Ibland känns det som om jag är helt ensam på bloggen,

som om nästan ingen läser den.
Det gör inget om det skulle vara så, jag använder ju den här mediet som någon form av dagbok.
Däremot får jag lite passa mig för vad jag säger för det kan ju hända att jag faktiskt har några fler läsare än jag känner till och även om jag vill säga en hel del emellanåt, så lägger jag band på mig.

Jag skulle kunna skriva massor, spaltmeter, om exmän, jobb och annat som har varit kämpigt genom åren, men jag försöker låta bli. Det blir fel när det tas ur en kontext och kan lätt missuppfattas.
Men som skrivande person är det frestande.
Oerhört frestande emellanåt.
Tack och lov för mina böcker.
Alla som inte har passat sig i det vanliga livet kan få en rad i en av dem.
Hah haha.
(Mer än en rad funkar inte eftersom nästintill alla i mina böcker är hygglon. Men en rad finns lite här och där nu när jag ändå har chansen).

Annars är 99% faktiskt taget från mig själv. Jag har inga vänner, eller män för den delen, som har fått stå modell för några karaktärer alls. I en eller annan form är det jag i alla roller, vilket leder mig dit jag ska med det här inlägget:

Dagens skrivpass.
Jag stannade upp vid en kommentar från Teresa, där jag tänkte att vi nog har lite olika erfarenhet (och det har vi såklart), och då gällde det en scen som hon tyckte kunde börja med tankar och sedan action, där jag hade action först och tanke efteråt.
Med tanke på att jag utgår från mig själv så kan jag ha valt bort att lyssna på henne (bara den här gången Teresa om du läser det här, bara den här gången!)
Det är det där med erfarenheten. Det går inte att ducka för den.

Wellsan swellsan.
Det var det.
I morgon ska jag träna och sedan är jag på det igen.
Tjohej.