Tummen bråkade i natt också,

men när jag gick upp la den sig tillrätta, tack och lov. 

Jag drömde om mitt ex, det exet jag skrev om i min debutbok. Jag drömmer om honom ibland, men aldrig jobbiga drömmar utan vi är alltid goda vänner, han har någon ny vid sin sida och det är no har feelings alls.

Men i natt var han en casanova igen och det är inte så han brukar vara  i mina drömmar. Då har han lämnat det bakom sig och är "frisk." 

Även om den relationen bestod av så mycket casanovagalenskap, så tror jag att vi både kände att vi önskade varandra lycka till när vi inte längre kunde höras (för att det blev för jobbigt för båda). 

Min kärlek till honom gick helt över när jag förstod att han sa till andra kvinnor att han älskade dem. Så länge det inte var kärlek inblandat stod jag ut, men i samma sekund det var det, så blev det nästan en lättnad för mig. Då behövde jag ju inte längre stanna kvar och jag fick sluta älska honom.

Det var som om jag var skyldig honom något annars. 

I relationen efter stod jag alltid med ett ben utanför, redo att dra, och det var nog bra det för han hade inte kommit över sitt ex, och någon kärlek från min sida var det aldrig, mer en förälskelse och kamratskap, och båda gick snabbt över. 

Det var mycket tjurande och elefanter i rummet med honom (en ovilja att prata), och det är ju omöjligt att stå ut med. Tjurande är nog det värsta jag vet. Och så kärleksdödande. 

Usch!

Jag är på riktigt glad varje dag för att inte behöva tolka signaler, förhålla mig till andras humör. Det är kanske absolut värst. Jag växte upp utan att veta vilket humör som väntade mig hemma när jag kom från skolan eller på morgonen när jag vaknade, och det har präglat mig enormt. 

Att läsa andra signaler och försöka förhålla sig till det är fruktansvärt dränerande och jag har ägnat alltför många år åt att anpassa mig, först med min familj och sedan med män. Alltid funnits till hands för deras humör och har lagt år på att försöka göra dem glada igen, för trots att humöret väldigt sällan handlade om mig var det jag som fick ta emot det. 

Har aldrig haft mer energi än när jag har slutat göra det. 

Terapi är grejen. Gud, vad bra det var för mig. Jag tänker ofta på saker som terapeuten Eva sa i terapin. Hur hon vände fokus mot mig och ville veta vad jag kände, när det enda jag kunde prata om var hur alla andra kände. För det visste jag ju. Men vad jag själv hade för känslor hade jag ingen aning om. Ingen hade någonsin frågat mig om det. 

Här sitter jag nu i min ensamhet lördag morgon och är fylld av tacksamhet för att det blev så bra, att jag hade någon form av inre styrka, plus en massa tur, som gjorde att jag landade rätt till sist.

När jag fick Jonathan fick jag rötter och sedan har jag skaffat mig ett helt rotsystem som inte handlar om honom. Det är inte så dumt att ha. Han är inte ansvarig för om jag står upp eller inte. Det måste mina egna rötter fixa.

Igår kom hans nyklippte son hit (klippt i Farsta hos min bästa frisörsalong), men alltså så fin han blev. Och stor plötsligt. Han kan inte gå än, men han släpper taget ibland och då står han i ett par sekunder. Plutten. 

Långt i förrgår

Nyklippt och vill till farmor

Hjärtat!

Helt otroligt, såg nu att jag redan hade skrivit det. JAJA!

I augusti ska jag ju passa honom i flera dagar och nu har jag frågat hans mormor om inte hon kan komma hit från Östersund så kan mormor och farmor dela på uppgiften. Det verkade inte vara helt omöjligt, i alla fall. 

Hoppas! Det vore så trevligt, och tryggt för mig att ha någon mer som kan hjälpa till. Plus roligt för Mio!

Idag ska jag fortsätta skriva. Jag utgår som vanligt från mig själv och då blir tankarna på mina egna erfarenheter viktiga. Tusen ord är tanken. Det tror jag går bra!