I 22 år har jag kompromissat.

Det har varit helt okej eftersom merparten av det har handlat om min unge och då blir det lätt, och helt och hållet självklart.
När det handlar om andra relationer (läs kärlek) är det betydligt svårare, tycker jag. I efterhand kan jag se hur det i det längre perspektivet mer dragit musten ur mig är fyllt mig med ... något.

För först gången sedan -94 är jag nu helt och hållet med mig själv och det är ljuvligt!
Inte ett måste, jag gör precis som jag vill med ALL min tid.
Nu är Misse fortfarande hemmavarande, men det känns inte som ett tvång. Det kommer förhoppningsvis en tid sen när jag kan förflytta mig mer men just nu är inte det alls nödvändigt. Jag ber Jonathan om hjälp när jag måste resa i jobbet, i övrigt är jag nöjd hemma.

För den som älskar tvåsamhet är det nog svårt att förstå men jag har aldrig stått ut med det mer än ett par år, sedan har jag längtat ut.
Premisserna har alltid förändrats över tid, och det man gick in i (och med) finns sällan kvar efter några år och om man inte är beredd att kompromissa kommer man (läs jag) alltid till en brytpunkt.
Det finns naturligtvis hundra psykologiska förklaringar till det, men dem har jag har jag grävt klart i för länge sedan. Sådan här är jag och för mig är det inget konstigt alls. Jag är snart 55 och klar med det som känns som tvångströjor.
Andra längtar efter kärlek, jag efter frihet.

Med det sagt.
Ikväll ska jag förstås se Love Actually.
21.00 på trean.
Kärlek är underbart att se, läsa och skriva om.