Den var fantastisk bra.

Alltså Flashdance.
Jag rös, skrattade, blev tårögd och förälskad i hela ensemblen.
Jag köpte biljetterna i onsdags eller torsdags och vi vi plats på rad fem. Långt ut på högerkanten men utan bänkar framför oss. Vi satt helt perfekt!
Både tolvåringen, som går i musikklass och fick uppleva sin första musikal, och jag, var överens om att det hade varit en helkväll.

Hade jag satsat pengar på mig själv som tolvåring hade de landat på att mig som artist, och att inte längre vara ung och lovande känns ... absurt.
Men jag bangade. Var rädd för kritik. Kröp ihop när jag inte var bra nog.
(Alltså är det superbra att ha en son som är musiker, han har fått ta över alla mina gamla drömmar. Hehe.)

Det är dyrt att gå på teater i Stockholm, men att få se en musikal med Sveriges främsta musikalartister är något jag lever på länge och därför är det värt precis vartenda öre.
Hanna Lindblad. Karl Dyall. Rennie Mirro.
Gosh!