Det där med att ha en plan ...

Jag gillar det.

Sedan är det ju inte alltid så att de går i lås, de där planerna. Men det får man ju ha med i beräkningen. 

Jag har några styrkor och en av dem är att vända och gå åt ett nytt håll när situationen kräver det. Alltid lösningsfokuserad. Och eftersom det är så jag ser på mig själv så är det också så jag agerar varje gång jag står inför en förändring, problem eller något annat som är ett hinder. 

Men hur fasiken jag skulle lösa det som man nu är utsatt för i LA vet i fan. Fy fan vad hemskt. Vissa har enorma tillgångar och kan bygga upp sina liv igen men andra har inte ens försäkringar som täcker det som behövs. 

Min skog här bakom är enorm. Våra trähus skulle bli slukade i ett nafs om det började brinna. Jag minns att jag tänkte att Fjällbacka var min tillflykt om kriget kom, här ute på östudden av Stockholm ligger man ju risigare till än där, tänker jag mig.

Nu vet jag inte vart jag ska fly. Jag måste ju ha med mig min lilla familj. Vi får väl våldgästa morsan och brorsan.

Stackars alla drabbade i LA, djur (det är svårt att tänka på alla vilda djur) och människor. 

Idag ska jag göra en programplan, och i helgen skicka ut den första arbetsuppgiften. Kurserna börjar den 4e respektive 5e februari. 

Här sitter jag och jobbar just nu. Dricker kaffe bakom gardinerna. Tycker det är mysigt att känna att jag är lite ifred så här dags. Är Selma här drar jag upp, för hon har ju sin kudde i fönstret. Men ensam väntar jag tills det ljusnar. Jag drar ned igen när det mörknar ute och min lampa tänds automatiskt.  

Nästa vecka, på fredag, ska jag till frissan, som en del i mitt NYA liv, där jag ska bli piffig igen. Igår solade jag och det ska jag göra varje dag nu tills på måndag. Jag har lite psoriasis på knäna och fotknölarna och det svarar ofta bra på sol. Jag har ju tryckt i mig socker i hela december och det har jag slutat med nu. Förhoppningsvis har jag inte förstört för mycket. Magen har inte kajkat ur i alla fall, men huden kan ju ändå vara en signal på att jag behöver skippa sockret. 

Nu har det gått 3,5 dygn sedan jag träffade Jonathan. Han blev ju magsjuk några timmar senare, men jag tror (peppar peppar) att jag har klarat mig. Det var nog inte vinterkräksjuka Linneas familj hade utan "vanlig" magsjuka eftersom inkubationstiden var så lång (Jonathan blev sjuk tre dygn efter Linnea), vinterkräksjuka får man inom 12-48 timmar. 

I alla fall. Samtidigt som jag är hos frissan ska jag tvätta bilen, jag gör ju alltid de två grejerna samtidigt. 

Selma kommer hit på måndag och stannar tills på torsdag, det ska bli så mysigt att ha henne i några dagar igen. 

I slutet av april, över min födelsedag, drömmer jag om att åka till New York i en vecka, vi får väl se om det blir möjligt med barnbarn och hund. Jag måste förstås prata med delägarna om den saken. 

Om lite dryg en månad kommer han, den lille plutten.