Lektion 18

Struktur och belöning.

Jag har ingen som helst plan med det här inlägget, men jag kom att tänka på vikten av struktur när jag hetsade upp mig lite över min arbetsbörda framöver.
Den brukar sätta sig i magen. Jag lever ju ett liv numera som är nästan helt befriat från stress, lyllos mig, vilket betyder att om jag har två saker att göra en dag så måste detta organiseras.

Tänk er då när jag har tre manus som krockar.
Det har jag inom en alltför snar framtid när jag sätter det sista i Flanagans 2 (kom just på att jag har glömt tacket, satan, det vill jag ju ha med), redigerar sista korta Sonja och börjar skriva Flanagans 3 samma vecka, helst samma dagar.

Jag tillhör inte typen som gör allt samtidigt, eller det ena på förmiddagen och det andra på eftermiddagen, så mycket vet jag om mig själv.

Min begåvning, om jag har någon, kommer till mig tidigt på dagen. Nu har jag haft lite problem med sömnen, jag vaknar bustidigt och måste kolla alla medier om viruset kanske över natt bara har försvunnit. ... och är seg i starten.
Jag måste komma igång senast tio, då kan jag fortfarande prestera något fram till klockan ett, senare än så blir en rätt kass skrivdag.

För att klara veckan det kör ihop sig har jag nu gjort ett schema för hur jag måste jobba med ett projekt i taget.
Det har inga marginaler i sig alls, men det kommer att funka så länge jag är på benen. Om jag bara fortsätter min isolering så kommer i alla fall inte just coronaviruset innanför dörrarna.
Annat kan ju inträffa men jag gör det jag kan för att hålla mig frisk och inte bryta benen.

Anyhow.
Struktur och planering.
Jag hade varit vilse utan  det. Så fort jag har fått ned det i min kalender (digitalt funkar inte lika bra) får jag en övergripande syn på det jag ska göra och kan slappna av för att jag vet att om jag bara följer planen kommer det mesta som jag har inflytande över att lösa sig.

Många av er har uttryckt att ni skriver som jag, det vill säga ni har ingen egentlig plan utan låter berättelsen komma ur er medan ni har fingrarna på tangenterna.

För att komma i land med ett sådan projekt tror jag att det är viktigt med strukturen runt omkring. Jag har skrivit om det tidigare, men tror att det är ännu viktigare om man som vi är helt fria i vårt berättande.

Med det sagt:
detta är min egen teori, utifrån mitt eget skrivande. Ta till er det ni känner igen hos er själva och strunta i det jag säger som ni tycker är blaha blaha.

Om jag inte hade haft mål eller en plan för mitt skrivande hade det aldrig blivit några böcker. Min plan är som ett rep jag drar mig framåt med, knut för knut (eller kapitel för kapitel).

Många av er som hör av sig till mig har fastnat efter x antal sidor/tecken/ord och lagt bort ert projekt istället för att titta på vad ni gjorde fel. Ni tror att något saknas i er, i er fantasi, eftersom ingenting kommer ur er.
Well.
Och här har jag helt rätt:
Ingen människa har någonsin skrivit en fullängdsroman på inspiration.
Ingen.
Alla skriver sina böcker genom transpiration, det vill säga hårt jobb.

Jag minns att när jag jobbade som coach hade klienter som kom till mig utan att ha gjort det vi kommit överens om veckan innan. (De var nog fler än dem som faktiskt hade lagt manken till.)

Det brukade ta mig två besök att inse vilka det var som faktiskt var investerade i sig själva (och sin framgång, vad de än behövde hjälp med), och dem som snackade mycket men där det var väldigt lite verkstad.
(Jobb blir sällan gjorda av att prata om dem.)
Och då fick man rota i det (att de inte gjort jobbet), snarare än i problemet personen kom med från början.

För att motivera mig själv brukar jag tänka belöningar.

Oftast handlar det just nu om att jag får googla hus på Hemnet först när jag är klar med dagens jobb. Jag har också en handväskdröm (något dyrt och snofsigt som jag kan ha hängande på axeln resten av livet) och det kan man också fördriva oceaner av tid med att googla.

Man kan också hotivera sig själv, vilket betyder att det aldrig kommer att bli en handväska om jobbet inte görs just idag.
Frågan är väl bara vilket som motiverar en bäst. Hotivation eller motivation.

Kl 14.00 är mitt mål oftast avklarat. Det är då jag sätter på tv:n och Tegnell (nej, jag sätter inte PÅ Tegnell, ni fattar vad jag menar.)

Jag är bra på att ha en egen piska och den är beroende av att jag har satt ett mål, annars skulle jag nog ha gjort som jag gjorde när jag jobbade för andra: jag sköt det framför mig tills jag i panik fick sitta uppe och jobba en hel natt, med ett resultat som sällan någon var glad över, allra minst jag själv.
Med min låga stresströskel så vore det rätt korkat numera, när jag sköter allt från planering till genomförande själv.

Några frågor att ta med sig:

Har du kört fast?

Vet du varför? Hur gjorde du för att köra fast?

Om du hade kunnat köra vidare, hur hade du gjort då?

Det är i själva görandet hela lösningen ligger.

Svara gärna i kommentarsfältet, jag är nyfiken och vill veta!