men kunde inte somna om och det är ju lika bra att starta direkt. Alltså efter alla min bostadssök och sånt.
Nu är jag klar med det, och ska öppna mitt worddokument. Dagens ambitiösa mål är 30 sidor redigering. Det vore toppen om jag lyckas med det. 20 är det minsta, så allt över det är bra.
Jag kommer att sitta vid matbordet, på en av mina sköna stolar från Mio. Det finns tre varianter att välja på vid bordet och just nu trivs jag bäst i just dem (som jag har två av).
Skor ska på, mer kaffe bryggas, sen så!
Har jag tid senare ska jag sola och handla. Men då måste jobbet vara gjort först. Jag har mat så att det räcker i ett par dagar till.
På balkongen ligger nu mitt nya golv i sopsäckar eftersom jag har plockat ut det ur bilen. Exakt samma golv som ju grannen ha och ska lägga i vår, så häromdagen bestämde vi att vi lägger det samtidigt och hjälps åt. Jag har ju en bra såg man kan använda att korta vissa bitar med. Det är ju smart.
I år får jag väl anstränga mig lite på balkongen, eftersom jag kommer att vara hemma mer än jag var förra året då jag hade lägenheten i Fjällbacka. Men en massa blommor vet i tusan om jag vill ha, de drar bara till sig insekter och skit. Man kan ju göra fin på andra sätt, förhoppningsvis.
JAJA, det är mitt i vintern. Jag kan börja tänka på balkongen senare, när jag är FARMOR!
Jonathan är på väg till Luleå och Mello, för att han har artister som är mellanakt där, men Linnea har ju sin syrra här så hon klarar sig. Annars hade jag ju varit där.
Jag var ju ensam hela min graviditet, men det betyder ju inte att jag tycker att andra ska vara det så där på sluttampen. Jag kände mig aldrig ensam, jag hade ju den där lille i magen som jag umgicks med. Så kan det ju vara för Linnea också, såklart. Men hon har ju Selma just nu, som behöver gå ut och så där, så sällskap är nog mysigt ändå när Jonathan är bortrest.
Försöker minnas hur jag kände då, men var nog bara glad för min bebis och en egen pyttelilla familj. Jag har alltid trivts bättre med mig själv när jag har varit ensam, då har jag sluppit anpassa mig och göra om mig. Fast det visste jag nog inte då, bara att ensamheten inte besvärade mig ett dugg.
Det var ju först i 45-års åldern jag gick i terapi och kunde se mina mönster, börja sätta gränser och faktiskt sluta bli min omgivnings soptunna.
Bra grej, det där med terapi. I alla fall för mig, tjohej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar