Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

fredag 7 april 2017

För tre år sedan

gjorde jag min debut som ensamresare. London. Eftersom det handlade om research hade jag en diger lista att gå efter.
Den här dagen var det tydligen marknadsbesök som stod på schemat.
Har ni varit på Camden market?
Onekligen en annorlunda plats, men lika ljuvlig som allt annat i den där staden.

Här är en härlig bildkavalkad från samma resa. Klicka på första bilden så kommer de upp i ett större format.

Jag åker till exempel gärna tunnelbana när jag är där. Alltså dagtid (men jag åker inte tunnelbana i Stockholm heller efter 19.00) Och det är inte så noga om jag åker fel, då kan jag promenera som är mitt främsta transportmedel i den stan.

I år blir det nog inget London, inte bara av ekonomiska skäl (även om de verkligen också finns) utan
måste pga kattvakt. Först och främst ska mamma och jag åka bort en vecka och längre fram i år kommer bokmässan. Det är nog allt jag kan kräva att Jonathan kommer till förorten utanför förorten och passar gamlingen.
Om han finns med så länge, vill säga.
Än så länge tuffar han på i alla fall, men han är lite vinglig. Om jag puttar på honom tror jag att han ramlar. I alla fall om han just har rest sig. Då är det väldigt stappligt.

Jaha.
Nu ska jag jobba.
55 sidor in da making.

Wohoo.




2 kommentarer:

Linas drake sa...

Skönt att höra att han fortfarande mår bra. En av mina katter är nu ca 17 år och för ett tag sedan råkade jag putta till henne i sidled men efter det verkar hon lite svagare i musklerna i höfterna, så nu försöker jag tänka på att inte göra så. Tror kanske hon fick en muskelbristning eller något... :-( Hon verkar inte ha ont, men är inte så stabil längre. Min andre sjukling, som du hört om förut, han pinnar på - vill fortfarande vara ute en stund varje dag - men även han är lite stapplig. Tror de talar om när de tycker att det räcker, om inget särskilt händer. Då slutar de äta, eller slutar vilja gå ut, eller andra saker de varit vana vid.

Åsa Hellberg sa...

Jag tycker att det är svårt att veta när det är dags. Men ska kolla honom hos veterinär igen i sommar, eller strax efter. Han sprang just upp från soffan för att kräkas och då kan han knappt stå på benen. Men så fort det har gått en stund är han ju balanserad igen.
Vi får se hur det går. Han är i alla fall gammal nog för att jag ska säga att det är okej att släppa taget även om det kommer att kännas svårt.

Tack för att du delar med dig, jag behöver lite kattinput ibland:)