Scrolla nedåt för att hitta lektionerna.

Det här är ett vanligt blogginlägg.
Jag undrar hur många sådana jag har skrivit genom åren. Bloggen startade jag 2009 för att min dåvarande förläggare tyckte att det, och att vara med på Facebook, var en bra idé.
Vi hade just skrivit avtal, det var i slutet av februari och Casanovas kvinna skulle komma ut i september samma år.

I början skrev jag flera inlägg per dag. Seriösare inlägg är tramset jag ägnar mig åt idag.
Men allt var allvarligt i mitt liv då. Jag var mitt i min coachkarriär och pratade väldigt sällan om fånigheter, varken med klienter eller vänner. Small talk är inte min grej nu heller, för även om jag låter bloggen vara tramsig så tröttnar jag snabbt på samtal som inte handlar om något.

Det är ju tur när man lever ensam.
Tänk om jag hade haft någon här som jag var tvungen att PRATA med.
Hu!

Idag har jag redan klarat av en massa grejer:
Gick upp sju, drack en kopp kaffe.
Halv åtta åkte jag till bilverkstaden och en kvart senare var jag där och lämnade in bilen på service,
åkte tunnelbana hem (typ 6 hållplatser) med ansiktsmasken i fickan (det var folktomt åt mitt håll),
stegade bestämt uppför 25 trappsteg från tuben till gatuplanet,
promenerade hem,
gick uppför 6 trappor (75 trappsteg: hälften bestämt, den andra hälften fullkomligt utmattad) till min lägenhet (träningsmålet var därmed nått: 100 trappsteg per dag).
åt två ägg,
googlade,
drack ännu mer kaffe,
öppnade mitt dokument,
redigerade 20 sidor av Kvinnorna på Flanagans,
drog fram solstolen på balkongen,
gjorde en pizza,
åt upp hela på 6 minuter,
drack mer kaffe,
tittade ut genom mitt smutsiga fönster
och insåg att jag nog borde ... sätta mig i solen en stund.

Och klockan är bara drygt halv ett. Wohoo.

Bilen behöver jag inte hämta idag eftersom de ska byta en grej som kommer till verkstaden först i morgon, alltså kan den lika gärna sova där i natt så att jag slipper åka fram och tillbaka flera gånger.

Bra onsdag, så här långt.