Det är alltid något med Jon-Henrik.

Redan när han var med i Mello låg fokuset på det som var jobbigt i livet. Om det var tidningarna som blåste upp det så eller om han gillar att bli tyckt synd om vet jag inte riktigt. Men med sina ledsna ögon är det alltid något.
Idag hade han inte kommit upp ur sängen för att han hade så ont i ryggen. Gulle. Det gick bra att dansa i alla fall. Vilken tur!

Vi Människor som tycker synd om oss sig själva är mycket roligare än vi de förstår.
Själv är jag jävligt lite yttepyttejättelite ynklig när jag är sjuk, som i influensa eller förkyld.
Mest synd om mig tyckte jag nog när jag hade ont i axeln/armen  för efter de inledande månaderna fattade jag att ingen orkade lyssna längre – och då hade det värsta inte ens börjat.

Jon-Henrik. Jag förstår. Men vi ÄR roliga när vi med allvar och ledsna ögon behöver allas, allas, ALLAS sympati.

Nu är jag helt klar inför min resa. 18-19 dagar borta. De var längesedan. Vi var oftast tre veckor i Fjällbacka på somrarna när Jonathan var liten (från bebis ram till han var 14 år), men inte sedan dess.

Mina gröna växter står i vatten och det är inte hela världen om de inte klarar det, har jag bestämt. En stund tänkte jag ta med dem till Västkusten men jag chansar.

Balkonginglasningen har jag stängt och för min egen del är det bra om det inte blir strålande väder när jag är borta.
Det blir så satans varmt där då.
Men ha öppet känns sådär. Tänk om det börjar blåsa och rutorna börjar slå. Nu är ligger den mot en bakgård och hur blåsigt det kan bli där vet jag faktiskt inte, men det visar sig väl under sommaren kanske.
Mina tittatilllägenheten ska inte behöva bry sig om det eller blommor i alla fall. Det är en halv vetenskap med de där dörrarna och växterna kan jag berätta.

Jaha.
Soporna och tömma eventuella rester återstår.
En dusch, frukost med två koppar kaffe och sedan draaaar jag och Fårdan.
Wohoo.

Häng med på Instagram, där kommer hela resan från start till mål att dokumenteras.