Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 25 oktober 2016

Jag tänker ofta på vilken tur jag har med väldigt mycket.

Och om man bortser från det uppenbara, som född i det här landet osv i all oändlighet. Något som bara trumfas av att vara man och född här.
Nä, min tacksamhet den här gången handlar om depression. Från den svåra graden av det till den lättare deppigheten.
Inget av det har drabbat mig. NÅGONSIN. Inte ens när jag har blivit riktigt sviken, bedragen eller lurad har jag blivit deppig.
Ledsen, såklart, men inte deppig(som jag tänker mig håller i sig ett tag och är mörkare än ledsen om ni förstår vad jag menar) och inte melankolisk (som väl är ett mer generellt mörkerseende ... till skillnad mot ljuset jag alltid ser.)

Alltså, vilken tur, för det är verkligen inget som jag har skaffat mig utan jag kom ut sån.
Och idag är jag tacksam för det.

Och för Misse som snarkar bredvid mig.
Linnea sov hos honom i natt, så han har verkligen haft det toppen, men han är kelsjuk som tusan och ligger nära nära mig.
Plutten.

Idag orkar jag inte göra ett jota, sov förfärligt illa i natt. MEN. Nacken är rätt bra idag och det är ju lite märkligt kan man tänka. Det som skilde natten på hotell mot hemma var kudden. Hotellkudden var hög och det har jag inte här.
Kan det vara en anledning?
Jag ska prova i natt. Tror att jag har en hög kudde liggande någonstans. Tror att min nacke faktiskt skulle gilla att komma upp lite.
I morgon ska jag till kiropraktorn igen. Besök 4. Annika Estassy sa att för henne tog det fem kiropraktorbesök när hon fick det en gång och jag håller fast vid det.

Och så ska jag träna i morgon.
Så jag ger mig själv ledigt.
På torsdag drar jag igång igen och då är det 2,5 v kvar till deadline.
Det funkar om jag jobbar varje dag och livet håller sig i lite styr!



3 kommentarer:

Ezter sa...

Kan det vara så enkelt att det är kudden? Berätta!

Annika Estassy sa...

En bra kudde (dvs som passar en) kan göra under! Samma sak med rätt sängbotten och madrass. Vi tillbringar ju trots allt rätt så många timmar i sängen. :) Som ung spelade allt det där ingen roll alls men nu är det jätteviktigt, har jag upptäckt.

Ebba Range sa...

Kudden ... jag har fyra när jag sover! Har ju en konstaterad nervskada i nacken - och provat mig fram till det som funkar. Jag brukar ta med mig en liten o en stor om jag sover borta.
Depression har jag tyvärr drabbats av två gånger med tio års mellanrum. Den utlösande faktorn hade med ett av mina barn att göra ... inte av att jag personligen drabbades av 'ledsamheter' alltså. Äktenskap, svek, min mammas självmord etc har inte ställt till problem - men, att mitt barn, två gånger - fått gå igenom 'helvetet' utan att jag kunde se/hjälpa - kunde jag inte riktigt bära utan att tippa ner i en depression. Men, jag sökte hjälp och fick den bästa, av bästa ... ibland har man tur med lyhörda läkare. Egentligen är det inte värre än ett svårt benbrott, båda sjukdomarna är lika fysiska - faktiskt. Men, önskar att alla ska slippa dessa fysiska sjukdomar.