Idag fick Håndan nya däck (fint skött av min däckfirma där ingen rörde mer än däcken och betalningen skedde bakom en glasruta), jag har gjort skrivjobbet klart (20 sidor går fort) och resten av dagen kan jag göra som jag behagar (se presskonferens, ringa mamma, äta, se en tv-serie och avsluta dagen med Alla mot alla.)
Jag tror att jag ska vara wild and crazy och ta en kort promenad på en kvart, tjugo minuter. Det är allt jag står ut med.
Min lust att röra mig är starkt begränsad till några ryggövningar på yogamattan (som jag aldrig har använt till yoga) för att ryggen är i dåligt skick efter mer än en månad hemma och monteringen av skrivbordet häromdagen.
Eftersom jag tryckte i mig FYRA bitar av äppelkakan som jag bakade häromdagen har jag dessutom fått ett blodsockerpåslag som gör att jag skulle kunna somna istället för att gå ut.
Men jag måste gå. Det är inget snack.
Det påstås ju vara bra för en.
Vissa människor älskar att anstränga sig. Jag tillhör inte dem.
När mina klasser på jympan är öppna går jag dit för att det är bra för mig, men roligt har det fan aldrig varit, det är ett som är säkert.
Nu är det stängt för att alla gamla tanter ska hålla sig hemma. Det är bra det. Jag hade nog varit ensam där. Såvitt jag vet är jag den enda under 70 på de passen ...
I morgon ny lektion och det känns som om vi inte är klara med känslorna än.
Jag funderar vidare medan jag PROMENERAR.
2 kommentarer:
Håller med. Gympa har aldrig varit roligt och att svettas är äckligt 🤓
Men promenader funkar för mig också!
Korta promenader :) Man kan gå snabbt. Det är bra för hjärtat.
Skicka en kommentar