluja.

Jag har sovit som en stock, det är lördag och Dylan har meddelat att han kommer till Nobelfesten.

Själv har jag varit på bankett i Blå hallen. VM i hockey 1989.

Jag jobbade som dörrvakt på Sturecompagniet.
På hotellet mitt emot bodde bland andra tyska landslaget. Deras general manager gav mig en kväll två biljetter till vad jag trodde var ett ställe som hette Cityhallen.

Min väninna och jag var samma eftermiddag inbjudna till Globen för att se en av matcherna, minns inte vilken men jag skakade hand med Lennart Hyland och det var stort nog, och på hemvägen frågade vi taxichauffören om den där Cityhallen.
Well.
Det var förstås City hall, som i stadshuset, och efter en kort överläggning bestämde vi oss för att åka hem och byta kläder för att sedan, i uppiffad variant, åka dit.

Det var kul. Jag satt vid de svenska ledarnas bord (vad de måste ha undrat vad en dörrvakt från Sture gjorde där) och på min andra sida hade jag (på den tiden) sovjetiska landslaget.
De flesta hade inga tänder. Det är lätt att bli av med dem i hockey.
Anyhow.
Mannen snett mitt emot, Thomas något, sprang ofta på toa, men var väldigt trevlig mellan gångerna minns jag. När beskedet kom nästa dag, att en Sovjetisk spelare hoppat av i Sverige, var det denna Thomas något som orkestrerade avhoppet och på toan pratades det tydligen detaljer.
Jag har för mig att hockespelaren sedemera tog sig till Kanada.

Tänk vad man får vara med om som dörrvakt, va?

Vid ett annat tillfälle guidade jag en spansk tre-stjärnig kock runt på resaturanger i Stockholm (vi hade en tolk med oss) och då var vi i Nobelköket och tittade på förberedelserna och min kock fick skära upp kött,vilket han gjorde i för tjocka skivor.
Det är allt jag minns.
Och att vi var på Sturecompagniet, Operakällaren och någon fancy krog i gamla stan och käkade.

Det var väl det.
Nu ska jag skriva på min åttonde bok.
Tjohej.