Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

fredag 24 april 2020

Scrolla för lektioner


Det här är ett vanligt släpigt blogginlägg.

Jag har just insett att jag kan vara ledig idag. Så när jag har duschat ska jag åka och handla och sedan kanske läsa något.
Om jag är ledig. För det vore ju skönt att bli klar också.

Jag får se hur jag gör. Handla måste jag i alla fall göra.
På min lista står mest ägg. I alla fall överst. Jag tänkte baka igår och då var äggen slut.








Jag var i centrum igår och köpte blommor till balkongen och kan konstatera att Farstas äldre befolkning gärna ägnar sig åt att mingla. Det var massor av 80 plus som utan att verka bry sig det allra minsta gick runt med sina rullatorer.
Min brorsa och jag har i princip låst in vår mamma hemma, dessutom fattar hon ju själv att det där med att hänga i ett köpcenter inte är så begåvat just nu.
Kanske har de inga anhöriga som kan hjälpa dem, eller så skiter de helt enkelt i om de blir sjuka och smittar andra.

Själv betraktar jag alla som våldsamma smittspridare. Det är  onekligen intressant att studera mig själv när jag korsar torget för att hitta den bästa vägen därifrån.
Det är bara hemma som jag känner mig trygg och hem vill jag så fort det bara går.
Jag var först på Plantagen igår, men utöver att deras blommor såg sunkiga ut så kände jag mig osäker, och då drog jag utan att ha handlat något alls.

En dag i taget.
Allt annat är för surrealistiskt.

(Och hör jag någon säga  "i dessa coronatider" en gång till kommer jag att skrika högt.)

Hoppas att ni får en fin helg!


4 kommentarer:

P. sa...

Ja, detta är verkligen en intressant erfarenhet för den som är det minsta intresserad av det mänskliga psyket. För egen del tilltar paranoian med tiden. Inledningsvis var jag inte orolig för min egen hälsa, men ju mer jag ser, hör och läser desto längre från viruset, och därmed alla potentiella smitthärdar (det vill säga medmänniskor) vill jag hålla mig.

Ett uttryck som står mig upp i halsen är: "under rådande omständigheter". Som om det skulle hjälpa att tiga ihjäl viruset.

Njut av ledigheten och njut av en skön och avkopplande helg!

Eva-Lotta sa...

Det uttrycket får mig också att vilja skrika högt!
Massa 70+ i vår affär också. I klungor...

Åsa Hellberg sa...

Tack P!
Eva-Lotta, det verkar vara vi i mittenålder som håller oss hemma när vi kan.

Maria sa...

I början av mars kom jag av mig i skrivandet men du hjälpte mig att fokusera med din skrivarskola, den kom så otroligt vältajmat. Nu är det ju så skönt att få fly in i den fiktiva världen!
Jag är också förundrad över att så många verkar skita totalt i att anpassa sitt beteende men tror att ensamheten skrämmer många. Viruset syns ju inte och då duckar man och försöker freda sitt eget samvete med att ”alla andra” också lever på som vanligt. Det är nu vi introverta blommar ut och vår personlighet blir en fördel. Mentalt tror jag det är bra att bromsa in ett tag och ha färre kontakter men märker också hur skönt det är att ha trädgård och kunna vara utomhus.
Men det är sorgligt att se så många äldre som struntar i att vara rädda om sig. Det kommer få otroliga konsekvenser tror jag.😢