Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

måndag 10 oktober 2016

Då fortsätter jag väl på inslagen väg.

Det finns faktiskt inte tid för en månadagsläsardag som ju hade bestämt att jag skulle ha. Istället försöker jag jobba på och så får vi se hur läget är i slutet av veckan.
Jag har tid att jobba till halv ett idag, sedan ska jag till kiropraktorn och jag har svårt att tro att jag orkar mer efter det sen.

7 grader var det när jag tittade ut för en timme sen. Underbart.
Hon mamma är det frost på nätterna ibland, säger hon, men det har jag inte sett här än. Blommorna på balkongen får väl ryka snart, förmodar jag, men än så länge är de fina.

Det är tråkigt att jag inte kan förvara pelargoner någonstans men jag har helt enkelt inte plats (och kyla) till det, och detta kan vara enda gången jag saknar en källare.
I mormor och morfars hus i Fjällbacka, där jag växte upp, var källaren i mångt och mycket morfars. Där gick han på toa och duschade (minns aldrig att jag såg honom gå på den andra på övervåningen, men minns aldrig att jag såg honom duscha heller. Men han måste ju ha gjort sig ren på något sätt ...), där låg hans snickarverkstad (han duktig som tusan) och ett pannrum som var varmt och skönt. Där lekte vi ibland när det var för kallt ute.

Morfar var verkmästare på Sjöfartsverket och åkte land och kust runt och renoverade fyrar. Han var rädd för havet och det kan inte ha varit så lätt att åka till de där som låg på öar, som till Vinga och Landsord.
I Fjällbacka bodde vi trehundra meter från havet, men mormor och morfar hade aldrig båt. Det hade de flesta andra familjer där.
Han pensionerades ungefär samtidigt som jag föddes och flyttade till dem. Då var han 58 år (och mormor 50.)
Igår skulle han fyllt 111 år.

Jaha, det var väl det.
Om vi ska låta bli att prata om världens hemskheter.
Och det ska vi idag.
I alla fall för nu.

7 kommentarer:

Agneta sa...

Jag brukar knö ihop mina pelargoner på fönsterbrädorna. Har inte hjärta att slänga dem och i garaget blir de bara fula över vintern. Men det kräver att man har plats förstås.

Anonym sa...

Jag brukar plocka in pelargonerna över vintern - och sedan klippa ned dem något i februari/mars. Blir bara starkare och starkare för vart år.
Sanna

Åsa Hellberg sa...

Funkar det att ha dem i fönstret på vintern? Jag trodde de måste stå mörkt? Var ställer du dina, Sanna?

Anonym sa...

Jag ställer dem i fönstren.
Det funkar alldeles utmärkt.
Man kan ju alltid ställa dem bakom gardinerna om man har andra blommor man hellre vill ska synas.
Tråkigt att kasta dem och man sparar ju några kronor på våren/sommarn när man vill ha blommor ute igen.
Lycka till!
Sanna

Åsa Hellberg sa...

Vad kul, då ska jag spara dem jag har inne i alla fall. Ska man vattna som vanligt under vintern eller låta dem vila?

Anonym sa...

De behöver vatten precis som vanligt - och de kan blomma under vintern också om de har lust :)

Anonym sa...

om du vill och de du har ute inte frusit kan du ju ta in dem i morgon när det varit ljust några timmar