Jag tror att jag är inne in en känslig period igen.

Inte ledsen över mig själv (personligen har jag verkligen det fantastiskt bra), men gråter lätt och rörs av minsta lilla.

Det är helt okej. De här känslorna har kommit efter 50, i klimakteriet, och jag gillar dem. Minns förra december, alltså 2015, när både sorg och glädje genomsyrade hela månaden. Och det började förresten redan i november då jag kände mig så mycket bättre i min arm igen.

Då tordes jag resa till London där jag för första gången promenerade genom Hyde Park. Shoppa kläder var omöjligt eftersom armen var orörlig, och jag minns att jag hade problem att få av mig jackan när jag skulle fika, men att det inte gjorde ett dugg när jag fick vara i mitt älskade London. Ensam. Älskar det också! Men minns förstås också maj, förra året, när Jonathan och jag var där i 36 fantastiska timmar. Gud, vad vi hade roligt. Hoppas vi kan göra en sådan resa igen!

Är så glad för att jag tar så många bilder när jag reser för att titta på dem är lite som att vara där igen, för i år har jag nog inte råd att åka någonstans om inte oväntade pengar trillar in (det händer i den här lite konstiga bokvärlden. Det händer också åt andra hållet, att sånt man hoppats på inte uppfylls.)

Istället ska jag om ett par månader plocka fram mina fina julgransdekorationer som jag köpte på Liberty och Selfridges förra året, och hänga upp i plastgranen.
Till jul ska jag sedan packa ned några klappar i jutesäcken det står Hellbergs familj på (Selfridges igen) och titta på mina bilder, förhoppningsvis med Jonathan bredvid mig. Kanske Linnéa också. Hoppas!

Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det.