Eftersom jag nu ska bli skrivskolechef

så kopierade jag allt text från skrivskolan jag gjorde i bloggform, och la in i ett worddokument. 

Det visade sig att den innehöll över 40 000 ord, ca 220 000 tecken, vilket är en halv roman, och förmodligen en hel faktabok. 

Inga julsaker kvar, blev inte ett dugg melankolisk det här året. Kanske har jag lyckats koppla det till nytt år och nya möjligheter. 

Jag hade inte en aning om att jag hade skrivit så mycket, det gick av sig självt och var ju så kul att jag aldrig fann det alls ansträngande.

Nu finns det kanske skrivböcker nog, men den hade en mycket peppigare ton och en entusiasm som till och med jag själv tyckte hade något. Alltså skickade jag dokumentet till Bonnier fakta, för att höra om de tycker att det är något att ge ut på riktigt, så att säga.

Nu tror jag inte det, men frågan är ju fri och jag ska förstås använda hela materialet i min blivande coachingverksamhet. Jag har ju lagt ned betydligt mer jobb på det än jag trodde. Kul överraskning!

Annars då? 

Jo, jag har samlat ihop 55 personer som vill veta mer om coachingen och nu ska jag idag sätta mig ned för att se hur jag ska paketera mitt erbjudande så att jag också kan skriva helt obehindrat (prio ett, naturligtvis). Jag fick stoppa intresseanmälningarna ett tag för jag kan inte i nuläget ha hur många klienter som helst, men av de 55 kan det ju vara bara 5 som tackar ja, och då finns det ju utrymme för fler. 

Annars petar jag också i deckare nummer 2, den ska skrivas här under våren, är tänkt. Min deadline i huvudet är sista maj. Det ska bli intressant att se om jag har lärt mig något av den första, som ju var svinrolig att skriva – men lite mer knepig att få till än vad jag är van vid. 

I redigeringen nu kändes det som om jag rörde ihop väldigt mycket, vi får väl se vad min redaktör säger om saken. Jag får tillbaka manuset igen den 13e, tror jag. 

Det nya året har startat energiskt, minst sagt, så kul och peppande. 

Hoppas att ni också har det fint, trots kyla och snökaos (hörde jag från mamma på västkusten igår).

På första bilden ser det trångt ut vid fåtöljen men det är det inte alls. 

I morgon ska jag träffa Simona och Carina, på måndag lämna Selma. Det känns nästan konstigt att ens lämna Ingarö, där vi ju har befunnit oss i två veckor nu.